ullaunna

Vaknade faktiskt riktigt tidigt så det blev bra att cykla iväg
på ett bodybalancepass.Innan dess läste jag lite till frukosten i sängen,
den här kvinnan Thorbjörg Hafsteinsdottirs bok om hur man blir tio år
yngre på tio veckor.Kände att det var tur att jag kom över en sån här
bok nu,för man behöver hela tiden Ny inspiration.
Så viktigt det är, särskilt för mej som lever tämligen isolerat.
Ska jag bli inspirerad får jag ta mej dit själv,så har det nog alltid varit,
men jag är rätt bra på att stimulera mej.
Nästan hela kvällen satt jag och målade på "lejonkvinnan", sfinxen
och det var väldigt njutbart. En figur som kommit till mej lite på
senaste tiden. Min tanke om att träna som en gammal lejonhona.
Kort och explosivt med styrka och erfarenhet för att sen bara ta det
lugnt...
Lejonets tecken på min motsatta sida i zodiaken,så har vi en speciell
korrespondens.
Såg lite på Skavlan som var intressant men jag var tyvär tvungen att
byta kanal mitt i den där filosofens (Boton?) spännande utläggningen
om arbetets betydelse i vårt liv. Och både Pernilla August och Liza
Marklund är ju också två inspirerande kvinnor men jag ville ju se
serien som började på fyran av Felix Herngren.
Och den var kul. Absolut njutbart! Josefin Bornebusch eller vad hon heter
var hur kul som helst som den typiska unga snygga villa-mamman och
Mia Skäringer och Johan Rehborg var såklart klockrena.

Efter ett helt underbart bodybalancepass vände jag cykeln
mot havet för den långa vägen hem.
Riktigt riktigt kallt var det  och min flanellhalsduk är virad så bara
ögonen tittar fram,solen hade hunnit upp en bit men värmde inget ännu,
lyste upp snötäckta gnistrande klippor. Havet var stort,isen ligger stilla
på sina ställen,ljuset var makalöst.
På krönet av strandpromenaden stannar jag och ser på utsikten och
tänker att jag faktiskt är riktigt lycklig.
Och som det är med allt gott  i livet vill man stadfästa det. Behålla
det,göra det till ett stannande i varandet.
Tänkte att jag skulle hem och skriva det i min facebook,att jag var
lycklig.
Vad händer då? Jo cykelhjulet slirar iväg åt sidan och jag välter.
Tar emot med vantklädda händer men dunkar ändå kinden mot
den isisga asfalten.
Nu visade sej att det inte var nån fara,möjligtvis blir jag lite svullen
men det var ändå intressant.
Vet att det så ofta är så. Nåt slags sabotage i tillvaron precis när man
tänkt att nu är allt så bra.
Krukan som välter och sprider ut krukskärvor och jord precis när man
dammsugit och skurat och njuter av att allt är så fint . Det är ett
typiskt exempel.
Antingen har jag en elak saboterande jäkel i mitt inre som inte tycker
att jag förtjänar att ha det bra. En bestraffare.
Eller så är det tillvaron som i sig berättar för mej att jag inte ska
häfta mej vid varken bra eller dåligt. Att låta allt bli genomsläppligt
och flytande,lite mer buddhist vid livets flod.
Och aldrig tro att ett ögonblick kan stanna kvar.
Allt flyter!