ullaunna

Igår tog jag en massa kort på mej själv.
Alldeles yr och besatt kunde jag inte sluta, knäppte, tog bort,
knäppte, tog bort.
Att det skulle vara så omöjligt!?
Att se sej själv - svårt, när man hela sitt liv liksom kämpat för
sitt utseende. Att acceptera det. Att försöka göra nåt av det.
När grunden finns, men med subtila skevheter som blir så tydliga
på kort.
Bäst är jag på flykt, på väg nånstans, om jag inte stannar upp
för då syns det...oskönheten, obalansen.
Försökt med attribut - smink - färger - klackar- hår, och då kan det
ibland lyckas, en bra mix, bara jag inte stannar, stannar upp.
Idiotiskt och meningslöst kan mången tycka, men det är som min
stora skönhetslängtan är en drivkraft, en drivkraft som kanske inte
alltid är positiv.
Hade jag haft mångamånga pengar hade jag antagligen hört till
plastikkirurgernas älskligsklienter.
Fast att jag hatar utslätning och likriktning.
Men det är lätt för de naturvackra att tala om naturlig skönhet,
och att de inte bryr sej ett dugg.
Iallafall är det en intressant process att försöka få syn på sig själv.
Tillhör en generation där det fortfarande är lite fult och skambelagt
att spegla sig själv.
Men hos de yngre generationerna märker jag helt andra attityder.
Det fotas och posas till höger och vänster och alla vet vilket ansikte
som är deras bästa.
Såg det när jag var nere och kollade på studentbalen, där paren log,
ställde sig i position när kompisarna och släkten stod utmed vägen
med kamerorna i högsta hugg. Alldeles självklart.

Har jag nånsin påstått nåt annat än : att jag utvecklas så långsamt,
så långsamt, och har kanske nått en liten bit upp i ungdomen där man
fortfarande söker sin identitet.
Halåååå.... var är jag ....vem är jag?