ullaunna

Myskläder på efter träning,låser dörren om mej i tanken att jag nog inte
går utanför mer idag, en cykeltur i stormiga kastvindar räcker.
Tord åkte hem till sitt och jag känner min ensamhets-gen räta ut sig
och dra ett djupt andetag av välbefinnande.
Antar att man blir sådan som ensambarn. Det naturliga är att vara ensam,
hur mycket man än älskar sina nära och kära och trivs i deras sällskap.
Han och jag resonerar en hel del kring detta nu när vi planerar att bo ihop
i framtiden. Hur vi ska hitta space, hur vi ska kunna vara ensamma med
varandra.
Och för en gångs skull har jag lite tillit . Det ska nog gå bra. När jag nu
funnit en människa som kan läsa mina tankar och som har mod och
integritet.Men vi behöver en gemensam skapelse, en baby, för några
riktiga bebisar lär det ju då inte bli i Tords liv om han nu verkligen
har bestämt sig. Mina bebisar är uppvuxna och klara.
Hundar, katter och allehanda husdjur går också bort - men ett hus!
Det vill Ulla ha!!
Min goda väns fruktansvärda situation med sambon i respirator väcker
också en skräck för hur skört livet är. Jag har hela livet varit allmänt
rädd för det mesta och väldigt risk-obenägen, och dethär som har hänt
ger en realism till mina tidigare tankar.
Livet ja det livet...
Igår såg jag Woody Allens" Match point". Inte så "Allensk",men riktigt
bra. Rasande vackra Jonathan Rhys Meyers och Scarlett Johansen i fatal
förbindelse,ajajaj,det kunde bara gå illa. Och slutet gillade jag,fast man
ju inte ska hålla på en mördare. Och sens moralen var : Allt handlar
om tur och otur.
Inte hela sanningen men det var väl en liten moralitet. Ingen tror ju heller
att han blev särskilt lycklig, fast han hade tur.
Och jag orkade inte se "Nurse Jackie" som jag velat.