K-special "Searching for the wrong-eyed Jesus"

Såg igårkväll, men inte från början. En lång helt fantastisk dokumentär
från den amerikanska södern. En kille med svarta buskiga ögonbryn
och stetsonhatt åker runt i en gammal amerikanare (fråga inte vilken)
och pratar med jesusgalna hillybillys ,tandlösa servitriser och banjo-
spelande gubbar.
Landskapen han åker genom, musiken... jag blev helt tagen...
På ett vanligt skitet långtradarfik satt folk och diskuterade helvetet,
alltså helt konkret trodde dom på att syndare får brinna i evigheter
i ett alldeles verkligt helvete.
Men grejen var att det var den vackraste film jag sett på evigheter.
En tjej  i ett ödsligt landskap med  lite vårlik fågelsång, sitter på
bakluckan av bilen och spelar såg medan nåra figurer står en
bit ifrån och tittar på. Hon berättar om en begravning där hennes
mamma börjat skratta helt hejdlöst.
Filmen är full av berättelser och musik, ansikten och öden,röster
som träffar mej i hjärtat där jag satt i min tevesoffa.
Jag reser så gott som aldrig men jag fick en intensiv längtan
efter en road-trip i just de trakterna.
Se filmen! Repris på lördag! Håll utkik!

Kommentarer
Postat av: Gabriel Lindquist

Hej Ulla



Mamma har tjatat om denna documentär länge nu, så jag såg den äntligen. Den gav mig många nya namn att gräva ner mig i. Han som pratar om fåglarna som hans mamma säger spottar i din mun har tydligen en dikt av EE Cummings tatuerad på sin arm och eftersom du är poet tänkte jag att du kunde uppskatta den, den går lite i filmens tecken:



Buffalo Bill's



defunct



who used to



ride a watersmooth-silver



stallion



and break onetwothreefourfive pigeonsjustlikethat



Jesus



he was a handsome man



and what i want to know is



how do you like your blueeyed boy



Mister Death



Där var även några bekanta ansikten, om du tyckte om musiken var en del av den(killen som spelade banjo i skogen) av David Eugene Edwards som sjunger i bandet woven hand och innan spelade han i sixteen horsepowers. Jag var o tittade på honom i Malmö i våras, bra men väldigt pretantiöst. Jag var ju lite i söder för några år sen även om jag aldrig kom så långt ner, det ser ju ut så fast de olika konstnärliga människorna som medverkar i filmen såg jag aldrig. Påminde mycket om en by jag växte upp i.



Ok, tag hand om dig.

2009-09-18 @ 10:15:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0