ullaunna

Fy sjuttan va glad jag blev av hennes spaning, den kom som smöret
på mackan jag nyss skurit upp,eller hur man ska uttrycka sig.Som
pricken över i:et
Om varför man bloggar,hur man pratar i mobil-telefon,att man frågar
"va gör du "? t.ex.
Man berättar helt enkelt vad man gör i stunden, och att det faktikskt
berättar en hel del om oss.
Vi intresserar oss för varandras trivialiteter.
Vi är intresserade av varandras praktik mer än vad vi har för teorier
Själv har jag alltid älskat böcker där vardagsliv skildras vid sidan
av stora teman och dramer,det ger mej ett innifrån-upplevande",
en identifikation.
Ibland känns det som om vi (vi människor) faktiskt har svårt att leva
oss in i varann. Folk börjar ofta meningar:
"Jag förstår  inte hur man kan..." osv
Jag drogs genast till dethär vardags-beskrivande bloggandet för jag
vill liksom ge en bild av mitt liv,för det är så många som inte verkar
förstå riktigt vad man pysslar med om man inte har en titel och ett jobb
att slänga upp.
Men det gäller förresten många jobb också. Så vad är det för fel i att
faktiskt just beskriva dag för dag, timme för timme,minut för minut?

Helena von Z berättade också om en terapeut som hette nåt som lät
som "Saffron" som  menar att människan är relationell och att vi lever
i ett spänningsfält mellan två existensiella grundbehov av att dels
vilja vara nära varandra och dels ett behov av en egen autonom
identitet.
Och att det i terapi blir mer och mer vanligt att faktiskt fråga:
" Vad händer just nu?",mellan dej och terapeuten.
Vad händer just nu i dej? Inte vad hände mellan dej och din mamma
för tjugo år sen.
Så leve alla vardags-beskrivningar för vem vi nu berättar, oss själva eller
någon annan.

Det regnar ute så jag städar garderober. Har etthundramiljoner skor,
fast inga snygga, inga dyra. Jag bara inte slänger nåt.
Men jag håller någorlunda ordning i mitt lilla universum. Håller
kaos-krafterna stången på mitt sätt.