ullaunna

Plockat ut mask ur jorden innan jag bakar den
i ugnen. Vill inte steka fina maskar ju.
Tvätten torkar i torkskåpet och snurrar i tumlaren.
( aj, om jag hade haft ett hus nu då hade tvätten hängt ute i
solen och vinden idag)

Passerar under balkongen där mina grannar sitter och röker.
De tittar tomt ut i luften.
Sånt ger mej lite ångest.
Kanske för jag själv inte står ut med att bara vänta. Att sitta i
ett ingenting, göra ingenting, sitta i tystnad och inte läsa,
inte lyssna, inte prata.
Ibland passerar jag tvättstugan och ser in genom det lilla fönstret
i dörren på en liten tant som sitter på en pall rätt upp och ner
och väntar på att tvätten ska bli klar....

Men vad vet jag. En del kanske har ett så rikt inre att de bara
kan sitta och ägna sej åt det...
Minns när jag hade småbarn. Kunde krypa på golvet , amma, torka
smulor och prata i telefon samtidigt.

Visade min psykolog ( som jag hade en gång ) en liten målning.
Hon tittade fundersamt och frågade om jag var rädd för tomhet.

Just då blev jag väl svaret skyldig, tänkte...ja, det är jag nog.
Men nu - Nej! Jag tycker bara tomhet är så jävla tråkigt.

Som en del förnumstiga väninnor tyckte när jag var mellan
förhållanden och levde lite rörigt:..." men ska du kanske inte vara själv
ett tag nu innan du kastar dej ut i ett nytt förhållande....?"
Varför? Vad är det jag ska upptäcka då? Att jag längtar.
Har man aptit så har man.
Fasta kan nån annan få göra.