ullaunna

Plockar skräp ur håret, små kvistar och barr som fastnat
efter förmiddagens björnbärsplock.
Dricker min björnbärs/banan drink vid datorn, försöker minnas
vad jag tänkte där ute i snåren - för man hinner tänka en del...
Fåglarnas förälskelstid med kvitter och sång är förbi. Lätena
som hörs är uppfodrande, varnande eller helt enkelt entonigt
tjatiga. Förhållandet har gått i stå, barnen utflugna, de hjärte-
knipande jubelsångernas tid är över.
Kanske en liten fågel sitter där på sin gren och undrar vad det
var som kändes så stort och fantastiskt.
Vad var det som fick mej att sjunga så dant?
När jag klev omkring bland taggarna och fick daggvåta skor
tänkte jag på alla de människor som nu försvunnit ur mitt
synfält. Som jag inte träffar längre, inte pratar med längre.
Suckelisuck.
Sånt kan man tänka på.

Igår tog jag mej en ledig dag. Öppnade växthusen och for iväg
på en ny sorts yoga som börjat på min träningsanläggning.
Mojoyoga.
Tja - känns lite tveksamt. Ingenting av yogans meditativa
andakt, men mycket töj och böj, modifierade solhälsningar
och flöde.
Solen sken med sensommarvärme på blå himmel så jag packade
kaffe och täcket och kudden ( allt nu i slutet av säsongen stelt av
salt) och cyklade till damernas där bästa Anna redan väntade, våt
i håret.
Sexton grader, jo det gick fint att bada ännu och solen tog också
så lite rodnad och färg kom mej till del.
Cyklade hela långa strandpromenaden bort till Röda korsets loppis
för jag hörde damerna jämte mej på planket prata om halva priset
där. Förskaffade mej en klänning, silverjympaskor och en topp
för en femtiolapp.
Cyklade hela den lantliga vägen bort mot kolonin och stängde
växthusen.

Sen kom Torden efter att jag fått i mej  mat och vi skulle på
husvisning. Ett underbart trevligt hus i Valinge samhälle, ett
litet litet samhälle en 15 km inåt.
Ett hus från femtiotalet, vit trävilla med övervåning och en rar
altan, källare och två balkonger.
Men mycket kanske måste fixas, inredningen var intakt från
byggnadsåret och det kändes hemtrevligt och mycket charmigt
men man får nog inse att en hel del jobb måste utföras.
Trädgården var enorm nästan parklik med flera jättegranar,
cypresser och stora bestånd av vackert växta buskar. Mitt i
trädgården växte som en liten lund av ekar på en upphöjd vall
och ett jättelikt nästan spöklikt lärkträd hade grenar som svepte
marken. Många barnfamiljer var där och tittade och barnen
hängde i lärkträdets grenar och sprang förtjusta in i riktiga
grottor under rohdedendronskogarna.
Denna trädgård borde tilltala min mystiska och sagobenägna
personlighet - men kanske har jag förändrats. Även om jag tilltalades
av den romantiska utsikten. På ett håll en svacka med ängar
och ekar och på den andra sidan reste sej en mäktig kyrka med
omkringliggande kyrkogård.
Vilka nattliga ritualer man hade kunnat ha sen i den lilla ekelunden
på tomten.
Men men. Vägen passerade förbi, tom ett vägkors. Inte jättemycket
...men ändå, bilar som svischar förbi, det vill jag ju inte.
Dessutom kändes tomten för stor och svårhanterlig. Det skulle nästan
vara skamligt att förändra den för mycket, det skulle handla om att
upprätthålla ordningen som var.
Så särskilt svårt var det inte att lämna huset bakom oss. Det får bli
någon av barnfamiljernas hoppas jag.
Vilken underbar trädgård att växa upp i.