Annie Proulx, Ernst Brunner och historier med detaljer

Låg kvar i morgonens sängvärme och läste klart Annie
Proulx roman " Esset i rockärmen". Den var helt underbar om folket
i en speciell del av Texas kallad  " panhandle". Den fiktiva staden
Woolybucket dit den unge Bob Dollar kommer för sitt första
riktiga jobb. Han ska försöka köpa upp marker och rancher för
svinuppfödning. En verksamhet som för med sej både stank
och ohälsa. Ett otacksamt och omoraliskt jobb han ändå tar
på största allvar.

Inom bokens pärmar ryms otaliga historier och öden och jag
lär mej en massa om just denna trakt som man annars mest
ser i Westernfilmer. Det är en historia som är full av kärlek och
respekt och på slutet i  Författarinnans Tack läser jag om all
research och alla resor hon varit på just för att kunna skriva
denna fantastiska roman.

Min dröm att en dag kunna skriva....
Tja skriver gör jag, men tänk att kunna få ihop en historia, en
intrig, fylla den med trovärdighet!
Som den mentalt lata person jag är önskar jag givetvis att det
bara ska komma en historia till mej. Sådär som man hör att en
del författare beskriver det. Att miljöer och figurer bara emmanerar
som andegestalter och börjar tala.

För det mesta är det nog en jävla massa slit. Mycket sittfläsk,
mycket letande i arkiv , samtal som ska ringas och möten med
fackmänniskor som ger alla de nödvändiga detaljer som en bra
historia ska innehålla.
Suck, så jobbigt.
Och så handlar det ju inte bara att få ihop historien, den ska
säljas också.
När det kommer till kritan handlar det sååå mycket om att förmå
sej ta steget ut.
Och det gör inte denne männskan.
Sitter och pysslar  i min ensamvargtillvaro, skapar, men för inte ut.
Ja, det är inte bara gaymänskor som har svårt för att komma ut,
en annan sitter i sin garderob och filar och filosoferar.

Även lyssnat klart på Ernst Brunner- ljudboken. Den hette inte
" Yngling på glid" som jag slarvigt läste utan " Yngling på guld"
och det är rembrandts ungdomliga självporträtt på guldgrund
som åsyftas.
Det är en historia som startar som en hårdkokt och komisk stöld-
historia av tavlan från Nationalmuseét, men i en annan del följer
själva tavlan, hur den blir till, med alla fantastiska detaljer om
material och tillverkning, och livet på sextonhundratalet i Holland,
om Rembrandts liv och sen hur tavlan färdas genom århundraden
och genom olika köpares händer.
Absolut fascinerande och här kommer åter min respekt för det
fantastiska researcharbete som måste ha krävts!
Vet ingen som Ernst Bruner och Alexandra Ahndoril som så förmår
frammana det förflutna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0