ullaunna

i paritet till kärlekskroppen ungefär.
Morgonyoga vid stranden, å dessa fantastiska tjejer som håller i
detta. Idag var den inte att leka med...darrande ben, ansträngda
handleder, andningen som hjälper att töja och töja ...och töja lite
till bortom den gräns du hade satt upp för dej själv som möjlig.
Alla gamla utläkta skador gnällde lite, men de nya musklerna
jublade.
Cyklade hem och försökte hitta mej en annan väg mellan sommar-
stugorna i Apelviken. Irrade omkring och genvägen blev en senväg
men jag fick se små smultronställen och tänkte att det är nog rätt
lyckligt här, med havsvinden och utsikten men med berget i ryggen
som trygghet.
Cyklade genom det fuktiga lufthavet genom grönskan till kolonin
och häpnade över regnets verkan.
Hela naturen som vridit sig i törstig plåga stod nu upp med självför-
troende och livskraft. Allt andades tacksamhet och glädje, balans
och njutning.
Och på kolonin kändes det som om allt växt med en decimeter och
snart är det en frodig skog därute. Rosorna kastar sig ut i överdåd,
ringblommorna som jag ser som min älsklingsblomma lyser av ett
inre ljus som är både okomplicerat, naivt och komplext på samma
gång.
Hur mycket man än vattnar kan man aldrig få det att växa som
ett rejält regn förmår, Vattning handlar bara om att få växterna att
överleva, regnet sätter fart på växtenergin.
Jag tänker att jag kan slappna av nu.
Förutsättningarna är grundlagda, jag får vila och släppa taget.
Det finns krafter som tar vid i Processen.