ullaunna

Första gången på länge som jag känner mej frusen.
Socka och kofta på, druckit en kall drink på mixade björnbär
och banan. Blandar bara i vatten för jag har läst att kalcium
försvårar c-vtaminupptaget. Så kalk och protein får komma
för sej.
Tränat ett väldigt svettigt pass step och core, följe med bästa
Jeanette upp genom stan. Vi stannar i gathörnet och pratar
lite till innan vi cyklar åt varsitt håll.
Planen för idag är väl att ge sej ut i snåren och plocka mer,
fyller min frys och har redan  lånat en bekants frys och ska
snart vidtala en bekant till.
Älsklingens första jobbadag efter sin treveckors-semester.
Han har inte haft nå roligt väder och varit tvungen att hoppa
in lite och meka med maskiner på sitt jobb ändå.
Kolonin får växa som den vill och jag är verkligen trött på att
cykla dit  varje dag nu. Låter det nog vara idag.
Stora höströjningen får väl komma sen i september-oktober.
All potatis som ska upp, alla morötter...
Tomaterna får varsamt plockas ner gröna innan frosten tar sej
in i växthusen, läggas mörkt och mogna långsamt.

Höstkänning.
Allt för mycket rastlöshet i kroppen för att kunna måla ännu.
Men det är vad som väntar.
Och jag längtar efter att komma in i det, men övergången till
en period till en annan är alltid svår.
Imorgon på husvisning till ett alldeles för litet hus. Men det ska
ändå bli intressant att kolla in bibyggnaderna. I vilket skick de är.
Filmen igår " No country for old men " var ren och skär njutning.
Bröderna Coens filmer är överaskande, oförutsägbara, ironiska
humoristiska, visar våldet och kriminella världar just så sjaskigt
och oglamoröst som jag tror det är.
Älskar de typiskt amerikanska miljöerna, de trista nikotinfärgade
rummen, blodet på den syntetiska heltäckningsmattan, fanér-
möblerna som spricker sönder av en fallande kropp.
Det torra hårda landskapet, torrt, svetten som syns i fåror och
porer, fula människor, vardagsmänniskor. Verklighet.
Bästa Malin ringde, brunchrapporten på P 3, skitbra musik.
Vi går in i hösten med hopp om förändringar.