ullaunna

Jo idag tycks himlen blå efter många dagars grått mörker.
Jag brukar gilla mörker, hösten och det dämpade dova men nu sällar
jag mej till de ljustörstandes skara.
D-vitaminets goda verkan har ju också blivit mer uppmärksammat
på senaste tiden,hur viktigt det är att få sej en promenad under dygnets
ljusa timme.
Höll ju på att kräkas på mina väggar härhemma när alla mina vanliga
vägar till välbefinnande var stängda. Märkte att jag längtade och behövde
naturen på något vis,ögonen törstade efter det organiska, öronen behövde
sköljas av naturljud,efter all teve och radio.
Fast igår var vädret dåligt men jag prasslade på mej regnstället och
cyklade till kolonin för att tömma kompost.
Där upptäckte jag att två rutor i plastväxthuset blåst bort. En låg kvar
nedanför, den andra tak-plasten var puts väck.
Så jag fick ut och leta på området. Dethär har hänt förr och i en rejäl
storm kan en sån ruta ta sig häpnadsväckande långt.
Så jag fick mej en promenad som jag ju behövde!
Upp och ner längst de små gångarna mellan kolonierna. Fick passat
på att se,för om sommarn hinner man aldrig gå runt och kolla hur
andra har det.
Även ut på ängen och upp mot skogen gick jag. Gav upp och hämtade
min cykel och tog en sista sväng ut på ängen från en annan vinkel och
där hittade jag den !
Satte fast den och cyklade och handlade sen och hade varit ute i en
och en halvtimme och det var väl vad jag behövde!
Senare på dan mäktade jag att börja måla så nu får jag
väl tänka att den här tråkiga sjukdomstiden börjar nå sitt slut.
Har varit ensam i en vecka fast pratat rätt mycket i telefon. Men
halsen är väldigt rätt-retad och jag hostar på nätterna ännu.
Igår läste jag en söt liten bok av Alan Bennet som heter
"Drottningen vänder blad". Den handlar faktiskt om engelska drott-
ningen Elisabeth och man gör direkt kopplingar till filmen "The queen"
med Helen Mirren. I den här lilla romanen upptäcker drottningen
läsningens fröjder och det får konsekvenser som inte helt uppskattas
av hennes omgivning.
Det är så intressant, de här skildringarna av verkliga gestalter som
blivit som ikoner,storslagna,välbekanta,allmänn egendom - ändå
gåtfulla och undanglidande.
Nu tänker jag ju på Oates skildringar av Marilyn och den lilla Joanbenét.
Filmen om Elisabeth med Mirren var ju också en sån,att tränga bakom
den publika bilden-skildring.
Det är väldigt respektfulla berättelser,och det skiljer dem från sådana
slask-biografier som vill avslöja och lämnar ut. (fast jag läser såna
också såklart,liksom kändisskvaller,man är ju inte mer än mänska...)
Det var iallafall en kul liten bok.
Imorse ,på tal om gestaltning, ville jag rensa mej från lite dåliga texter,
Robin Sharma "finn din livsuppgift" (american style) och en ljudbok
av Katarina Janousch, " bedragen" där språket är så banalt att t.om
jag mår lite illa.
Då grep jag en diktsamling av Brumo K Öjer " Det förlorade ordet" och
renade öronen lite. Han hör inte till mina favoritpoeter.
(som om jag hade nån...som om jag ofta läste poesi...not) men det
är så himla kul att se en poet bli folkkär,som ju han blivit.
Kan det bero på hans tydliga gestalt? Att han är så lätt urskiljbar, inte
att ta miste på?
Man borde verkligen bli tydligare!
Mars befinner sig på horoskopets lägsta punkt för mej nu. Nere i natten,
inum coeli,fjärde husets spets. Vitalitet och självförtroende ligger i sin
vagga, i sin mörka kokong...men kan nu börja sin långa återfärd mot
ljuset.
Idag är det rening. Dvs tvättstugan,(det gäller att poetisera sin vardag.)
Ska tvätta mina sjuklakan och alla mjukiskläder jag gått omkring i den
här veckan.
Har det bara gått en vecka av sjukdom? Känns som ett halvår!