ullaunna

En natts god sömn och ganska ljust ute. Målat på förmiddan här
och hört  Linda Rosing upprepa sig i P 3. Hon passar nog väl i sin roll som
bloggerska,där hon kan dela ut banala råd till tonårstjejer.
Men nu var hon så glad så glad. Träffat den rätte hade hon gjort och nedkomma
med deras gemensamma barn skulle hon göra vilken dag som helst.
En lång och krokig väg till det alldeles vanliga svensson-livet som tycks vara
det hon hela tiden har längtat till.
Men man får ju verkligen säja att hon "lyckats",utan att ha någon talang
över huvudtaget. Såg ett av hennes dejtingprogram och det var alldeles
hemskt.Hon saknar helt den livfulla karisma som t.ex Gynning har.En
alldeles ointressant personlighet. Kanske inte i sitt privatliv, vad vet jag
men ingenting som förmådde tränga fram i rutan iallafall
Jaja.
Älsklingstorden har återuppstått och dykt upp här hemma.
Vi åt frukost med mörkrostat brygg så nu har jag övertygat honom om
att det ska bli skönt med en promenad.
Fota lite ute vid Subbe kanske och en tur uppåt stan som har öppen
kommers idag. Lönehelg lönehelg.
Själv kniper jag om mina pengar för allt jag är värd hur
mycket omvärlden än lockar med varor och tjänster.
Potäter och hembakt bröd,det är jag det.

Lördagmorgon och jag lyssnar på radioprogrammet "Stil" med
Susanne Ljungs mysiga radioröst medans jag gör mina morronsaker.
Ensam hemma och det doftar fortfarande såpa och rent i rummen efter
gårdagens städningen. Lite trött kände man sej nästan när man insåg
att det redan var advent igen , och det var dags att bege sig ner i källaren
och leta fram ljusstakar och stjärnor.
Och allt fix med sladdar och upphängningar. Jag förbannar mina fippliga
fingrar när jag tappar adventsstjärnan i golvet och smashar den nästsista
gamla glödlampan. De är ju för fasen värda sin vikt i guld nu.
Annars har jag ett helt skåp fullt med vanliga 40 watt och 60 watts i
reserv men jag missade att bunkra upp de små med smala socklar.
Jag är ju annars positiv till miljöförbättrande förändringar men den här
utfasningen av det gamla varma ljuset gillar jag inte.

Igår tränade jag iallafall äntligen mitt vanliga rejäla pass:
En halvtimme kondition med step och en timme styrka med vikt och
stång i" bodypump."
Kände mej skör och klen och aj...där kändes knät.. och aj där gjorde
det ont i fotleden...och armbågen.
Men när det närmade sig slutet mådde jag ju bättre än när passet
började.
Detta oändliga slit med kroppen,att försöka komma över
tillfälliga obehag för att uppnå ett nöjsamt behag.
Att det ska vara så!?
Tänker på det förfinade samband mellan kroppen och hjärnan. Hur
våra kroppar är fulla och sammansatta av minnen och avbildningar
av själva livsödet. Och hur balansen så lätt kan rubbas och en väl-
fungerande kroppsmaskin kan tappa rytm och funktion,rosta ihop,
drabbas av överslag, eller bara stanna av, sakta ner ,av brist på energi.

Igår tog vi en liten tur förbi ett hus som var till salu,men det
låg för nära vägen tyckte jag. Annars var det rätt mysigt med en liten
välskött lagårdsbyggnad och stor tomt.
Det är bra när vi gör såhär för vi kan prata om och tydliggöra vad vi
önskar av boendet. Drömmen måste konkretiseras och först därefter
närma sig en realisering.
Och nästan varje dag frågar jag Honom om han verkligen vill detta.?
Stora beslut att fatta och jag måste försäkra mej, om och om igen
...och igen...och igen.

Kämpar med en tavla som trots allt tycks bli skit och som gör mej miss-
modig. Slöseri på tid! Gör mej galen.
Iallafall så bytte jag ut ljudboken av Katarina Janosch till Gerda Anti och hennes
underbara språk och existensiella metaforer blev en tröst i det ofruktbara målandet.
Ska jag fortsätta eller lägga undan? Om jag fortsätter kan jag få till det och känna
mej lite nöjd. Lägger jag undan så blir det bara en blindgång och en lång väg till-
baka till utgångspunkten.Men jag kanske inte kan få till det.
Pratat länge i telefon och inte varit ute än. Usch.
Kunde inte sova. Rethosta. Ligger och suger på fisherman´s friends tills hela
gommen känns uppluckrad.Tänder lampan igen och läser,släcker igen och
gör ett nytt försök,så håller det på.
Men idag ska jag iallafall gå ner till träningen och ta ett pass bodybalance.
Bara jag inte börjar hosta. Har inte tränat på två veckor och har svår abstinens.
Sen ska jag hem till Traneberg och passa lilla A på kvällen.
Intensivt behov av att få komma ut och se något annat än det alltför välbekanta
och det är under de här månaderna som jag skulle kunna resa iväg.
Inga plantor att passa.
Nu är den tiden då jag njuter av att vara ute och röra mej i mörkret.
Cykla eller promenera mörka vägar, att bli ett med skuggorna.
Novembermörkret välkomnar, omsluter, är som att komma hem.
Det har väntat hela tiden och mörkerögonen känns svala och nyfödda.
Jag hoppas att jag kan lära mej att leva i mörker på landet,för det är
stor skillnad på mörker och mörker.
På landet kan det bli  totalt mörkt.
Men jag kan verkligen längta efter mörker, fukt och luft här jag går inne
inom betongen, i de artificiella ljuskällorna och liksom alldeles dammig
och tilltäppt i huden.
Målar en narr igen, med guldgloria men attityden är fel.
Narren tittar ner. Så gör inte narrens tarotsymbol.
Narren tar bara klivet rakt ut utan att titta hur den går, blicken
troskyldigt rakt i det blå.
Kanske därför det blir fel?

För att travestera bibeln och låta lite ålderdomlig. Men iallafall
en ganske senkommen erfarenhet för mej. Att man blir bedömd utifrån hur man
framställer sej,hur man beskriver sig för sin omgivning.
Uppfostrad i jante och lite gammaldagst blygsam har jag blivit lärd att det är fult
att skryta...men tiderna är annorlunda nu.
Den som inte lyckas framhäva sig och framställa sig själv i positiv dager hamnar
långt i bakvattnet, ja just det bakvatten där jag ligger och plaskar i.
Att skämta om sina tillkortakommanden,som jag gillar att göra,är inte
alltid det mest framgångsrika sättet,jag har bara inte fattat det än.
Men jag har trott att folk kan och vill se bakom en framställan.
Jag säger t.ex ofta om mej själv att jag är dum, att jag är egoistisk osv.
Och har trott att andra kan tänka ,nej men inte är du bara dum eller,
inte är du mer egoistisk än nån annan. Till min häpnad:
Det gör dom inte!
Jo en del förstås, men många sväljer orden hela , stoppar dem i det lilla
facket som har mitt namn, plockar fram det vid lämpligt tillfälle och
slår mej i ryggen med dem.
Och ack så besviken jag har blivit. Men kanske borde jag lära mej att
omge mej med positiva och skrytsamma epitet istället. Men min största
rädsla är ju att folk ska bli besvikna på mej.
Jag lovar helst ingenting,pratar inte om att jag kan hjälpa till, eller
ställa upp,för då behöver ingen bli besviken.
Men jag kanske gör det. Men då glöms det gärna bort eftersom jag aldrig
sa det.
Själv blir jag ständigt besviken på människor såklart,man blir ju det.
Att leva ett liv med relationer för alltid med sig medvetna och omedvetna
krav och förhoppningar.
Och redo för eremitliv och misantropi är jag inte ännu iallafall.

Hette danskefilmen för dagen på  ettan. Thomas Vinterberg,regi.
Han med "Festen". Här var det ett mildare "fadermord",men flera
teman som upprepar sig.Lite mer uppsluppet,och fadern fick sig en
däng och låste in sig på toa,omtumlad, rädd ,men lycklig för han
fick reda på att han hade en son samtidigt som sonen får reda på
att fadern förlustat sig med flickvännen.
Ajaj och ojojoj,rena grekiska ödesdramat.
Och kaos,slagsmål och krossat porslin, uppskrämda gäster och
förtvivlan. Helt underbart , för genom kaos kommer en gryning
och försoning. Världen har inte gått under men sanningen har
stigit upp över horisonten med solen.
Och precis som i "Festen" arbetar de goda krafterna i köket,här
den något flippade etiske,filosofiske kocken i Shanti Roonys gestalt.
Här finns lojalitet och gemenskap och köket är som motorn, navet,
det är inte bara mat som tillagas här.
Här sker stora ting och Vinterbergs hjälte är hemmahörig i detta.
Varför lyckas så många danska filmer förmedla just denhär
sortens värme och mänsklighet?
Sen var där scener som var förtvivlat vackra också. Kanske för
vackert för vissa, men scenen när han springer iväg tidigt tidigt
på morgonen för att möta sin älskade Maria är just så   andlöst
gyllenskimrande som ett möte kan bli i ett nostalgiskt skimmer
i ett minne.
För det är ju en hemkomst som skildras, den berömde mannen som
återvänder till sin hembygd och visst är det ironi att folket står och
vinkar i åkrarna, som en idyll, som en potemkin-kuliss.
En älskansvärd film.

Precis lyssnat på spanarna och de får mej alltid på så himla
gott humör. Den tidiga novemberskymningen smyger sig på här hemma
i lägenheten och jag ska strax ner och hämta sista tvätten. Cykla till kollo
och se så inte fler fönster blåst ut.
Hörde på radio att vi visst kan ha vissa spår av immunitet mot svininfluensan.
Ett immunologiskt minne. Gillar det ordet. Vissa delar av influensan känns
igen så vi kanske inte behöver bli fullt så sjuka. För då kanske det är svinis
man har haft då.
För några dagar sen hörde jag ett underbart litet kåseri
av Pamela Jaskoviac,hennes röst tar man inte miste på. Hon skrev att hon
vid 43 års ålder inte kunde avhålla sig från att måla svarta streck kring
ögonen,fast hon också tänkte att det kanske inte passade hennes ålder.
Kåseriet inleddes med:
"Vissa kvinnor åldras inte med värdighet, t.ex jag".
Det gillade jag och saluterar allt opassande!

Annars idag,känner jag mej så färdig med denna lägenheten.
Tänker mej att markerna därute ropar på mej. Att det finns en plats,med
ett hus, som väntar på mej. Och jag längtar längtar efter den platsen.

Jo idag tycks himlen blå efter många dagars grått mörker.
Jag brukar gilla mörker, hösten och det dämpade dova men nu sällar
jag mej till de ljustörstandes skara.
D-vitaminets goda verkan har ju också blivit mer uppmärksammat
på senaste tiden,hur viktigt det är att få sej en promenad under dygnets
ljusa timme.
Höll ju på att kräkas på mina väggar härhemma när alla mina vanliga
vägar till välbefinnande var stängda. Märkte att jag längtade och behövde
naturen på något vis,ögonen törstade efter det organiska, öronen behövde
sköljas av naturljud,efter all teve och radio.
Fast igår var vädret dåligt men jag prasslade på mej regnstället och
cyklade till kolonin för att tömma kompost.
Där upptäckte jag att två rutor i plastväxthuset blåst bort. En låg kvar
nedanför, den andra tak-plasten var puts väck.
Så jag fick ut och leta på området. Dethär har hänt förr och i en rejäl
storm kan en sån ruta ta sig häpnadsväckande långt.
Så jag fick mej en promenad som jag ju behövde!
Upp och ner längst de små gångarna mellan kolonierna. Fick passat
på att se,för om sommarn hinner man aldrig gå runt och kolla hur
andra har det.
Även ut på ängen och upp mot skogen gick jag. Gav upp och hämtade
min cykel och tog en sista sväng ut på ängen från en annan vinkel och
där hittade jag den !
Satte fast den och cyklade och handlade sen och hade varit ute i en
och en halvtimme och det var väl vad jag behövde!
Senare på dan mäktade jag att börja måla så nu får jag
väl tänka att den här tråkiga sjukdomstiden börjar nå sitt slut.
Har varit ensam i en vecka fast pratat rätt mycket i telefon. Men
halsen är väldigt rätt-retad och jag hostar på nätterna ännu.
Igår läste jag en söt liten bok av Alan Bennet som heter
"Drottningen vänder blad". Den handlar faktiskt om engelska drott-
ningen Elisabeth och man gör direkt kopplingar till filmen "The queen"
med Helen Mirren. I den här lilla romanen upptäcker drottningen
läsningens fröjder och det får konsekvenser som inte helt uppskattas
av hennes omgivning.
Det är så intressant, de här skildringarna av verkliga gestalter som
blivit som ikoner,storslagna,välbekanta,allmänn egendom - ändå
gåtfulla och undanglidande.
Nu tänker jag ju på Oates skildringar av Marilyn och den lilla Joanbenét.
Filmen om Elisabeth med Mirren var ju också en sån,att tränga bakom
den publika bilden-skildring.
Det är väldigt respektfulla berättelser,och det skiljer dem från sådana
slask-biografier som vill avslöja och lämnar ut. (fast jag läser såna
också såklart,liksom kändisskvaller,man är ju inte mer än mänska...)
Det var iallafall en kul liten bok.
Imorse ,på tal om gestaltning, ville jag rensa mej från lite dåliga texter,
Robin Sharma "finn din livsuppgift" (american style) och en ljudbok
av Katarina Janousch, " bedragen" där språket är så banalt att t.om
jag mår lite illa.
Då grep jag en diktsamling av Brumo K Öjer " Det förlorade ordet" och
renade öronen lite. Han hör inte till mina favoritpoeter.
(som om jag hade nån...som om jag ofta läste poesi...not) men det
är så himla kul att se en poet bli folkkär,som ju han blivit.
Kan det bero på hans tydliga gestalt? Att han är så lätt urskiljbar, inte
att ta miste på?
Man borde verkligen bli tydligare!
Mars befinner sig på horoskopets lägsta punkt för mej nu. Nere i natten,
inum coeli,fjärde husets spets. Vitalitet och självförtroende ligger i sin
vagga, i sin mörka kokong...men kan nu börja sin långa återfärd mot
ljuset.
Idag är det rening. Dvs tvättstugan,(det gäller att poetisera sin vardag.)
Ska tvätta mina sjuklakan och alla mjukiskläder jag gått omkring i den
här veckan.
Har det bara gått en vecka av sjukdom? Känns som ett halvår!

Inte alls frisk.Hostat hela natten men sov som klubbad på morgon-
timmarna till tio! Halsen retar men är inte förkyld mer än lite rost och rassel.
Så idag klädde jag mej i regnställ och cyklade till apoteket efter noskapin, host-
dämpande. Till biblioteket och sen hem i den ökande vinden, och ner under
dubbla filtar för att bli varm igen.
Ringde älsklingstorden och han hade avbokat möten och låg frusen och febrig
han också. Sicket elände.
Håller på att dö av uttråkning. Såg en liten skräckis från det goda landet Danmark
på svt igår. "Cecilie" och idag kommer Morden och nya avsnitt av "Nip-tuck".
Frågan är om man orkar mer förvecklingar med de gamla plastikkirurgerna.
Trodde nog det tog slut för gott förra säsongen men nuförtiden mjölkar man
ju serier så långt det nånsin är möjligt.
Läser en hårdkokt sak av Dennis Lehane nu " Svart nåd" och den
är roande. Kul när hjälten kan få till en rolig one-liner trots att han ligger på
knä och hotas med gruvlig tortyr.
Tröttnar jag på den så har jag ett fett och blankt nummer av Elle. Där har dom
den söta pop-prinsessan Agnes på omslaget....och hör och häpna: De har med
fel ljussättning och tjock make-up lyckats göra henne...ful!
En bedrift i sig kanske, så söt som hon är.
Flera år äldre ser hon ut och de har lyckats trolla bort all fräschör från hennes
ansikte.
Egendomligt.
Ibland förstår man inte vad alla dessa staylister håller på med.
Försökt måla lite men orkar inte, så hela livet känns tämligen meningslöst
och innehållslöst.
Alldeles absolut trist.

Faktiskt vågar jag mej på att tro det. Men i morse fick jag ta en-och-enhalv treo
mot den jäkla huvudvärken. Gårdagen var gräslig.
Inte på dan för då var jag just sådär febrig att jag kunde slumra lite från
och till och Tord kom och vi lagade pasta tillsammans. Han var okej  då
men idag var han dålig igen. En varannan-dags-topp tydligen.
På kvällen mådde jag illa som fasen,huvet skrällde varje gång jag hostade.
Höll mej vaken för jag ville se nya omgången av "Weeds" på sexan, men
orkade inte njuta  som jag brukar.
Idag har jag iallafall dammsugat,bakat bröd och vädrat
sängkläder så nu får jag banne mej börja leva som vanligt.
Imorgon måste jag Ut innan jag förtvinar.
Träna får man väl spara på.
Och så utslätad i huvet jag blivit,tomt och innehållslöst,helt oinspirerat.
Får väl hoppas att något växer till nu ut ur detta viloläge.
Vill absolut måla...men inte ikväll.
Hoppas hoppas att detta var svinflunsan så man åtminstone skaffat
sig en immunitet.

av Joyce Carol Oates har jag läst ut nu. Nästan sträckläst och ska väl vara tacksam
för min influensa som gett mej den tillåtelsen.
Det är en roman som i det närmaste är gastkramande och som inte avslöjar
mysteriet förrän i de sista sidorna precis som en vanlig duktigt skriven spänningsroman.
Ändå är den så mycket mer. Baserad på det verkliga fallet om JonBenét Ramsey,en
liten barnskönhetsdrottning som blev mördad 1996 och vars fall aldrig klarades upp.
Precis som i "Blonde" fantiserar Oates kring en verklig gestalt men gör det på ett sätt
som får det att kännas som en nästan verkligare sanning .
Denhär boken är skriven ur broderns perspektiv, Skylar Rampike som är nio vid mordet.
Var det rent av han som mördade sin lillasyster?
Här får man en isande inblick i det amerika som hyllar framgång till varje pris och
hur barnen blir missbrukade ,som trofeer, som en vara, en produkt .Och här i det
tjusiga området Fair Hills forslas barnen omkring till sina psykiatriker som ger dem
olika bokstavskombinationer -diagnoser och provar ut nya mediciner,de tas till
akupunktörer och neurologer,tränas i exklusiva sporter och sätts i skolor och föreningar
som bäst gynnar dem .
Föräldraparet Bix och Betsey skildras  ingående och påtagligt som maktfullkomliga och
jättelika varelser inbegripna i sina dramer ,i sitt sociala klättrande.
Hela romanen visar på barnets utsatta läge och ur barnets känsliga blick.
Inte förrän sista sidan vågar jag andas ut.

Igår kände jag mej annars feberfri och tog mej till dottern för att se några
andra väggar än mina egna och prata lite gott med bästa V,faster Vickan på besök.
Fick besök på kvällen också men sen hade jag pratat för mycket och hostade hela
förnatten. Vaknade kl sex för att hosta vidare.
Jävla elände
Huvudvärk och trött.
Usel och uttråkad.

Men radion är som vanligt mitt bästa sällskap. Småfebrig och huvudvärkig ligger
jag mycket i sängen. Uppe och donar lite i lägenheten, fixat mej en liten gratäng som
står och pyser i ugnen. Tog mej också för att pressa grönsaker och äpplen till en
stärkande dryck som får tillskott av ingefära och gurkmeja.
Känner mej inte förkyld mer än en slöja av sand i halsen och går det väl kanske det
inte blir värre än såhär.
Nu har jag äntligen läst ut Ulf Lundells " Friheten" och han fick välan ihop
en historia som bitvis var spännande. Men vad han egentligen beskriver genom alla
sina böcker är ju en utvecklings-historia och kanske är det detta jag gillar : Att få
se in i huvet och hjärtat på en man född i slutet av fyrtiotalet. Följa honom genom
årtiondena som gått, följa hans klassresa, hans behov av att skriva sig uppåt genom
samhället,att stå mitt i men bredvid och betrakta tiden.
Kändisskapet har präglat honom  men han fixar det. Att säga farväl till alkoholen
lämnar honom lite tom och frågande,luttrad och naken.
Och så den ständiga kampen mellan könen,längtan efter kvinnan, svårigheten sen
att leva med henne. Skönhetstörsten som han kallar det som  får honom ur balans
när en alltför ung, vacker servitris lockar hans blick.
Och bortom allt dethär könsrelaterade finns det trots allt en människa på väg,som
relaterar till sig själv, sin kreativitet, till sitt samhälle och jag tror det är därför
många kan relatera till honom,kvinnor och män, unga och äldre.
Det ska bli kul att läsa nästa bok för jag utgår från att det blir nån mer. Och han
står nu och tvekar men tycks snart bli redo för att beträda nästa sfär.
Gå upp på vinden efter att mest ha      tragglat runt i källaren och bottenplanet.

P 3 flippade Marcus Krunegårds "hollywood hills", Robbie Williams som man
ju saknat och även en skitgo "jullåt" med Melody club och sång av Anna Järvinen,
nåt med änglar.

Ute regnar det, fast ett tag trodde jag nästan det var snö. Klädd i mjuka varma
gråa kläder med en mjuk grå flanellhalsduk om halsen och raggsockar på fötterna.
Det är ju inte så hemskt att va sjuk och jag har planlagt allt jag ska se på teve ikväll.
Reprisen av "Ullared" som är lite väl cyniskt och freakshow men kul för en annan
som alltid älskat Ullared och Gekås.
Ett K-special om konstnären Keith Haring, kanske kan man få ett tips på hur man kan
tro på sig själv i konstnärliga sammanhang. En halvtimme Skavlan som jag avbryter
sen för tvåans "trädgårds-apoteket". Få se om man får veta nåt nytt.
Bra planering.
Och när man är sjuk så får man. Måste inte.
Nu är gratängen klar, sen väntar sängen och spanarna på p 1.

Vicket roligt tjafs mellan Aschberg och Schulman om Anna Anka.! Tre
narscisstiska upprors/upptågsmakare men jag tror Schulman vinner här,
med sin ungdomliga intelligens väl balanserad nu när han liksom Gått över
till den etablerade sidan. Behöver inte nu som programledare på P 1 vara
den som störtar tabun. Han sitter tryggare nu och kan kosta på sig att vara
balanserad.

Kokar mej en het löksoppa med mycket vitlök och starka torkade peppar-
frukter. Är faktiskt sjuk. För första gången på två år.
Ont i skallen och frusen går jag här och sneglar på nåra goa painkillers
som ligger här löftesrika i sin aluminiumkarta. Att få förflytta sig in i en skön
smärtfri dåsighet skulle va jäkligt gott. Eller om man fick ordentligt med
feber så man försvann lite. Som det är nu är jag för kass för att göra nåt
vettigt men inte väck tillräckligt för att bara ligga. Usch!

Var iväg en sväng till biblioteket och hämtade Joyce Carol Oates " Käraste
syster". Måste läsa ut Lundell och denna på två veckor. Behöver kanske va
sjuk.
Stannade utanför billiga Netto där jag köat med pensionärerna med gammel-
mansnackarna ( röda med grovt skinn i tjocka veck ) och rullator-tanterna.
Utanför träffade jag jämnåriga C som var sjukskriven och utmattad.
Ett syndrom som ju är så intressant.
Lätt för de som inte är drabbade att kalla det en "inbillningssjukdom".
Men jag ser inte skillnad på psykiskt och fysiskt, allt är en invecklad väv
i verkligheten där även den yttre världen är en del av oss själva...
Såhär beskriver Lundells alter ego sin livsfilosofi en bra dag :
"Livet var magiskt. Gudarna skrattade åt oss,men vi hade övertaget. Så
länge vi gick den marsch dom hade så roligt åt så var det vi som styrde
levandets innehåll. Meningen var, som jag så tidigt i livet begripit så klart,
att gå upp varje dag och vinna meningen. Att göra den. Att därmed vara
en fri människa. Och den fria människan kunde skratta lika gott som gudarna,
åt att gudarna inte hade full kontroll över sin skapelse."

Och igår njöt jag av "Morden" och bara älskar miljön. Skärgårdsö i  november-
dystert ljus. Så underbart.
Och jag längtar längtar efter att bo på en ö.
Tänk om jag i mitt sanna jag egentligen är en riktig ö-bo och skulle komma
riktigt hem när jag hamnade ute,långt ute med stora havet runt om.

Kom nyss från kolonin där jag slängde kompost och plockade ruccola som växer
fint i kylan. Det var råkallt och himlen låg som en  död torsk på is över mej där
jag knegade fram på grusvägen så cykelkedjan krasar.
Det är änna lite småtrist nu.
Har inte målat på nån vecka och då känns livet rätt meningslöst och tråkigt.
Jag vill befinna mej inne i nånting. Det känns meningsfullt.
Det har varit två novemberkalas och det har varit Lilla A passning och idag
ska jag försöka få ur mej de sista sidorna av Mirres transithoroskop så kan
jag kanske börja måla imorgon.
Det är liksom inte bara att sätta sej när man har en halvtimme över...
Skriva däremot kan jag göra lite i farten sådär och det känns ju bra.
Så länge jag uttrycker mej finns jag...
Foten smärtar och det drar väl ihop sej till ett läkarbesök.
Jag är inte bara rädd för dåliga besked utan snål också. För först ska
man väl bara till en vårdcentral och betala för att sen få en eventuell
remiss till röngten.
Jag skulle vilja kunna spara till en bautafärgskrivare istället och göra
fina bilder och roliga saker, inte behöva betala för tråk som läkare.
Och tandläkarn skulle man få betalt för att gå till.
Jaja om jag fick bestämma så...
Mycket Alex Schulman igår. Knäppte på teven och då var han där också
i egenskap av sommarpratare.
Kjell Sundvall,regissören, Kattis Ahlström,Lena Endre vacker som få och
nån äldre läkare och så Schulman också.
Såna här program liksom Stjärnorna på slottet växer i intresse. Människor
som pratar med varandra, med kunskap, insikt och inlevelse. Så fängslande!
Och Schulman framstår mer och mer som en attraktiv människa,liksom
smal och elegant och nästan snygg. Tur att han har sina roliga tänder.
Håller nästan med vännen Anna som alltid gillat folk med "konstiga" tänder.
Visst skänker det karaktär till en person.
Vad jag gillar hos honom är att lämnar ut sig. Har alltid kittlats och stimulerats
av människor som chockerar sin omgivning med sin öppenhet och ärlighet.
Tycker nog att det är helt igenom kul, och kan nog inte komma på något
tillfälle då jag blivit stött eller illa berörd av någons utlämnande.
Kattis Ahlström var så fin ,ödmjuk med integritet och jag älskar systrarna
Ahlströms röster . För jag antar att Gabriella är en syster. De pratar så gott
på nåt sätt med sina milda skorrningar.
Och diskussionen om alla kreativa uttryck behöver en mottagare,som
Schulman lite ville mena. Att en konstnär som bara målar i sin källare och
en poet som aldrig visar sina dikter inte är riktiga konstnärer.
Att det är i bekräftelsen och mottagarens öga som verket föds.
Men Lena Endre och Kattis ville mena att det inte var bekräftelsebehovet
som helt var motorn till deras skapande.
Intressant.
Ungefär kommen till hälften av Lundells "friheten" och jag vet inte riktigt.
Många ord, nästan 800 sidor, och nu fick jag besked från bibblan att Joyce
Carol Oates "Älskade syster" hade kommit in. Den lär jag inte bli uttråkad av.
Men jag blir inte uttråkad av Lundell men där finns en rastlöshet och tomhets-
känsla som han ju väl beskriver och när det händer nåt som ett par mord som
han sticker in, känns det liksom omotiverat och konstruerat.
Orkade jag och fann nöje i Lars Noréns dagbok skulle jag orka läsa Uffes
dagbok också.
Ikväll sista "True blood" för säsongen och innan dess "Morden". Svenskt som bäst!
Onsdagen är nu bästa tevekvällen.
Så roligt har jag det.

och livbojar som sjunker. vilken värld!?
Asch skämt åsido, Schulman skötte sej jättefint och så kul att ha sin
mamma som sidekick. Ett helt igenom nöjsamt program,han växer och
mognar, den lille smarta elake pojken.
Teman han tog upp var narcissm och dödsskräck. Å jag tror jag gillar
honom mer och mer. Och att ringa in Tina Rosenberg angående sin
oförmåga att uppskatta damfotboll,det var bra. Han väjer inte.
Idag fyller äldsta-dottern år så det blir kalas igen. Ska bara
hämta lilla A först och sen ska vi ta oss dit efter pannkaks-landning
hemma hos mej.
Skrivit massor framför datorn idag,mest yngsta-dotterns astrologiska
transiter. I alla år har jag terrat mina döttrar med små inslag hit och dit
om astrologin men kanske aldrig riktigt gett mej tid att sätta in dem
i terminologin. De har inte varit särskilt intresserade heller,men kan man
nu råda lite med utgångspunkt från planeternas symbolism så kan det
ju kännas värdefullt.
Nu kom Tord hit med långa kliv,han ska få sjussa mej idag. Mej och lilla
Halvan.

Borde väl va glad för att det blev så mycket rester över efter Tord-kalaset
så jag slipper laga mat,men rester är tråkigt. Inom ajurveda innehåller rester
mycket "ama", alltså dålig energi, så  jag tänker alltid på det.
Mycket fett blir det också.
Jaja.
Tränade iallafall efter en vilsam söndag. Efter att ha återställt ordningen och
ställt möbler tillbaka till sina platser och tagit ur inläggsskivan från det gamla bordet
så blev det en teveeftermiddag med monepytons flying cirkus på tv 4 komedi.
En kanal jag knappt visste jag hade.
Så jäkla underbart att se det ena efter andra programmet. Minns hur man bara
skrek rätt ut när det efterlängtade programmet tog slut,förr när de gick.
Neeeejh inte redan.!
Vi hade inte så mycket kul då... för länge sen.
Ett monte phyton i veckan, lite Hylands hörna, Staffan Westerberg med sina
talande sockar och potäter.
Helgonet och snobbar som jobbar.
Men mycket bra teveteater faktiskt.
Well well,man blir påmind av tiden som går en jubileumsdag som idag med
firande av murens fall.
Tjugo år sen? Känns som i förrgår ungefär.

Festen blev bra iallafall med vårt väl blandade sällskap.Kul att han fick bli så firad
och så himla många fina presenter!
Ut och dansa sen lite på Harrys. Länge sen jag var där sist och nog blir man
lessen när man upptäcker att där inte har hänt nånting!.Va ska de ha
en discjockey där för när det ändå bara är exakt samma låtar som spelas.
Klagar man får man bara höra att det är det folk vill ha.
Bättre musik på träningen än där...

Förresten såg jag en bra film på fyran igår. " Breach". En spionhistoria baserad
på verkligheten. Blåtonad , spännande under en lugn yta, nästan helt bara i
kontorsmiljö. En älsklingsskådis, Chris Cooper. Jag älskar hans slitna bittra
ansikte med påsar under ögonen. Smala misstänksamma ögon.
Mmmm. Vet inte varför jag tycker det är så himla vackert.
Det slår vilken botoxad hollywoodhunk som helst.
Nu har jag intagit mina rester framför datorn.
Måste skynda för att hämta Alva-halvan på skolan.

Går omkring här med leopardtights och gympaskor på fötterna. Har av-
verkat två äppelpajer, svisch in i ugnen. Nu kan det snart börja dofta kanel.
Testar att ha träningsskor på fötterna nu när jag ska gå många små steg
mellan spis och diskbänk,se om det går lättare såhär.
Har sparat på träningen för kroppen kändes skör och trött men imorse
fick det bli dags. Får jag inte svett-endorfinerna orkar jag knappt med
min vardag utan knot.
Varför ska det göra ont,det vill jag inte begripa och inte acceptera.
Är det inte det ena så är det det andra. Förr hade jag mycket ont i ryggen
och lite annat, det har jag inte nu. Men man ska väl va glad för att allt inte
kommer samtidigt.

Dukar är strukna,stearinljus sitter i sina ljusstakar, bordet har
fått sina inläggningsskivor och jag har burit in extrastolar i vardagsrummet.
Fast det blir trångt, det blir det.
Jag lever i en överbelamrad lägenhet där de fria ytorna är få. Är väldigt bra
på att boa in mej.
Ibland tänker jag att det är min enda verkliga talang...Att bo.
Fast jag är väldigt duktig på tv-fjärren också. Prickar nästan alltid rätt
när reklamen är slut och filmen fortsätter.
Alla är vi bra på nåt.
Kokat potatis till potatissallad,ska försöka göra en västerbottenostpaj
och nån slags varm räksallad som jag aldrig gjort förut.Ve och fasa.
Ikväll kommer Tordälsklingen som är festföremålet och bistår.
Fast matlagning är inte hans starka sida. Kan misslyckas med en
färdigrätt.

Lundell tuffar på och jag blir ibland bortstött ibland förälskad i hans
prosa. Han beskriver väl sin rastlöshet och sin kamp att förstå sin tid,
den han levt under och den som vi kallar nuet.
Hur han känner sig ensam men inte fixar relationer.
Fångenskapen under kändisskapet, att ha lyckats- och sen?
Och han säger sig inte vara bra på att bo. Har sin gård som ligger
fritt och fridfullt men som han inte kan tänka sig att leva i på heltid.
Och lägenheten mitt i Stockholms trafikbuller och vansinne. Staden
han älskar och hatar.

Att man kan uppleva kärlek till sin omgivning det är väl det ideala
tillståndet.Ibland gör man det...ibland inte.
Igår pratade vännen Johnny och jag om gud och gudsbilder medan
den avtagande månen steg över hustaket mittemot.
Och på varför en del människor inte är nyfikna och inte vill spekulera
i om det finns ett liv efter döden eller om det finns intelligent liv i
universum.
Själv är jag så nyfiken så jag kan gå åt.
Vill Veta!
Och att andlighet inte är nåt långt borta utan något mycket intimt,
nära och vardagligt. Inget man måste söka en guru för eller gå en kurs
för att finna. Egentligen.
Men nu ska jag koncentrera mej på matlagning och lyssna på spanarna
kl 3. Radiolyssnandet hade ökat förresten, sa de .
P 1 hade fått fler lyssnare,applåder från en trogen P ettare!

bestämmer jag mej för en bättre. Igår gjorde jag inte mycket vettigt.
En tur till biblioteket och runt runt efter en present till Tord-älsklingen.
Tråkigt nog får pengarna styra mina presentinköp, en tajt budget som
måste hållas. Vilken dröm det vore att en dag kunna köpa presenter
efter lust och inte prislapp...
Igår var uselt rent kroppsligt också. Ingen träning ,istället rädsla för
kroppens begränsning,ond fot,knäledband som känns instabila .
Behandlar mej med råsafter och gurkmeja, stryker på voltarensalva
men söker inte läkare. Livrädd för att få ett negativt besked om
artros eller nåt annat hemskt.
Låg och läste under den röda filten Inga-Lina Lindqvists "Mirakelkuren"
och den roade mej mycket. Miljön och persongalleriet,lite ovanligt att
hitta annars inom samtidslitteraturen. Präster och terapeuter, lite
new-age och relationer. Kul faktiskt.
En sån dag ger mej dåligt samvete, Mycket teve blev det till kvällen
också,dödstrött släpade jag mej i säng och sov till åtta, nästan över-
tygad om att svininfluensan var över mej.

Idag cyklade jag till kolonin. Lite silvrigt novemberljus silades fram
mellan gråmolnen och det blåste mer än jag trodde.
Fryskallt och rått var det faktiskt.
Men jag röjde ut det andra växthuset. Ställde in trädgårdsstolar och
gräsklippare,tömde krukor,tog hem skräp på cykeln.Plockade det
allra sista salladshuvet,ett finfint isbergssallad som växt under duk.
Konstigt egentligen för jag sådde aldrig nån isberg, men det är inte
alltid ordning i fröpåsarna.
Plockar ruccolan som tål kyla fint och persilja,allt det gröna som jag
känner sånt behov av.
Sen gick jag in i stugan där jag tände ljus och satte fyr på spritköket
för att få lite värme. Drack mitt termoskaffe och ångan stod som
plymer i den utkylda luften.
Så måste det vara att röka tänkte jag och blåste ut ett koffeinmoln.
Börjat läsa Lundells "Friheten".
Bara några sidor in i boken kom hans erotiska fantasier in och jag
blev så trött så trött. Varför måste han jämt bevisa sin potens i
alla sina böcker?
Men jag förlåter honom snart. Han är ju trots allt en kär gammal vän som
man följt sen" Jack." Jag tror inte han fabulerar alltför mycket,det märks
nästan alltid när han lämnar det egna och "hittar på" nåt alternativt.
Det blir faktiskt inte lika bra.
Föredrar att han med många många ord beskriver hur han promenerar
genom höstmörkret, hur han åker till sin gård,vad han tänker och tycker
om samtidens strömningar. Men det är ju min lust till det vardagliga, till
dagboksskriverier.
Så nu ska jag ströva runt med honom som följeslagare ett tag,han skriver
ju böcker som räcker länge vill jag lova.
Det ger mej en känsla av trygghet... att ha en följeslagare i livet.

Ett en-dags-inflytande som förbereder för oväntade händelser och avbruten
planering.
Stod träningsklädd i hallen redo för ett svett-pass när jag blev lite blixtinkallad
som barnvakt. Två sekunders omläggning av rutinspåret så cyklade jag iväg
med en paprika från balkongplantan som Lilla A vart sugen på.
Sen satt vi i soffan och ritade tills pappan kom hem från sitt nattpass.
Ute regnar  det och jag ska få mer besök vad det lider.
Så passande att jag gjorde tårta igår.
Bästa Gabriella och bästa Anna var här igår och påeldade av starkt mörk-
rostat bryggkaffe och den nyss nämda tårtan pratade vi på intensivt ett
par timmar. Fjärde medlemmen av vår lilla grupp kunde inte men det
gick på ändå.
Kvällen gick i modets tecken och lilla Allison fick vara kvar i Tyras top-
model-show som tuffar på i enlighet med konceptet.
"Djävulen bär Prada" var helt igenom njutbar. Fast boken var elakare
och mer oförsonlig.
Man skulle va som Ann Hathaways rollkaraktär med ett leende brett
som havet mellan USA och Europa, som inga elakheter biter på.
Betagen i Meryl Streeps rolltolkning. Alla gester så små och begränsade,
så kontrollerat. Rösten så förädiskt liten och mjuk. Tvingar alla att lyssna
med helspända öron,mjukhet på ytan över spända stålvajrar.

Annars gick halloween-helgen utan festligheter eller maskerader. Satt
själv hemma och såg en usel skräckfilm "the covenant",men var väl
rätt nöjd ändå. Tränade svinjobbig flowing på söndan,lite försiktigt
vid utfallen som kändes lite farliga för knäna.
Nästa helg blir det väl fest härhemma, för Tord som fyller år.
Trettiofem. Tackochlov närmar han sig medelåldern. Vad man kan hoppas
på när man är tillsammans med en yngre man är att han åldras snabbt
och blir ovanligt rynkig för sin ålder. Och hoppas att ens eget åldrande
stannar av en smula.
Såg att en ny säsong av Weeds börjar snart på sexan. Jippiii!
Så det finns saker att se fram emot i höstkoman.