ullaunna

Tänker på Tiden.
Att vi aldrig kan frigöra oss ifrån den och se över dess horisont.
Att vi alltid är fångar i Tiden.
Tycker mycket om uttrycket Gått ur tiden.
För det är det vi gör när vi dör. Kliver av. Stiger ur det tidsbestämda
rummet .
Och vem vet, kanske kan vi fortfarande befinna oss i rummet, som en
lättare substans, en snabbare energi, en inte längre bunden energi.


Jag tror på ett universum uppbyggt av lagbundenhet. I materia
likväl som i ande. Ibland ser jag människors öden i energimässig
och konsekvent naturlagsenlighet. Mitt eget öde har jag däremot
svårare att urskilja, kan bara förstå det i alla de speglar jag möter.
Oftast blir det en frustrerande upplevelse.
Som om man kämpar i en spegelsal full av okrossbara speglar och
ingen väg ut.
Kan bli så trött på att möta samma gamla bilder, skulle ju vara såå
spännande att möta något okänt och främmande.
Ibland råkar man något som känns nytt, men efter ett tag så känner
man igen det som något gammalt.
Avslöjat.
Och man blir besviken - lika besviken som man väl i grunden är på
sig själv.

Det där lät inte särskilt hoppfullt och glatt, eller hur? Men jag
känner mej faktiskt rätt hoppfull och glad, till trots.
För Tiden för faktiskt med sig förändring. Den sker bara så långsamt
och succesivt att vi inte märker det, förrän vi ser långt tillbaka på
vår vägsträcka.
Eller när vi ser ett foto från flera år tillbaka.

Läser om Edgar Cayce, det sovande mediet. En vanlig enkel man
som gav komplicerade medicinska och andliga råd medan han var
försänkt i transartad sömn.
Läser hans profetior och konstaterar att inte ens han kunde förutsäga
framtiden.
Om det var " andar" som vägledde honom och talade genom honom
kunde uppenbarligen inte heller dessa andar helt lyfta sig ur tiden
och rummet. De kunde inte se hela bilden.
Men Bilden var väl inte heller fastställd.
Allt flyter, sa filosofen....och där kan man väl ändå helt instämma.