ullaunna

Min följeslagare nu får bäst vara Ulf Lundells diktsamling
" En öppen vinter". Denna bistra bittra lille vintegubbe passar
mej nu. Han stänger in sej på sin gård med bunkrat vin och VM
i friidrott. Vill ha sin 27-åriga kvinna- och vill inte ha. Ungdomen
är i vägen - men är åtråvärd.
Han skriver om sina husgudar, Dylan, Tom Waits, Keith och Bruce,
om litteraturen, om samtiden om det förflutna.

Själv blev jag så trött på uppenbara mönster och oförmåga
till självanalys, vill inte ha folk att se i ögonen just nu.
Räcker så gott med teve, radio och nätkontakt.
Sömnbrist och huvudvärk för jag skördar det förflutnas bittra ruttna hö
när jag ska sova.

Visst låter det kanske hemskt och materialistiskt men just nu
får jag mer glädje av mina ting än av mina människor, så bäst
låta mej vila bland mina ting nu , och mina färger och mina tyger
som ger mej så mycket.

Det är nästan komiskt hur det är när man fäster en sanning. Man
berättar den i tal eller skrift, man orerar vitt och brett kring denna
"sanning", man gör små utvikelser och invikelser och analyser.
Man belyser sin sanning på otaliga sätt - och så vrider sej universum
ett halvt varv - och allt kastas om, och sanningens planhalva blir
ett mörkt och sluttande plan istället för en stabil grund.
Allt halkar av och själv gör man bäst i att släppa taget också
och ramla ut i intet en stund -
innan man skapar sej nåt nytt igen där man återigen kan stå stadigt
och orera.