ullaunna

För att travestera bibeln och låta lite ålderdomlig. Men iallafall
en ganske senkommen erfarenhet för mej. Att man blir bedömd utifrån hur man
framställer sej,hur man beskriver sig för sin omgivning.
Uppfostrad i jante och lite gammaldagst blygsam har jag blivit lärd att det är fult
att skryta...men tiderna är annorlunda nu.
Den som inte lyckas framhäva sig och framställa sig själv i positiv dager hamnar
långt i bakvattnet, ja just det bakvatten där jag ligger och plaskar i.
Att skämta om sina tillkortakommanden,som jag gillar att göra,är inte
alltid det mest framgångsrika sättet,jag har bara inte fattat det än.
Men jag har trott att folk kan och vill se bakom en framställan.
Jag säger t.ex ofta om mej själv att jag är dum, att jag är egoistisk osv.
Och har trott att andra kan tänka ,nej men inte är du bara dum eller,
inte är du mer egoistisk än nån annan. Till min häpnad:
Det gör dom inte!
Jo en del förstås, men många sväljer orden hela , stoppar dem i det lilla
facket som har mitt namn, plockar fram det vid lämpligt tillfälle och
slår mej i ryggen med dem.
Och ack så besviken jag har blivit. Men kanske borde jag lära mej att
omge mej med positiva och skrytsamma epitet istället. Men min största
rädsla är ju att folk ska bli besvikna på mej.
Jag lovar helst ingenting,pratar inte om att jag kan hjälpa till, eller
ställa upp,för då behöver ingen bli besviken.
Men jag kanske gör det. Men då glöms det gärna bort eftersom jag aldrig
sa det.
Själv blir jag ständigt besviken på människor såklart,man blir ju det.
Att leva ett liv med relationer för alltid med sig medvetna och omedvetna
krav och förhoppningar.
Och redo för eremitliv och misantropi är jag inte ännu iallafall.