Vi pratar om självmord

Så träffades vi hemma hos mej, Marianne, Gabriella och Anna. Hade
bakat bröd med nötter och havregrynsgröt och så la jag i de sista nässlorna ur
frysen sen förra året i degen också.
Ganska livligt pratande blev det, energin saknades inte.
På slutet kom vi att tala om självmord, en sak som alltid berört mej starkt.
Kanske var det för vi kom in på filmen " Timmarna" - som vi sett på tv alldeles
nyss. En film jag såg om för ovanlighetens skull.
Fick höra om ännu ett självmord i denna underliga stad jag bor i och som drabbats
av en självmordsvåg.
Detta liknade det som utspelades i bekantskapskretsen för bra många år sen.
En kvinna inskriven på sjukhus för ett självmordsförsök skrivs ut, utan att
omgivningen och närstående meddelas - och hon går hem och genomför sitt
självmord!
Sånt här upprör mej nåt väldigt.
Och sen hör man frasen " Om någon verkligen vill ta livet av sej, går det inte
att hindra! "
Nu senast jag hörde det handlade om (ännu) ett häktessjälvmord.

För ett par år sen strax innan jul, fast det var milt och barmark
cyklade jag bort mot mitt koloniområde för att slänga kompost och plocka
mossa till ljusstakar. Var fruktansvärt trött efter att ha städat och fixat hela dan
och det var i den kalla tidiga skymningen.
Möter en ung kvinna på den lilla grusvägen och hon ser lite " borttappad" ut
på något sätt. Jag stannar till lite för att kolla hur det är med henne.
" Får jag följa med dej hem? " frågar hon.
Jag blir helt ställd och frågar lite försiktigt om hon bor på sjukhuset och
det gör hon ju då. Jag menar att det är kanske bäst att hon går dit och
tycker att vi kan ha följe uppåt vägen.
Men då ångrar hon sej och vänder och berättar att hon var ute för en
promenad.
Men gå tillbaka om en stund för det blir snart mörkt, sa jag.

I tidningen sen kring jul skrivs det om en kvinna som försvann från
sjukhuset och senare återfanns död i en bäck i närheten. Den som sist
såg henne var en städerska på natten eller tidigt på morgonen vid sjukhusets
kulvertar.
Då hade hon alltså irrat omkring hela den kalla natten!
När det så småningom gick upp för mej att det nog var henne jag
mött tog jag kontakt med polisen. De bad mej cykla bort till sjukhusets
avdelning för hennes familj var där just och pratde med personal och ledning.
Vi åkte bort sen till stället jag träffade henne för de ville väl få en inblick.
Det allra mest tragiska var att familjen hade velat ha hem henne på
permission över julen då alla var samlade och kunde hjälpts åt att bevaka
henne....men hon fick inte permissionen beviljad.
Men man lät henne ta en ensam promenad i den melankoliska skymnings-
timmen....
Och om hon återfanns i omgivningen.... varför fanns det inte massor med
människor som letat efter henne?
Varför vårdas inte människor som mår så dåligt. De blir ju bara inskrivna
under något som på papper kallas vård!

Och jag då? Ja, jag fick en möjlighet att kanske rädda ett människo-
liv, men jag missade den möjligheten.
Det kan inte riktigt kallas skuldkänslor eller ens ett skuldmedvetande , den
känslan jag får. Bara ett konstaterande: Ödet skickade en människa i min
väg...och hon bad om något... hon sökte.
Och jag missade.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0