ullaunna

Nu har jag lyssnat färdigt på två vackra berättelser som bägge har
havet som bakgrund. Lyssnade på sista avsnittet av Ellen Matssons "Glädje-
stranden" halv tolv på P 1 och sen medan jag målade sista CD´n av Carsten
Jensens "Sista resan". Två helt fantastiska romaner,skimrande av sitt egna
havsnära språk,väsensskilda men i mitt sinne har de flutit ihop...
Ibland tänker jag att jag genom hela livet grubblar och försöker förstå
Tiden.
Att den gör mej alldeles yr och att det alltid blåser där man står i nuet,för
nuet alltid är den yttersta utposten.
Lika vimmelkantig blir jag när jag betraktar gamla fotografier,som när vi
var uppe på museét sist och jag stannade inför gruppfotografier tagna av
Mathilda Ranch. Jag kan stå i en evighet framför ett porträtt och försöka
förstå att denhär människan faktiskt funnits,har åldrats och dött.
Eller foton av hur stan såg ut förr. Att det faktiskt är sant.
Vet inte hur många jag delar den här tidsyrseln med, men för mej blir
det förflutna aldrig trivialt.
Förutom mitt egna då.Det tråkar ut mej ofantligt.
Och mysterier långt bakåt i tiden sen då...! Jag kan nästan bli galen av
att inte kunna få veta. Hur de tänkte med sina religiösa ritualer och
föreställningar,hur det kändes att vara t.ex en tempelpräst i ett Amontempel
eller en Inkahövding,vad som helst....jag vill veta.
När gör vi den sortens tidsresor? I huvet på drottning Ulrika Eleonora.
Och jag tycker om uttrycket "Att gå ur tiden",för det är väl det vi gör,
när vi dör. Träder ut ur materien och tiden...men kanske in i något
helt annat.
Igår njöt jag av den tredje och sista delen av Jane Austen
serien som var så välgjord . Har väl aldrig gått in för Jane Austen
förut för jag har inte sett mej som en romantiker,men detta var alldeles
charmant.Den sanslöst stela etiketten var skildrad med humor och
även här får jag en såndär svindelkänsla.
Att vi i nutiden fortfarande engagerar oss i kärleksförvecklingar från
det tidiga artonhundratalet. Och jag tänker på alla tragiska kärlekar
som gått i graven utan att ha fått ord,visor eller musik till sin ära.
Allt som begravts  ordlöst.
Vi människor som sprattlar omkring på jordytan en stund för att sen
återgå till jord,vi vill uttrycka oss.Om än våra upplevelser och iakttag-
elser och känslor är banala och allmängiltiga,så vill vi synas märkas
eller höras på det ena eller andra sättet.
Och jag vill tro att det inte är meningslöst,för annars hade jag inte suttit
här nu...