ullaunna

Börjat läsa Per Odenstens nya bok "Nio sätt att beskriva regnet",
och förstår att jag måste sakta ner mitt vanligtvis glupska slarviga och
obehärskade sätt att läsa.
Det här är vackert och säreget, ingen roman utan en samling texter och
berättelser. Läste romanen "Gheel" för många år sen och det var en av
de böcker som präglat mej. ( inte för att jag direkt kommer ihåg så
mycket...)

Annars hämtade jag Karl-Ove Knausgårds "min kamp" på bibblan igår.
Den ser jag verkligen fram emot, blev ju alldeles salig när jag såg och
hörde honom i...var det Babel?...för ett bra tag sen. Ja alltså inte för
att han såg uppenbart bra ut, utan för det oerhörda projektet.
En dagbok i flera band, ett till synes narscisstiskt projekt.
Men vad ska man annars utgå ifrån?
En del av oss går ut i världen, slåss på barrikaderna, involveras i
projekt, låter sig uppgå i en sak eller ett skeende.
En del av oss kontemplerar världen genom våra egna jag.

Ett av Linda Spåmans intressen är att fotografera sej själv.
Visade min Tord hennes bilder och han undrade om hon var exhibionist.
Njae....tycker jag. Det är väl en del av hennes konstnärsskap.
Läser om ordet att det handlar om ett sjukligt behov av att blotta sin
kropp, eller sitt själsliv...
Så känns ordet som en del av det jante jag själv tycker mej kämpa med.

Blottande - döljande
Dessa motpoler som kanske ändå kommer ur samma stam.

Tänker på Alex Schulmans ord häromdan om transparens och om
transparanta människor.
Och att han ansåg att han själv visst hade integritet.
Vet en del männskor som döljer stora delar av sej själv samtidigt
som de är sådär chockerande öppna om annat.

Sökandet efter förståelse, att blotta för att bli förstådd.
Och i den andra: Den stora skräcken för att bli bedömd, fördömd.
Jag önskar att jag kunde befria mej från den rädslan.
....men bedömd blir man ju ändå, mitt i döljandet, i skuggväxandet.