ullaunna

Ok.
Grundat nåt som ska bli nåt slags självporträtt.
Men en fjäderbur kring bröstkorgen.

Men det kanske blir något annat.
Så på det viset känns en lite strimma...
att jag iallafall grundat...

Tog cykeln och drog den genom det ymniga snöfallet,
genom vallarna av snömodd.
Slänga sopor och handla.
Möter en mörkhyad tjej som försöker dra nån slags
kärra med små hjul och en överfull tvättkorg mot tvättstugan.
De små hjulen vill inte så jag ställer cykeln och lyfter i andra
änden och vi bär flåsande iväg med gemensamma krafter.
Hon tycks inte kunna svenska, griper min hand när jag går
och tackar.
Fort skakar jag av mej denna " goda gärning" som smutsar ner
mitt ego.
Alltså glad för att kunna vara till hjälp men alltför självmedveten
för att kunna njuta av det.

Kändes faktiskt lite lite välbehag när utflykten var avklarad och
jag iallafall hade fått slita lite. Kröp ner under täcket igen och
läste ännu en fantastisk novell av Alice Munro.
Känner mej verklgen inte alls frisk ännu och depressionen behåller
sitt grepp.
Avskyn.
Att allt känns för mycket,  myllrande, krälande, väsnande och bullrande.
Att folk orkar hålla på?
Och samtidigt är det så trångt och samtidigt väldigt väldigt ensamt.
Och jag vill se det i ögonen hela tiden.
Inte låtsas och inte ha några illusioner.
Vänja mej vid hur det är.