ullaunna

Vaknar med lite huvudvärk, förkylningen som bankar på
dörren? Eller att jag satt uppe och såg en sen film. Susanna
Edvards " Keilers park" som handlade om ett mordfall för några
år sen
Mannen som spelade det blivande mordoffret hade ett intressant
utseende som i mångt och mycket påminner mej om någon inre
arketypisk gestalt jag drömt, och även målat.
Filmen var bra, ovanligt att visa två män som älskar. En kärlekshistoria
som förändrar livet för bägge två. Mycket bra skildrat.

" Det okända" var också intressant, som vanligt. Den lite
röriga familjen, mamman med de många barnen i det gamla huset.
Hennes blå ögon i det lite smala och utvakade ansiktet, kärleken
mellan familjemedlemmarna . Och så en gammal präst som går
igen för att bringa lite ordning i familjen.
Ofta säjer mediet till familjemedlemmarna att de har öppnat
upp. Att de dragit spökerierna till sej.
Själv lyckas jag aldrig öppna upp, fast jag försökt.
Men kanske det är så som mediet Lena Ranehag antyder att om
man drar till sej och är öppen för vanliga människor, kanske man
även har den öppenheten inför andevärlden också.
Själv är jag ju ganska restriktiv och vill nästan alltid vara ifred.
Kanske därför jag sällan får nåra andebesök....

Annars läser jag om kvinnliga yoginis inom den buddhistiska
tantrismen. Att man ska se på en mandala som genomskinlig
och skimrande, som en regnbåge i många dimensioner.
Att genomskåda verkligheten.
Det är nog något jag också försökt göra i alla mina dagar.
Tänkt att det finns en annan värld därunder.
Att se igenom.
För de säjer ju det, att bortom denhär illusionen, bortom
dualismen finns något annat, helt och vackert och kärleksfullt.
Och att få en glimt av detta kan göra dej upplyst.
Faktiskt har jag en väninna som gjort just detta.
Som ung, bad hon och mediterade och kom in i ett  sådant
tillstånd. Allt hon såg blev upplyst av ljus och kärlek. Hon
kunde titta på allt, på vad som helst och förstå . Hon såg
så att säja universums strutur.
Efter några dagar klingade upplevelsen av och hon hade också
känslan av att hon måste välja. Hon kände att hon för att
kunna fortsätta leva det vanliga livet och vara en verkande
människa, måste släppa detta tillstånd.
Och så gjorde hon det och det har aldrig riktigt varit tillbaka
även om hon ibland kan ana det och påminnas.

Dessa tillstånd är alltså inte så ovanliga trots allt. Frågar man
runt finns det människor som varit med om både det ena och
det andra, av det vi ser som extraordinärt.
Kanske är det inte så extraordinärt som vi tror. Kanske rent av
helt normalt.
Nu ska jag ut i den vanliga världen av dualitet. Morgonsolen
lyser upp mitt oxelträd, som knappt har några löv kvar, bara
de röda bären. Skatboet är inte längre dolt i lövmassorna
utan tydligt avtäckt och blottat.
En tid av blottade strukturer står framför oss.