ullaunna

Det är nästan konstigt dethär med min årligt kommande
post-jul-depression. Som om den inte går att undvika.
I år la jag upp en plan om att bara fortsätta min härliga kreativa
period direkt efter julafton, innan jag tappat farten.
Men det gick inte.
Nu målar jag väldigt halvhjärtat, farten tappade jag.
Tänkte hålla mej uppe med träning - men icke så, då kom denhär
jäddra influensan.
Igår lyfte jag mej själv i håret och halkade ner på ett pass med
skivstången.
Det blev som en fasa. Fast jag inte hade mina vanliga tyngder
utan minskade vart jag helt darrig, svettig och skakig.
Kom hem alldeles förstörd av trötthet.

Har varit på ett mysigt kalas hos vännerna, de som finns kvar
( trots allt) så helt isolerad har jag inte varit, men tyngden och
sorgen och den stora inre ensamheten finns där konstant.

I drömmen åker jag i en öppen bil i ett likaledes öppet kust-
landskap. Men det finns ingen förare och ingen ratt så allt
sker automatiskt. I drömmen är det inte hemskt utan tämligen
obekymrat - men nån styrsel på tillvaron finns ju inte.
Tror att bilen tog av i riktning tillbaka till utgångspunkten.

Korten jag lägger är inte heller så negativa.
Visst kommer åtta bägare, kortet som talar om stillastående ,
mörker och alienation, men det andra är bra.
Här i verkligheten lyser solen men gatorna är som igår isiga
och livsfarliga.
Bara en sån sak! Jag trängs hela tiden mot ett ingenting, ett
passivt stillastående!
Hade jag trott säkert att något fanns att hämta här, så har jag
trott tidigare i mina depp-tider.
Men här är bara tomt ..ju.
Hittar inget hopp, ingen förtröstan, ingen liten röst som berättar
om i vilken riktning jag ska vända mej.
Ingen liten kontakt, ingen inre vind som lyfter tag.
Bara bara tyst och tomt.