ullaunna

Ljuset som silar in i vardagsrummet är dämpat av ett stort
sö-och is-överhäng, utanför fönstret faller snön ymnigt och radion rapporterar
kaos, inställda tåg, stängda skolor och tyngda tak.
Promenerade till min måndagsträning och hade följe hem upp genom stan med
bästa Jeanette. Vi pratar och vi pratar. Om Livet. Hur det vänder sig och vrider
sig i nya riktningar.
Riktigt riktigt trött när jag kom hem men då väntade ett nybakat bröd
och kaffet som jag intog i sängen som fortafarande stod obäddad.
Något som jag ofta funderar på är: Hur trött är det normalt att
känna sig? Och
Hur ont ska det göra?
Igår blev jag matt av en promenad med Tord till kolonin och lite
matlagning. Sen ville jag inte göra mer den dan.
Kylan och snön tar ju lite mer energi av en förstås, men ändå?
Att jag varit tvungen att gå istället för att cykla belastar mina
besvärliga fötter nu och jag försöker nonchalera det men det är jobbigt.
Men så kom jag att tänka på att den ryggskada och lilla smärta
jag hade  i mer än tjugo år, den lyser numera med sin frånvaro.
Och när jag började träna blev jag orolig för att det skulle belasta knäna
för mycket...men de känns så mycket bättre nuförtiden.
Så man kanske inte ska bli förtvivlad och tro att allt är permanent bara
för att man åldras och så.

Läser en riktig mysbok, efter all god litteratur som jag umgåtts
med en tid. Dean Koontz " Tid för Odd ". Övernaturlig spänningsroman.
Han har ju skrivit flera romaner om den underbare Odd som ser döda,
Bla både Elvis och Sinatras våldnader. En bladvändare som jag inte vill
ska ta slut.
Vem kan klandra en att man frossar i lite eskapism i en vinter som denna?