ullaunna

Revolutionens ljud på ekot, följer mej in i bloggskrivandet.
Här är inga revolutioner, mer ett gnetande och gnagande, inte så
hetsigt och frihetskrävande och omstörtande som i Egypten - mer
bara som nåra kugghjul hamnat ur rytm och gnisslar och skaver mot
knaggarna.

Känner att jag är en mycket besvärlig människa.
Iallafall har vi rett ut det, älsklingen å jag.
Jag berättade för honom att när jag är så här gnällig, vacklande
och tvivlande , får han inte bli tvivlande han också.
- Det är ju då han måste vara stark.
- Jahaaa, säjer han, och säjer sen just de starka övertygande och
bekräftande ord jag behöver höra.

Tränar och står i. Målar och sköter mitt.
Det går bra eftersom jag ju i princip har gjort mej av med vänner.
Tänker som så att det kanske lättare ska gå att koncentrera mej.
Antagligen gör det inte det - men jag längtar ju så efter ett liv som
inte så lätt rubbas, ett disciplinerat liv, ensamt men fokuserat.
Att inte vänta sej något av någon....

Lyssnat klart på Alexander McCall Smith´s " Filosofiska söndags-
klubben".
Gillar nog det bättre när miljön hamnar i England, men det blir lite
för småputtrigt trots allt.
En Stephen Booth " Svart som synden", helt meningslös, skriven på
professionell rutin. Gäsp.
Och på teve såg jag ett andra avsnitt av " Sons of Anarchy", som
ju är som ett motorcykelburet Sopranos.
Solsidan var makalöst bra och den nya moderna Sherlock Holmes var
också riktigt roande och nytt.
Och på facebook har jag långa kommentarer om de olika serierna med
några facebookfavoriter.
Så roligt vi har.

Kämpar för att bli av med överflödskilona jag skaffade under influensa/
depp-perioden och är snart tillbaka till där jag var innan.
Bodybalance i söndags, step och core imorse.
Svetten i luggen fryser till is på hemvägen.