ullaunna

Syr det sista på min tygklädda låda och fönstret står öppet.
Släpper in frisk luft och antydan till försiktig fågelsång.
Som kontrast pågår det fruktansvärda haveriet i Japan, rapporter
om frilagda bränslestavar, hel eller partiell härdsmälta.
Och vi får en ny kärnkraftdebatt i världen, något jag i ochförsig
välkomnar, men inte som resultat av vad som hänt.
Varför har man inte kunnat föreställa sig att detta skulle kunna hända?
Innan det händer.
I ett jordbävningsland?
Och att vi i Sverige ska känna oss trygga.
Vad vet vi vad som skulle kunna hända här?
Det finns väl andra katastrofer.

Nåväl. Hjärtat mitt vilar lugnt sålänge det är långt borta.
Så icke-empatiskt reagerar man ju.
En bön för landet som drabbats, men sen fortsätter dagen...

Njuter av den sista tiden av denna period.
Försöker få klart inomhusprojekten, för snart snart kommer ju
våren med stormsteg och jag kommer att slita ut mej med
att få kolonin iordning.
Med att släpa mina allt större plantor hit och dit, de allt tyngre
krukorna.
Komma hem helt slut och urhungrig och helt domnad falla ner
i soffan med maten på en bricka på bröstet, bara att skyffla in
i det hungriga gapet.
( Ja jag skäms över mitt bordsskick när jag är ensam hemma och
ingen ser mej)

Ikväll njuter jag ensamhet och härlig tevekväll med Topmodel och
Det okända, och tänker inte kalla det för " Guilty plesures".
Var innan en tur genom smältvattenpölar till bibblan och grabbade
tag i två fantasyromaner av en trilogi, skriven av en Hogan och
Guillermo Del Toro, regissören av Pans Labyrint och Hellboy.
Nåt slags dystotopiskt med vampyrer som tar över världen.

Lättare att ta till sej apocalypsen via zombies och vampyrer...