ullaunna

Vintern är väl alltid lite för lång,eller hur?
Rutinerna är som ett obevekligt maskineri som som man krasar runt i,
som mal och mal.
Ibland får man nästan spykänslor när man vimsar upp i den grå
dagningen och brer sina ständiga mackor med samma handgrepp man
använt miljoner gånger.
De eviga upprepningarna. Tandborsten som vilar i handen,fast man
kan byta färg på den då och då och det piggar ju  upp...eller?
Har man tid och råd kan man ju alltid resa bort (fast inte jag förstås)
är man borta tillräckligt länge kan man t.o.m sakna sina vanor och
rutiner.
Man kan röja och ändra men av nån anledning gör jag inte
det.Väntar ett tag till men min lägenhets väggar nästan bågnar,att
alla mina saker,böcker,tidningar,papper,kläder,material,tyger,alla
bra-att-ha-saker snart håller på att växa mej över huvudet.
Av nån anledning lever jag lite som om en stundande kris skulle
kunna tvinga mej att leva på det jag har och äger.
Om jag skulle bli tvungen att stanna inne av nån outgrundlig anledning,
så måste det finnas mat i frysen,mycket torrfoder,massor av kläder
ifall alla klädaffärer skulle ta slut (?),många böcker ifall biblioteken
skulle brinna upp.
Men nånstans handlar det också om en protest,mot samhället
jag lever i. Det hejdlösa resursslöseriet som jag instinktivt avskytt
i hela mitt liv.
Att bara kasta saker för man tröttnat,eller för att det inte är modernt.
Och alla feng-shuiare som menar att man ska rensa ut allt man inte
använt de senaste tre månaderna.
Herregud,jag kan gå in i min garderob och plocka fram nåt som inte
kändes rätt förra året men som är rätt idag. Och det kan vara nåt
som är tjugo år gammalt.
Men just idag erkänner jag att jag känner mej lite instängd i mej
själv och allt som är mitt.
Himlen är vit och platt,men det kommer vackra snöflingor dalande.
Min arketyp är inte modern, krigaren, den visa kvinnan,dottern...
min arketyp är containern och just nu står jag på en blåsig kaj
i den yttersta tidens hamn och väntar på en båt...