ullaunna

Alldeles stilla. Ingen vind, alldeles tyst på kolonin hela förmiddagen.
Ingen huvudvärk. Ingen tid att passa. Ingen människa att träffa.
Satt i min gula stol med kaffet och mackorna efter en liten björnbärstur
i snåren...och kände fullkomlig frid. Naturens ljud såhär års är försiktiga.
Små sisanden och skvirranden, försiktiga små små kvitter,små prasslanden.
Skatorna är förstås inte så försynta när de dunsar ner på växthustaken
och mopederna som far förbi på grusvägen hörs förstås och förr eller
senare drar en motorgräsklippare igång - men en lång lång stund var det
faktiskt riktigt överväldigande tyst.
En kvinna jag känner till lite grann kom förbi med en gammal farbror
i rullstol. Han hade haft koloni här förut och de skulle se om han kände
igen den. Han var strokedrabbad och svår att förstå,vi plockade ihop
en bukett med ringblommor och krasse och den doppade han sin stora
gamla näsa i och höll med sina stora labbar.
- Du har haft kolonin länge, förstod jag att han sa.
- Javisst i tjugo år snart,jag tycker nog att jag känner igen dej, sa jag
Fast det vet jag inte om jag gjorde men han blev glad och jag blev
fånigt rörd.
För att straffa mej själv för min sentimentalitet gjorde jag en klassiker,
trampade på stående kratta och fick mej en käftsmäll.
Ibland önskar jag att jag fritt kunde uttrycka mitt sentiment.
Att man har så lätt att brista ut i tårar, tårar som inte har att göra
med att man är lessen på minsta vis utan bara att man grips av en
stark känsla helt enkelt, man blir berörd, rörd.
Den gamle farbrorn och jag hade väl kunnat gråta en skvätt där
ihop över hur livet far fram med oss,slår oss på knä och tar ifrån
oss allt det vi älskar. För så är det.
Åldrandet som den ultimata narcisstiska kränkningen,den väg vi alla
ska gå om vi inte nu dör knall och fall innan vi blir sjuka och svaga.
Förhoppningen är väl att vi ska finna frid med detdär,frid och mening
men att åldrandet medför förluster är väl ändå att bara räkna med.
Läste klart biografin om Alma Mahler, denna hysteriska, stor-
slagna, härsklystna och dominanta kvinna. Motsägelsefull. Gift och
mycket umgänge med judiska intelektuella och samtidigt brinnande
antisemit (!)
Hon var så säker och övertygad om sin attraktionskraft men bilderna
visar ingen strålande skönhet, mer en stadig matrona. Hon mytologiserade
sitt liv om nån, till den grad att det blev en falsk föreställning.
Tre av hennes barn dog men bara ett av dem tycktes hon sörja.
Och på tal om intressanta kvinnoöden kunde jag såklart inte låta bli
att kolla in de svenska Hollywoodfruarna häromkvällen.
Såg trailern först med denna Anna Anka och tänkte "Wow vilken
bitch, henne blir det härligt att hata"
Men när programmet fortskred fick jag en helt annan känsla.
Denna anorektiskt magra kvinna som pratade så hiskeligt fult
utstrålade en sån ensamhet att man nästan tyckte synd om henne.
Där hon satt på sitt hotellrum och tuggade kycklingbrosk så det
knastrade för hon trodde att brosk skulle skydda henne från cancer.
Har förstått att det pågår en debatt om henne nu och att hon skrivit
en artikel om att hon vill vara en förebild.
Ok.
Fascinerad av hennes osympatiska utseende, den lilla beniga röven,
seniga smala armarna och leedet ihopparat med ljusa orörliga ögon.
Förebild...nja... avskräckande exempel snarare.