ullaunna

Håller jag på.
Sällskapliv lockar inte.
Älsklingen magsjuk får stanna hemma hos sej och då kan jag
oförbehållsslöst ägna mej åt att hålla mina gräsgångar fina.
Krattar upp gräset och klipper,hugger kanterna,de raka och de
båg-formade. Harmoniskt blir resultatet.
Kollogrannen visar några tavlor han målat,kul. Vi är tre kolonister
som målar i en eller annan form,kunde ha en utomhus-utställning
egentligen, utanför våra staket mot gångvägen.
Såg fredagens K-special om konstnären Ian Fairweather som bodde
ödsligt på nån ö vid Australien. Hans liv var kanske ganska olyckligt,
på många sätt men man kan nog påstå att han levde för att måla.
Kanske var han lite halvgalen, iallafall mycket udda och i princip
en eremit med oklippta tånaglar som växt så de tagit sej runt till
undersidan av foten, och tovigt skägg och hår.
Det är så fascinerande med sådana udda livsöden där någon helt
hänger sig åt sitt "verk" och skapar en helt egen inre värld att leva i,
oberoende av de yttre omständigheterna.

Jag tror att om man är helt "ensidig" har man så mycket större chans att
"lyckas". Människor som når sina mål  är ofta helt totalt uppslukade
av sitt arbete att det egentligen inte är ett offer att lägga andra delar av
livet åt sidan. Offret kan isåfall bli en eventuell familj. Som känner sig
åsidosatt.
En balans blir det att hitta något som helt tar ens uppmärksamhet, som
ger en tillståndet av "flow",som lyfter och bär och får en att glömma tid
och rum, kropp och begränsning.
Och att ha mänskliga relationer,ett vanligt liv.
 För det berikar ju oss.
Många har väl upplevt att när de äntligen "får vara ifred" när tiden och
platsen för skapandet äntligen finns så saknas inspirationen.

Solen skiner denna söndagsmorgon.Jag har gått igenom veckans
alla tidningar och ska snart cykla ner till yogan.