ullaunna

Till Köpenhamn, med bästa V. Som vanligt stort trauma att resa iväg.
Fast jag vet att jag behöver det och att det är bra för mej.
Imorse gav jag järnet på träningen,svetten stänker,man tvivlar
emellanåt att man ska orka -och då tar man i lite till.
I omklädningsrummet äter jag lite frukt så jag ska få energi att
göra ärenden på stan och så cyklar jag hem. Cykelväxlen gått
sönder så det är tungt i uppförbackarna.
Packar kaffetermos och kaffe och cyklar ner till "damernas".
Vägen ner ångrar jag mej nästan för vinden är kall men bakom
det höga planket känns inte vinden så farlig.
Kan faktiskt ta av mej. Damerna har redan badat sen långt
innan påsk. Deras kroppar är gjorda av kevlar.
Här har jag legat i många år nu och funderar på om jag inte
är en "dam" som har sin hemvist här bland andra damer.
Lyssnat på samtal som rör sig mellan stort och smått.
Bakning,böcker,tv-program,sjukdomar,vad som händer i stan
väder och vind och havets alla kvaliteter.
Jag får höra om vilka damer som dött,eller fortfarande lever
men inte längre orkar ta sig till badet,vilka som blivit ovänner,
vilkas barn som emigrerat, vilkas lägenheter blivit renoverade.
Jag älskar detta och här hittade jag trygghet när jag var gravid
första gången och inte så lite rädd.
Då såg jag på alla kvinnorna och alla kropparna, lyssnade på
de trygga rösterna och tänkte " kunde dom så kan väl jag".
Alla damerna på "damernas" brukar enas om att detta är det
bästa stället man kan vara på när det är sommar.
Cykla hem och göra mat,till kolonin och jobba lite i den svala
vårkvällen. Så lite här och där, gräva mer kirskål,den lömska
som smyger sig utmed andra växters rötter.
Tar ett traumatiskt farväl av mina kära land och de små
blommande vårperennerna och scillorna...Nu ska jag fara bort
och vara borta hela hela helgen. Farväl...farväl