ullaunna

Ååå vilken förmiddag det har varit. En massa datakrångel, höll
på att gå upp i limningen.
Det var för jag hade problem för ett tag sen och bad min kille gå in från
sin dator, så jag gav honom mitt lösenord.
Sen ville facebook att man skulle lämna en extra mejladress av nåt slags
säkerhetsskäl och då hade vi tagit hans.
Så tyckte vi att vi ville ändra tillbaka och jag skulle ha ett nytt lösenord.
Herregudmnskapare att jag inte dog. Två timmar tror jag vi höll på.
Även om vi litar på varann är det onödigt att blanda in sej om man
kan undvika, så nu känns det trots allt bra när vi fick ordnat upp det,
men nervknäckande det var det!

Igår hörsammade han äntligen min bön om att jag för att bota min
depression måste jag göra något annat.
Så vi åkte till Borås. Där skulle ju min kamera som blev stulen
befinna sig på polisens hittegodsavdelning.
Innan vi for var jag på yoga, så nu är jag igång med min tränings-
rutin igen och det är första steget att komma ur den här negativa
malströmmen.
Det var underbart att sitta och bara åka genom okända trakter sen.
Alltså - jag är en extremt begränsad människa, reser nästan aldrig.
Lite som folk var förr i tiden när de knappt rörde sig utanför sin
hemtrakt.
Tiden blev ändå rätt knapp för de stängde tidigt och när vi snurrat
omkring i centrum bad jag honom panikparkera så jag bara kunde
kliva ut och hitta polisstationen till fots och fråga mej fram.
Jag fick min kamera men den hade ett sprillans nytt vadderat fodral
som inte var mitt.
När vi kom hem bytte jag batterier och kollade och där fanns tre
foton. En lätt fetlagd yngre man i en soffa och en öl framför sej
och två foton i motljus på hans fru (?) eller flickvän?
Ha!
Tjuven eller nån som köpt kameran kanske i god tro eller betalning
för nåt som tjuvar håller på med.
Den kriminella världen på mitt minneskort!

Så det är lite blandat i livet igen och eventuellt är den värsta fasen
i den återkommande depressionen över.
En sak som emellertid känns tråkigt är mina fötter. Att jag får så ont
i fötterna av att gå. Lite gå omkring i Borås och i lite affärer , inte
ens det lilla funkar för mina trötta trötta fötter.
Som om jag egentligen skulle ha en mycket mycket lättare kropp,
inte normalbyggd och atletisk med  små rätt normala fettdepåer
för min ålder.
Skulle vara tunn och eterisk egentligen...
Så detta har verkligen blivit som en begränsande faktor i livet.
Inga långpromenader, ingen vandring, som jag drömt om. Inte
att gå gata upp och gata ner i storstäder, ingen sightseeing med
muséer.
Hemma cyklar jag vart jag ska, så det funkar. Att hoppa uppochner
på en stepbräda i en halvtimme i veckan funkar också.
Värst är att gå inomhus utan skor på hårda golv. Om man t.ex ska
ha kalas och står och lagar mat och städar och sånt.

Ätit en burk med glukosaminer, men det hade ingen märkbar effekt.
Nu kör jag nyponpulver sen en vecka tillbaks. Hoppas på detta.
Räcker väl med alla psykiska och ekonomiska begränsningar man
har, vill verkligen inte ha denna kroppsliga begränsning.
usch.