ullaunna

    Det vrenskas och krånglar och jag blir så
jäkla irriterad  på att jag inte vet hur man hanterar detta medium. Här är iallafall en bild på mitt badrumsskåp som jag
målade förra vintern.
Världens nyheter ramlar ur min radio. Flyktingbarn som inte ska få stanna,kalla vindar från en skoningslös verklighet.
Läser Kerstin Ekmans  " Herrarna i skogen". En bok om skogen, den som en gång täckte stora delar av jordens yta
och som ofta ansågs farlig, ogenomtränglig och hotfull.
Man kan försöka tänka sig in i hur det var i en tid då det knappt fanns farbara vägar och omvärlden var okänd ,den
väldiga isoleringen och som små ljusprickar fanns enstaka resenärer som inte var rädda för faror och strapatser
som drog upp linjer av medvetande och kunskap. Man kan antagligen jämnföra dem med rymdresenärer i vår
tid.
Men jag fascineras av tanken på de väldiga skogarna, utan människor,men skogen är inte mitt landskap.
Faktiskt älskar jag de trädlösa karga landskapen som finns på öar,på hedar, taigor och grässlätter. Havs-landskap
med öppna horisonter.
När jag var liten hade jag nåt slags estetiskt sinne som gick ut på att civilisationen var ful.Så liten jag var led
jag av min "fula" omgivning och drömde om förflutna tider. Ville se landskapet som fanns innan de där fula husen
de här fula fabriksbygnaderna fanns,innan de här vägarna drogs.
Vad det var för symptom vet jag inte men jag t om gav andra namn på allt i omgivningen  för att göra det mer
"ålderdomligt". En slags nostalgi kan man kanske kalla det, om det är nostalgi att längta efter nåt som fanns
innan man var född.
Pratade med "R-som-bor-i-skogen" och blev nästan lite längtande efter att isolera mej,fast jag nog är i en motsatt
livsfas. Rätt för henne som haft en livlig barnaskara och en affärsverksamhet där hon var tvungen att visa sig
service-minded i ur och skur. Hon har nog en innestående pott av "att-bara-vara-tid".
Bästa B fyller år idag,en månad skiljer oss åt,följeslagare är vi,genom livsfaserna men ändå i lite otakt.
Så kan det va.