ullaunna

En dag som lite hänger i luften och väntar på att bli uppfylld, liksom
vädret idag som är lite tungt och kallt, mulet och i väntan på ett befruktande regn.
Cyklade genom landskapet till Röda korset med syftet att hitta ett par stora
rejäla jobba-byxor som jag kan röra mej fritt i. Tänkte sy på förstärkta lappar
på knäna, kanske t.om lite stoppning för allt slitage där.
Hittade så klart inget sånt - men ett par ormskinns-byxor för fem spänn!

Har i mej en slags oro som jag försöker hitta källan till. Finns ju en hel del
men vet inte säkert. Kan vara hormoner, eller kvicksilver som cirkulerar i
systemet efter amalgam-borrningen hos tandläkaren sist.
Mycket oro kring vänskaper också, att inte veta, att hänga i luften
osagda meningar, ouppklarade konflikter.
Tänker att jag kanske telepatiskt uppfattar nån annans oro.
Men jag är ju inte telepatisk faktiskt.
Men mycket tror jag helt enkelt är tillbakahållen energi.
Står på randen till en stor förändring i livet. Att flytta ihop- att flytta ut
till landet - att tänka på att lämna min koloni som jag haft i över tjugo
år och som jag lagt så mycket kärlek och möda på.
Lämna stan och stadslivet som jag levt med i  46 år.
Och allt detta längtar jag efter och att det inte
kan ske imorgon känns ytterst frustrerande.
Lägenheten som jag trivts i känns nu utlevd och tillfällig.
Jag tar sats och går ut med full energi med allt vårarbete på kolonin
samtidigt som jag tänker att detta är eventuellt sista säsongen.

Hela min totala längtan, min djupa djupa innersta längtan
riktar sig mot att bygga upp ett nytt hem och en trädgård.
Och då bär jag faktiskt med mej en känsla av kallelse, som en mission,
en djup känsla av helighet.
Visst kan det vara onödigt högstämt och högtsiktande - men så ser min
längtan ut.

Tänkt mycket på en dröm jag hade för över tio år sen nu.
En av livets stora drömmar, en sån där man vaknar av djupt gripen och
berörd, en dröm utöver det vanliga.
Drömde den i rätt så krisig tid om jag minns rätt. Handlade om att en slags
nunna och en man möttes. Han var mer en rucklare, stor och grov, hon
var brinnande vilja och ande.
De möttes mitt i stan, i centrum ( jagets centrum- självet) och detta skedde
exakt i Rätt Tid. Och att de möttes skulle innebära att deras förmågor skulle
mötas och ett kloster eller kyrka skulle byggas.
Det var så fantastiskt och lyckosamt, det var i sista sekunden ungefär.
Så starkt och heligt känns det för mej nu. Vill så gärna tänka att det finns
ett speciellt landskap därute nånstans som väntar på mej.
Så medan Tord tänker på ett dubbelgarage och bekvämt liv tänker jag
nästan osannolik möda och uppoffring för att skapa en plats - en nästan
helig plats, som en klosterträdgård.
Undras om Tord förstår att han ska bo mitt i Heligheten?