ullaunna

Lyssnade klart nyss på " Patient 67" ( Shutter island ) och
blev liiite besviken även om jag anade att den skulle sluta ungefär så.
Förstår att det blivit en läcker film, såg hela tiden Di Caprio framför
mej och den suggestiva krypande skräckstämningen måtte ha gjort
sej bra.
Meeeen...jag väntar välan till den kommer på teve.

Läser Dan Korns böcker om gubbar och gummor, gamla orginal
som lever ute i bygderna. Beskrivningarna är så kärleksfulla och
målande . Så bra att han tagit detta till sin uppgift.
Många av dom lever i en sån misär att vi knappt kan föreställa
oss det och förvånansvärt många är gamla och osedvanligt friska
...och lyckliga.
Men så har jag tänkt också ibland när man är ute och strävar i
vind och blåst, regn och snöstorm med sin cykel och blir omkörd
av torrra varma fina bilar.
Ni tror att det är synd om mej , men jag är faktiskt lycklig nu.
Och när man är hemma igen och skalar av sej blött och kallt,
så mår man såå bra såå bra.
Lite umbäranden är inte fel.

Yogat upp min kropp på förmiddan och handlade på hemvägen,
så nu kanske jag är hemma och målar resten av dagen.
Hade jag inte tränat hade nog ryggen pajat av allt sittande
och yogan är gudasänd mot en lång rygg som lätt drabbas av
ont.

Drömmarna om huset på landet börjar igen spira så smått.
Har haft en period jag skjutit bort den längtan plus att jag myst
rätt gott härhemma i kylan som slagit till så hårt i år.
Men Tord sorterar hemma hos sej för fullt och kör bort grejer
för att slänga och lämna bort.
Kanske kan han lämna ut huset till försäljning efter nyår?
Jag hetsar, men får väl förstå att det är en process och inget
hastverk.
Snart kanske jag vågar gå in på hemnet och kolla igen...
och drömma och hoppas.

Magiska vinterskymning inträder och jag ska snart resa mej,
ta en tur runt i lägenheten och tända alla ljusstakar och stjärnor.
Den yppersta trivseln i min kropp.
Mätt av en stark curry med massor av vitlök, morgonträningen i
kroppen och en alldeles ostörd dag.
I tre timmar har jag målat ett litet sagoslott på en molnbank.
Fyra centimeter stort på en lådas lock.
Det tar sin tid vill jag lova.

Härom morgonen vaknade jag från en dröm. Hade gått omkring i
en skola, letat efter rätt sal och rätt klass, som man gör när
ny termin startar. Insåg såsmått att  sommarlovet var slut!
Vaknade i en hisnande lycka: Nej. Sommarlovet är inte slut,
jag går inte i skolan och ska inte heller.
Oändligt är mitt " sommarlov".

Funnit mej till rätta med att måla nånslags barnsliga sagomotiv.
Passar väl bra när man föredrar eskapism framför den krassa
verkligheten. Sagan - följeslagaren in i det omedvetna.
Livets ledsagare...
Jag behöver en ledslagare.
Dummerjöns eller prinsessa, häxa eller drottning?
Skapar mej själv, skriver mej en saga, leker mej ett liv och
sommarlovet tar aldrig slut.

På ett alldeles fantastiskt gott humör, liksom full i skratt
hela tiden och trivsel trivsel trivsel.
Genom frusna snön invirad som en taliban med sjalen upp till
ögonrynkorna, för att svinga omkring skivstången en timme
under högljudd musik och glada tillrop av en personlig och vänlig
tränartjej som tar i hand och önskar välkommen.
Hem till Torden som jag lämnat hopkrupen i skrynkliga varma lakan.
Han kan få sova så är han pigg och glad när han ska på killfest
ikväll.
Men han galopperade glatt runt i lägenheten när jag kom hem och
kaffet doftade.
Hans totemdjur måtte va älgkalven. Eller Bambi on ice.
Själv känner jag ren och skär lycka när jag tänker på tiden
som ligger utsträckt framför mej.
Slipa ner pallen jag köpte för en tjuga för ett par veckor sen. Måla
den i och klä om sitsen i ett blommigt tyg som är starkt nog för att
slitas av tungrumpor.
Måla en grundad låda och ett dito nyckelskåp.
Bar ner pelargoniorna till källarförrådet , den inglasade balkongen
har is på insidan så där är nog för kallt. De kommer inte tåla att
stå i komplett mörker därnere sålänge, men en månad kanske,
sen tar jag upp dem och ställer i fönstrena här inne, klipper ner,
och hoppas på att livet ska återvända tillsammans med ljusets
återkomst.

Är jag filmsugen ikväll tittar jag nog på Sin city på femman ,
även om jag sett den förut. ( Tittar i princip aldrig om, livet är
för kort och filmerna för många)
Men den är himla läcker och Jessica Albas dans är såå snygg och
den vackre vackre Mickey Rourke är också värd ett omseende.

Satte upp stjärnan som följt mej sålänge jag minns, finns på
foton från barndomens jular, och ett par advensljusstakar.
Vill inte vänta längre och vädret är ju redan juligt.

Som så många år förr går jag upp i lyckorus denhär tiden.
Den mörkaste av året då man får mana på den inre elden och
använda det egna ljuset som en pannlampa i årstidens mörka
gruvgångar.

Låg kvar i morgonens sängvärme och läste klart Annie
Proulx roman " Esset i rockärmen". Den var helt underbar om folket
i en speciell del av Texas kallad  " panhandle". Den fiktiva staden
Woolybucket dit den unge Bob Dollar kommer för sitt första
riktiga jobb. Han ska försöka köpa upp marker och rancher för
svinuppfödning. En verksamhet som för med sej både stank
och ohälsa. Ett otacksamt och omoraliskt jobb han ändå tar
på största allvar.

Inom bokens pärmar ryms otaliga historier och öden och jag
lär mej en massa om just denna trakt som man annars mest
ser i Westernfilmer. Det är en historia som är full av kärlek och
respekt och på slutet i  Författarinnans Tack läser jag om all
research och alla resor hon varit på just för att kunna skriva
denna fantastiska roman.

Min dröm att en dag kunna skriva....
Tja skriver gör jag, men tänk att kunna få ihop en historia, en
intrig, fylla den med trovärdighet!
Som den mentalt lata person jag är önskar jag givetvis att det
bara ska komma en historia till mej. Sådär som man hör att en
del författare beskriver det. Att miljöer och figurer bara emmanerar
som andegestalter och börjar tala.

För det mesta är det nog en jävla massa slit. Mycket sittfläsk,
mycket letande i arkiv , samtal som ska ringas och möten med
fackmänniskor som ger alla de nödvändiga detaljer som en bra
historia ska innehålla.
Suck, så jobbigt.
Och så handlar det ju inte bara att få ihop historien, den ska
säljas också.
När det kommer till kritan handlar det sååå mycket om att förmå
sej ta steget ut.
Och det gör inte denne männskan.
Sitter och pysslar  i min ensamvargtillvaro, skapar, men för inte ut.
Ja, det är inte bara gaymänskor som har svårt för att komma ut,
en annan sitter i sin garderob och filar och filosoferar.

Även lyssnat klart på Ernst Brunner- ljudboken. Den hette inte
" Yngling på glid" som jag slarvigt läste utan " Yngling på guld"
och det är rembrandts ungdomliga självporträtt på guldgrund
som åsyftas.
Det är en historia som startar som en hårdkokt och komisk stöld-
historia av tavlan från Nationalmuseét, men i en annan del följer
själva tavlan, hur den blir till, med alla fantastiska detaljer om
material och tillverkning, och livet på sextonhundratalet i Holland,
om Rembrandts liv och sen hur tavlan färdas genom århundraden
och genom olika köpares händer.
Absolut fascinerande och här kommer åter min respekt för det
fantastiska researcharbete som måste ha krävts!
Vet ingen som Ernst Bruner och Alexandra Ahndoril som så förmår
frammana det förflutna.

Cyklat fram och tillbaka på lite yoga genom snömodd och
yrande blötflingeblåst. Det är när jag är nytränad som jag har energi
att sätta mej ner och skriva lite blogg.
Har märkt hur väl den fysiska och mentala energin hänger ihop.
På sommaren när jag är väldigt fysisk, orkar jag just inget krävande
på kvällen, det får bli tevens passiva underhållning.
Känner mej ofta rätt fysiskt sliten, vår-sommar-höst.
Man kan annars tycka att jag skulle kunna måla, även om jag är
trött i kroppen, men det funkar inte.
Det är nu när odlingsåret lugnat ner sej som energin räcker till.

Målat klart en prinsessa- på -en- enhörning-tavla. Mycket stjärnor,
guld och blommor blev det. En barn-tavla.
Älsklingen tog sej till stan och vi gjorde potatisgratäng och hade
trevligt. Tog det första fotot med nya kameran. Har såå dåligt
tålamod att lära nytt. Nya funktioner och knappar att förstå.
Fick lite ångest till kvällen att vi låtit dagen gå så slött, mycket
facebook och teve.
Drog igång en "diskussion" till läggdags vilket Han tycker är
jobbigt, för då kan han inte somna. Då börjar han tänka på saker.
- Gör du inte alltid det? undrar jag.
För det gör man ju. Man ligger innan man somnar och tänker och
tänker, grubblar och ältar, funderar och analyserar.
...men tydligen inte han.
Kan tydligen låta bli. Släcka ner...

Undrade om han tänkte på att utvecklas. Men då hamnade vi i en
diskussion om vad nu det är.
Bättre släcka och sova.

Nej jag kommer nog aldrig bli nån bra burksamlare.
Hittade fem när jag var ute för en nypa luft denna mörka kalla
söndag med isande småregn på min panna.
Fem varav tre fulburkar.

Iallafall kom ju bästa Vickan hit och åt en andra frukost
och köpte ett par saker som jag målat plus att hon hjälpte
mej med den nya kameran och lite datorhjälp.
Vad skulle man ta sej till utan sina kluriga och kunniga vänner?

Annars målar jag på min lilla lilla tavla med min lilla lilla pensel,
umgås på facebook och har det allmänt trivsamt.
Tittar på mystiska youtube-klipp med UFO´s och snurrande
spiraler.
Tänkte på den spiral jag själv såg en gång i tonåren. En av mina
mycket fåtaliga " övernaturliga upplevelser".
Hade gått och lagt mej och låg och läste, katten låg på min arm,
då vi plötsligt under en halv sekund ser en liten spiral alldeles
bredvid oss i luften.
Ja! Katten såg den också och vi hajade till bägge två häpna.
Den snurrade och gnistrade och sprätte, ungf en decimeter stor.
Vad det var har jag aldrig funnit nån förklaring till.
Mina egna sinnesförnimmelser litar jag inte alltid till, men kattens!

Ikväll kan jag äntligen se på teve igen efter all jäkla familje-
underhållning de sänder på fredagar och lördagar.
Fast förresten var det ett underbart K-special om en amerikans
porträttfotograf - Mike Disfarmer, som blivit otroligt uppskattad
av samlare först efter sin död.
Underbara bilder på dessa människor som levde i depressionens
tidevarv på den amerikanska landsbygden.
Porträtt som man bara ville se mer av och som väckte ens fantasi
och funderingar.
Lust att fota fick jag så på lördagen köpte jag då en ny digitalkamera.
Hoppas den tar bättre närbilder än min förra som blev stulen.
Var befinner den sej förresten?
Polisen här i stan visste ingenting, men den är ju tydligen hittad.


Regn på min ruta. Trött och lite huvudvärkig.
Måste träna imorrn så jag inte blir förkyld.

Väntar på att mitt barnbarn snart ska ringa på dörren. Skulle
komma hit efter skolan. Dockskåpet med sin pågående renovering
är undanplockat, hon får inte se förrän till jul.
Funderar på att göra några småsmå dockor också. Få se om mitt
pill-sinne har tålamod nog.
Sen hon var liten har jag alltid sagt att mormor har inga pengar.
Dels har jag knappt det, men på så sätt har jag sluppit ifrån
påtryckningar om vi är ute och rör på oss i nån affär.
Mormor har inga pengar!
Därför blev hon så förvånad när jag sa att jag köpt ny mobil:
Har du pengar?
Jaja.

Målar och syr för fullt och har roligt. Tränade lite skivstång
i morse men kände mej rätt behagligt lättjefull och mysig, inte
riktigt träningstaggad.
Följe med bästa Jeanette upp genom stan, den goda rutinen,
vi skiljs åt i det blåsiga gathörnet och önskar varann god helg.

Sytt en frans på ett alldeles underbart gammaldags tyg med
rosor som jag haft i min ägo länge. Så tillfredsställande att
använda sånt jag länge lagrat.
Börjat lyssna på Ernst Brunners " Yngling på glid" så det hård-
kokta temat fortsätter efter Dennis Lehane. Nu hänger jag med
Roffe Rutten, Danny Opel, Lövet, Omar och hans bröder, i för-
beredelserna inför ett rån.
Så trevligt för mej, laglydiga mänska som inte ens vågar fuska
med teveliscensen.....

Läser och njuter av Annie Proulx " Esset i rockärmen". Språket,
mångfalden, myllret, sjaskighetens beskrivningar. Det stora stora
landet i väster som är så mycket mer än Hollywood och storstäderna.
Hon skrev novellen som filmen " Brokeback mountain" är baserad på.
Lite splittrad dag igår. Cyklade till röda korsets loppis, genom
en iskall motvindsvägg bara för att upptäcka att det var stängt.
Kompenserade med att åka till Gif´s loppis i den mörka kvällen och
handla för en hundring. Ett par små tavlor som jag ska slipa ner och
måla på, en bra spegel med bred spegelram att dekorera med mina
figurer, en tjock snygg grå ullig tröja med huva.
Hade sytt en mössa av en gammal sönderklippt tröja och satt på
en kant av fliess-leopard. Den blev lite stor men om jag fäller upp
huvan först på den nyinhandlade tröjan kan jag ha den för stora
mössan utanpå.
Och vira halsduk runt hela härligheten.
Även spikat på en balkong på dockhuset. Drakspegeln är klar, ska
lacka den idag.
Arbetsrummet kreativt rörigt.
Lägger ut bilder på mina målade saker på facebook i förhoppningen
att nån ska se och vilja köpa - men det går väldans trögt i den
riktningen.
Undras om jag överhuvudtaget går i rätt riktning?
Nog har det varit ganska mycket motvind .
Det senaste jag skyller på ( man måste ha nåt att skylla på väl?)
är att jag inte har nån fri utsikt.
Ganska fin med träd utanför och så - men lite stängd.
Hoppas på en fri utsikt i framtiden. Behöver inte vara
spektakulär, men fri. Över ett landskap, en äng.
Vill bo två tredjedelar upp på en backe för då har man beskydd
samtidigt med utsikt.

På teve knarkar Nurse Jackie vidare. På facebook är jag vän
med Anette Carlström och kommer in bland de människor som
väntar på 2012. Den stora förändringen.
Tydligen ska inte hela världen gå under, men om vi lever i vårt
hjärta så ska det nog ordna sej.
Polerna ska skifta och de system vi sett som tillförlitliga ska rasa.

Känner mej som vanligt hur jag står med en fot i vardera lägret.
Lite småskeptisk samtidigt som jag givetvis också väntar på en
Stor Förändring.
Stor katastrofberedskap har jag iallafall fått i mej med modersmjölken
( eller nappflaskan rättare sagt)
Samtidigt som jag är beredd på att Allt Kommer Att Fortsätta Precis
Som Vanligt Nästan Hela Tiden Medans Vi Åldras Och Blir Gamla
Och Slutligen Dör.

Sitter här i min morgonrock igen, det ser ut att bli en rätt fin
dag . Ska cykla bort till Röda korsets loppis och träna i kvällningen.
Däremellan hoppas jag måla klart den spegelramen.

Igår en trevlig liten tur till Gekås. Vi gillar det tackochlov bägge
två. Va hemskt om man hade en sån där jobbig man som bara
klagade och blev irriterad.
Men vi fick separera oss därinne. Jag gillar att strosa lite löst
och se var jag hamnar. Han ser ett projekt där det handlar om att
ta sig från punkt A till punkt B på smartaste och effektivaste vis.
Han vill hjälpa mej hitta, men då blir jag bara splittrad och irriterad.
Som de ensambarn vi är passar det bäst att vi utför våra projekt
var för sej.
Vi hittade varann i köerna sen, stod och vinkade och mimade.
Och den underbara välförtjänta fikan efteråt, där man känner sej så
nöjd och sitter och plockar med sin påse och jämnför kvitton.

Köpte dockskåpsmöbler till dockhuset. Fy sjutton va dyrt! Nu ska
jag tillverka resten själv. Fy attan!
Ett par bra handskar att värma händerna när jag cyklar i vinter
för då behövs nåt mer än yllevantar.
Ett rödrutigt paraply och lite mat. Vitamintabletter.
En " snöbollslampa" i julig design som jag genast satte upp i fönstret.
49 och femtio. Rimligt för mys.
Inga kläder, provade, men la tillbaka. För dyrt. Loppis för mej
eller alla de kläder jag redan har i mina överfulla garderober.

Sen åkte vi hem med koffeinet böljande i välbefinnar-
systemet. Så vackert!
I dalarna och sänkorna låg dimman tät. Öppningar i skogen med
gräsvippor och stänglar frostvita och magiska.
Träden sen vid höjderna, som siluetter mot skymningshimlen.

Jag längtar sååå till landskapet, till landet. Att bo.
Målar upp bilden för honom: Där går jag hemma och eldar
i kaminen, lagat mat och börjar spana ut åt vägen, inväntar
honom som kommer från jobbet.
Kvällen sänker sej, snart lyser vårt hus i mörkret.

Det är faktiskt på hösten och vintern jag allra mest längtar
ut på landet. Får se hur jag kommer att gilla det när det väl
blir av.

Dagen började med sol men nu mulnar det på. Sov
så länge jag kunde, till halv nio iallafall eftersom det var riktigt
riktigt svårt att somna i natt.
En fin helg annars. Göteborgsdottern kom ner för ett sällsynt
besök med flickvännen Frida. Hade tagit vägen förbi Ge-kås
och inhandlat julklappar och så skulle då syster grattas i efter-
skott.
Mycket tårta blev det.
Jag bjöd på mat, potatisgratäng och hade tinat en bit av choklad-
tårtan som blev över av Tordens kalas.
Och när vi kom till Lilith hade hon gjort marängtårta.
Gott att träffas. Trevligt familjärt umgänge.
Så glad över min "unga" familj. De gamla har dött ut så det
är mina döttrar och jag. Och deras nära o kära.
Nytt mot framtiden, ungt.

Cyklade till kolonin och solen stod så lågt fast det var mitt på
dagen. Plockade en kasse grönkål och ställde på Liliths trapp.
Kan hon koka och frysa in, bara att ta fram till julafton sen.
Tog pelargoniorna från  fönsterbrädet och ställde undan på
balkongen.
Vintervila.
I morse vimlade jag runt bland en del bloggar, där en del
övernaturligt avhandlas. Spökerier , tidigare liv och astral-
vandringar.
Skulle kunna sitta vid detta hur länge som helst, men avbryter.
Måste göra.
Gjort juice av Tordens äpplen, morötter, selleri och ingefära.
Behöver.
Ställer dockskåpspysslet åt sidan och målar klart den fina spegel-
ramen. En blundande måne längst upp.

En solreflex når in till mej här jag sitter, solens sista strålar
speglade i en fönsterruta.

Hemma efter en loppisräd. Sååå tillfredsställande att fynda.
Länge varit sugen på en svartröd flanellskjorta och sett en på MQ för
en fyrahundra spänn sådär. Nu hittade jag en för tio!
Köpte en liten svart kuvertväska för fem och den ska jag pimpa lite,
inspirerad av docktäcket som jag suttit och sytt på.
Dendär pärlfransen mot det ljuslila vadderade morgonrockstyget
blev så fint. Att det var min mormors gamla morgonrock som jag
sparat i många år gör det ju desto roligare.

Igår tog jag på mej regnställ och äntrade cykeln vid halv åtta
på kvällen. Det blåste rejält och var väldigt tomt ute. Hade valt
tiden med omsorg, just för att det är då alla samlas för fredagsmys.
Vad kan då vara bättre än att cykla ut i mörkret?
Under dagen hade jag cyklat förbi buskar där pantburkar låg och
skräpade, men jag har inte kunnat med att plocka upp.
Eftersom jag nu är som jag är, gillar att slå två flugor i en smäll,
vill jag gärna liksom skaffa något, när jag är ute.
Björnbären är slut, maskorosblad kan jag ännu visserligen hitta på
vissa ställen.
Visst är det skämmigt och visst tänker man på en människa i utförs-
backen när man ser nån samla burkar.
Men jag har alltid haft en förkärlek för konstiga gummor och gubbar
som bor i ett ruckel i skogen och samlar på konstiga saker.
Särlingar och vinglingar.
Så jag spanar efter burkar nuförtiden.Satsar på att bli en gumma
som sitter och flinar i sitt hörn av världen.

Vid havet var det underbart. Svarta vågor med vitt brus som skummade
i mörkret. Det var länge sen jag var ute i mörkret. Visserligen har de
tyvär satt upp belysning, något jag beklagar eftersom ögonen aldrig
hinner vänja sej vid mörkret. Lamporna bländar och gör en blind
mellan varje belysningsställe.
Jag ska bli en gammal mörkergumma.

Och när jag kom hem och satte på teven efter att ha hängt upp
regnstället så var just en gammal gubbe, ett orginal på teve.
En rumänsk konstnär och liten mager skruttgubbe som fick
hjälp att reda upp sitt liv av en gallerist.
Han gjorde collage ( som jag ju också är intresserad av) och blev
lite berömd och uppmärksammad till slut.
Han tyckte väl att han hade det mesta ,men önskade sej en cykel
och i slutet av den fina filmen såg man honom susa fram, lite
vingligt men med god fart genom det gröna landskapet.
Det var faktiskt riktigt riktigt fint!

Födelsedagskalas igår, trevligt som vanligt.Idag en vardag
med handla, tvättstugan och städa.
Om en stund kommer lilla Halvan cyklandes från skolan och då
får jag höra vad hon tycker om dockskåpets fortskridande
renovering. Vi pysslar väl lite till, men sen får hon inte se det mer,
för det ska bli en julklapp.
Har en hetsig energi som reaktion på det långsamma framåtskridandet
av de verkliga husplanerna.
Jag är inte helt nöjd med ett dockskåp, lite större vill jag ha!
" Arga Snickaren " i går väckte känslor. - Det unga paret med två små
barn i ett hus  som skulle renoveras men stannat upp.
Hennes förtvivlan och hans soffpotatis-begynnande-kalaskula...
Ingen bra prognos för dem, man såg ingen kärlek mellan dem, ingen
direkt samstämmighet.
Hon smal och söt och gick på antidepressiva, han satte sej i soffan
för att han inte ville erkänna att han faktiskt inte hade kunskaperna
att renovera. Men det sa han inte. Tyckte att hon tjatade och ville ha
allt gjort genast.

Så idag har vi resonerat. Fick höra att hans plan var långsammare
än min. Efterlyser mer iver, mer kom-igång, mera fart.
Det är ju så att jag vet allt om stagnation.
Av egna erfarenheter.
Vet hur farligt det är att ha gott om tid på sej, att vänta, att skjuta
upp.
Vet allt om hur lätt det är att tänka och planera i teorin och hur
svårt det är att ta det första steget till ett praktiskt förverkligande.
....så jag är inte helt nöjd med att han har skrivit en lista över vad
som ska åtgärdas i huset innan han lägger ut det till försäljning.
Jag blir lite mera nöjd när han börjar beta av den: Post för post.

Att spegla varandras rädslor och tillkortakommanden är en lektion
i växandet.
Och jag vill att vi ska växa.
Växa tillsammans.

Mojoyoga på förmiddan och bodypump på eftermiddan.
Tillbaka i bättre läge. Snö faller ute, den svarta vinterkappan
är framme och stövlarna med päls, cykeln bryter pölarnas
frasiga istäcke.
Igår hade jag min dotterdotter här och vi började på att renovera
dockhuset, det som mina bägge döttrar haft en gång.
Den som spar den har.
Entusiastiskt grep vi oss an verket, med ett litet avbrott för
pannkaksstekning.
Hon hade alla sina fina papper med. Sånt finns att köpa nu-
förtiden, mönstrade pappersark i block och sånt samlar hon
på. Så hon fick mäta med linjal och dra raka streck och klippa
fint, så pappret gick att passa in på dockhusgolven.
Vi målade taket svart och de gulnade kanterna.
Jag älskar svarta ramar och svarta konturer om allting.
Av nån anledning.

Vi hade så roligt och när jag följt henne hem fortsatte jag.
Klipper ut orientaliska mattor och målar trappräckena i guld.
Och idag har jag fortsatt.
Inget beige, eller vitt utan just de mättade mustiga och starka
färger som jag gillar.
Limmade ihop två cigarrlådor och syr ett vackert täcke om och
en kant av fransar, så vi får en överdådig bädd.
Så nu ska jag sy många små miniatyrkuddar som kan ligga i.
Ska klä om den tråkiga gamla brungrönbeigemurriga dock-
skåpssoffan i rosaröd sammet och har målat salongens väggar
röda och svampat efteråt med guld.
Golvet english racing green.
På loppis har jag förut köpt kataloger från sotheby´s och därur
kan jag klippa ut fina antika skulpturer, urnor och speglar som
vi kan limma på väggarna.
Nej, riktigt vuxen är jag inte.
Vintern kan hålla på, jag tänder massor av bra arbetsbelysning,
elementen är varma.
Man kan lysa med arbetslampan in genom  dockskåpets fönster
och då är det som om solen lyser in...fast det är mörkt ute
i den verkliga världen....

Måndageftermiddag.
Starkt väder. Stark kyla, stark sol.
Känner mej tyvär inte särskilt stark. Hämtar upp mej
efter en helg med kalas, fest, fet kalasmat, chips, choklad-
tårta och alkohol.
Gin å tonic. Hög musik alltför nära högtalare, det bara brusade
och var som en stark klockklang i öronen när man la sej.
Svarta strumporna med spetsmönster och lilla svarta klänningen,
som jag haft hur mycket som helst, men som brukar funka.
Men jag skötte disken som ett jehu och hade full koll
på festmaskineriet. Torden fick presenter och var glad - hans
egen dag ju!
Nästa dag var helt okej, lite städning och vi åt rester och bästa
Malin kom förbi till vår efter-festen-frukost, skulle hämta sin
cykel.
Lämnade sen Tord slumrande på soffan till dagstevens lugnade
ljudmatta, och cyklade till Svenssons med lite överbliven choklad-
tryffeltårta. Satt där så trevligt och småpratade med dom.
Alvisen ska komma hem till mej idag efter skolan och vi ska
plocka fram ett gammalt dockskåp och renovera det.
Promenerat med bästa Malin. Havet låg så mörkblått i senhöst-
solen. Vi marcherar och andas djupt och pratar ut.
Såg Klara Zimmergren på vägen upp genom stan. Hon hade
hund och pratade med en annan hundmänska. Annars hade
man velat stanna till och bedyrat henne sin kärlek .
I hela hennes person och roliga karaktärer finns så himla
mycket igenkänning.

Lyssnade på bokprogram på P 1. Vill verkligen läsa Sigrid
Combuschens roman " Spill".
Citat ur programmet: " Ett CV är inte detsamma som ett liv."
Får väl jag ta till mej som inget CV har...

Samtidigt som jag gör morronbestyr och
firar min Tords födelsedag med presentöppning och kaffe
med den blå himlen härutanför, så är halva mitt medvetande
i boken jag håller på att avsluta.
Så är det att vara läsare, man står med ett ben i vardera verklighet.
En sådan stark underbar poetisk och hoppfull roman!
Vill hylla den på alla sätt jag kan, men äger inte orden, outbildad
som man är.
Jayne Anne Phillips har skrivit en stor roman och jag som Inte
är särskilt visuell av mej ser ändå den som film.
Å vad jag skulle önska att den blev filmad av en känslig och
lyhörd regissör!
Några människors livsöden, sammanflätade av kärlek.
Den handikappade Termite, vars liv börjar när hans unge far
dör i Korea, tillsammans med några koreaner. Som om deras
själar sammanvävs i hans födelse, som om tid och kropp
överbryggs och förs över.
Livets gåva som överlämnas genom mystiska vägar, Lola, den
frånvarande, hon som försvann men lämnade  spår, som om
hon visste...
Termite som lever i en egen värdefull värld av sinnesförnimmelser,
en ljudvärld, en syster som tar hand om honom på bästa sätt,
en stark och självständig  flicka , den vackra Lark.Halvsystern.
Hur skriver man en sådan här roman? Jag fattar det bara inte.
En kritiker    Junot Diaz beskriver romanen som " ...Märkvärdig
och självlysande...den bästa jag läst i år."

Av nån anledning vakande jag i yttersta nedstämdheten,
men nu håller dagen på att ta sej.
Packat in ännu mera mat i kylen.
Att ha fest är att känna rikedom, att fira, att bjuda, att sträcka sig
utåt, att möta upp med glädje.
La mina melankoliska stråk nånstans i den vackra höstskogen jag
cyklade igenom för en stund sen.
Tycker nog om att vakna på botten och sen bara slappna av - och
flyta uppåt, uppåt, uppåt.

Gravt understimulerad.
Tur att det ska till att bli kalas imorgon, huset fullt av vänner
och utgång med musik och förhoppningsvis dans.
Om knäet funkar.
Gjorde en liten vridning på träningen och fick ont i ena knäet
efteråt, kompenserade nog på nåt konstigt sätt för nästa dag
hade det hoppat över till nästa knä.
Hittade ett par knäskydd i en låda, som jag burit nu under thights,
men jag vill ju helst slippa det imorgon, när man ska va fin.

Så ingen träning - inget träffa folk, bara vara hemma så mycket
som möjligt och försöka ta det lugnt.
Målar på en fin spegelram iallafall, så nåt vettigt gör jag ju,
lyssnar på " Hypnositören" på ljudbok.
Mesta maten hade jag handlat innan och presenten, men lite
måste jag ut och cykla för att inte tyna bort.
Vinden mot ansiktet är underbar, rena hösthimlar, avlövade träd.

Gick upp i morse för att göra chokladtårtbottnar. Sen blanda
grädde och choklad till tryffel som skulle hällas över. Man skulle
ha formar med löstagbar kant och bottnarna skulle va kvar
när man hällde över tryffeln. Det hade jag inte, så jag tog ur
och hade dem på fat istället.
Märkte ju att den rinnande tryffeln inte höll sej på tårtan
utan rann över så jag försökte improvisera och klippa till
kanter av kartong, hoplappade med silvertejp.
Det höll inte tätt så snart var det kaos med chokladsmet
överallt.
Men jag slickade i mej allt.
Bläk.
Drack citronvatten för att bli av med den kletiga känslan.
Nu står tårtorna iallafall och stelnar i kylen. Ser inte alls
lika fina och hophållna som på bilden i receptet - men det
hade jag väl inte väntat mej heller.

Målar en drake på en fin spegelram med lite svarvade små
kupolknoppar och en bred form som ett motiv får plats på.
Lyssnat på bra radio och cyklat en tur för att handla och få lite luft
innan jag sätter mej stilla.

Att försöka behålla en känsla av värdighet och betydelse i sig själv,
när man inte får pengar för det man gör, utan pengar för att man
har tillåtelse att existera.
Att hitta på sitt eget arbete, att skapa sina egna rutiner.

Fram tills nu har jag iallafall skött mina barn, hjälpt min gamla
mamma och passat mitt barnbarn.
Nu har alla dessa sysslor fasats ut och jag står där ensam med
det jag hade tänkt göra, det jag velat göra hela tiden.
Dvs något slags skapande.
Målat klart den stora asken och börjat lacka den. Flera etapper.
Älskar när det doftar nylackat hemma.
Annars luktar det ärtsoppa här, för det står på lunchmenyn.
Läser Jayne Anne Phillips " Lark & Tremite". Lite svår att komma
in i, men nu har jag fått grepp om den och dras in i den värld
hon skapar och dess karaktärer.
Lark, flickan som tar hand om sin bror Termite som är handikappad
och lever i en värld av ljud, och de sensationer ljuden ger.
West Virginia, femtiotal, Koreakriget, en mystisk frånvarande
mor, Lola .
Romanen beskrivs som gåtfull.
Vilket vackert ord :Gåtfull.....

Blandar färg till ramen, eldrött till draken och djup blågrön till
bakgrunden. Nu ska jag måla konturer ,som jag älskar, i ljust turkost.
Jämngrått ute och lite blåst som får löven att falla och ge träden
dess nakenhet tillbaka.

Mjuka november här, en stillsam och kravlös månad har
jag alltid tyckt, mild, grå, enkel och naken, kräver just ingenting
mer än att man ska hålla sej till en någorlunda hälsosam rutin.
Och ha mjuka plädar och varma sockar.
Mycket teve blir det, mycket soffa, men jag ökar på min träning
och vadmusklerna spränger upp stövlarnas dragkedjor, lårmusklerna
känns ovant hårda och axlarna börjar äntligen få en annorlunda
kontur!

En kärleksfull och trivsam helg hade vi, planerar för hans
födelsedag som ska firas nästa helg.

Gjorde som Jonas Hallberg brukar säja - Tog tillbaka in
trädgårdsmöblerna, samtidigt som vi drog tillbaka klockan.
Kändes fint att få in soffan, bordet och trädgårdsstolen in i växt-
huset. Köpte dem billigt på loppis ,skrapade och målade så jag
vill verkligen lära mej att vara rädd om mina saker.
Nåt som jag inte riktigt börjat lära mej förrän nu.

Yogade på söndan när han åkte hem, och bästa Malin och
jag tog en bastu efteråt.
Kropparna som bleknar och lägger på vinterfett. Bastade med
en annan tjeja som alltid fått mej att känna mej som en stadig
gammal ardennermärr mot hennes smäckra rashästlemmar.
Men då sa bästa Malin att jag mer liknade en fjording, så det
lät ju fint.
Dom är ju fina.
Bästa Malin är nog en  smäcker liten cirkusponny tror jag...

Idag tränat step och core. Cyklat långt bort för att köpa
båtlack till min färdigmålade låda. Den ska lackas många
gånger, bli blank och fin .

The Event igår är rätt spännande och i Weeds fick Nancy
Botwin sin bebis.
Vet att jag drömde en hel romanintrig och vaknade och
häpnade över dess komplexitet. Hur skulle jag nånsin
minnas den?
Kunde inte drömmens andar ge mej den i flera olika avsnitt?