ullaunna

Kaffet puttrar och väntar på att hällas på termos, jobba-kläderna
har åkt på och jag ska snart samla ihop de plantor som jag kan forsla på
cykel. Vädret är mulet men det gör inget, jag är ensam , har hela dagen
på mej så det blir antagligen två turer upp.
Igår gav jag mej av på den långa cykelturen till Tords valborgsfest.
Hade inte så bra känsla, hade fått tarot som slutat med fem bägare, kort
som talar om besvikelse, men jag hade ju lite bestämt mej.
Dessutom hade regnet upphört.
Dessvärre började det igen i höjd med Tångaberg, ungefär halvvägs.
Hade god fart på ginstledens sköna cykelbana så jag ville inte stanna
för att krångla på mej regnbyxorna.
Så på sista rakan upp mot Tordens lilla gula hus tog det i ordentligt och
vätan piskade mina blöta byxlår.
Usch.
Där mötte en stressad Tord som fortfarande inte hade hunnit ur jobba-
kläderna för allt stöket med att värma upp badtunnan hade tagit all tid.
Några av hans vänner satt under det blöta regntältet och jag tog mej ett
glas vin och gick in och bytte om till älsklingens trasiga färgfläckade
mjukisbyxor, två tröjor och en filt om underkroppen.
Inte precis sån jag vill presentera mej på fest.
Jaja
Kan bara konstatera att killar inte ska bo för sej själva. Det blir oordnat
och oestetiskt. Han kämpade för att med gammal plast täta för vinden
och jag hetsade om grillen för jag var hungrig efter min blöta cykeltur.
Frös, var hungrig och ångrade att jag var där.
Pratade lite och tillslut vart min lax klar, några fler anlände men då tog
jag på mej regnstället.
Faktiskt hade det slutat regna men vinden hade friskat i. Kände att det
var lika gott att ge mej iväg igen för att orka överhuvudtaget.
Missade det kollektiva badtunnebadandet.
Hemfärden kändes mer hoppfull men jag fick ont i benen och ont i axlarna.
Lärkor sjöng drillar över nyplöjda fält och naturen mot havet med strandängar
i dimma känns alltid så lyckligt befriande.
Och hela tiden tänker jag att jag vill bo här.
När jag var framme i stan var jag gräsligt trött, mycket tröttare än jag brukar
vara för jag har ju cyklat den sträckan förut utan problem.
Men jag hade ju jobbat med plantering på kolonin under dagen i duggregn
och väta så allt det sammantaget blev lite för mycket.
Sista biten genom påskbergsskogen kom solen mellan de våta blanka
bokstammarna och lyste upp några alldeles små nyutsprungna löv och
bjöd på en syn som var alldels andlöst vacker.
Stannade och krånglade fram min kamera... men då var batteriet
slut.
Så har det varit flera gånger och jag tror att jag saknar det en bra
fotograf måste ha - tajming.
Kanske vill också tillvaron tala om för mej att livets vackraste upplevelser
inte alltid behöver dokumenteras.