ullaunna

Den här episoden jag beskrev i det förra inlägget har en fortsättning.
Men den kanske inte passar alla.
Vi diskuterade det igår: Om varsel, tecken, synkroniciteter, det som man kan
välja att tolka.
Och om det ger en mening - så har det väl en mening.
Och det är väl det jag anser saknas i hela konceptet kring hälsa och
sjukdom. Att vårt samhälle saknar den andliga insikten i helande och synen
på sjukdom.
Min tanke kring många av dessa självmord är att man upplevt sig som en
meningslös kugge i ett meningslöst universum. Att man upplever sej som
utan röst i en stum tillvaro.
En felaktig bit i ett pussel där alla andra bitar passar.
Mina spekulationer bara. Och jag vet att det kan vara extremt svårt att
hjälpa och råda en gravt deprimerad och sjuk människa. Jag vet att det inte
hjälper att komma med nåra " andliga" floskler eller visdomsord.
Men jag tror att ett trossystem , ett sammanhängande symbolsystem kan
hjälpa till att skapa rötter ner i det allmänmänskliga, det sammanlänkande
där vi aldrig är så ensamma, så losslitna, så drivande på tillvarons stormiga
hav att vi ser det som lika gott att släppa taget och gå under.

Min fortsättning på den unga kvinnan jag mötte på vägen var denna:
I vintras cyklade jag ner där och nånting med ljuset och stämningen liknade
den stunden.
Jag greps av känslan och hela det mötet där jag missat att hjälpa en med-
människa sköljde över mej.
Sörjde henne.
Cyklade hem och grät.
På natten vaknade jag av att en fågel sjöng härutanför. Det var vinter och jag
låg länge i min säng och tänkte att jag måste inbilla mej.
Vilken fågel sjunger mitt i natten i mörka december?
Gick upp och öppnade fönstret på glänt och så var det! En fågel sjöng för
fullt, kvittrade därute i mörkret.
Det pågick länge i säkert en timme. Full fågelsång.
Och  Det!.Det tog jag som ett tecken, en hälsning t.om , från nån
som förhoppningsvis hittade hem ändå till slut.