Tungfotat " Vid himlens utkant"

           Har svårt att finna mej tillrätta i det nya bloggupplägget,
vill känna igen mej! 
Tvingar mej att skriva, mulet ute, känns som regn-på-väg och lite
smådeppigt.
 
         Hela brännskadehistorien klarades av så bra. Misstänker att
läkningsprocessen kanske frigjorde endorfiner , det blev bättre för
varje dag och glädjen kom när jag kunde använda mina händer allt mer
obehindrat och göra allt jag behöver göra. Skinnet på magen stramade
inte så väldigt när jag böjde mej för att klippa sniglar , eller allt detdär
jag plägar göra....
 
       Så blev Han sjuk med sin böld som gjorde så jävelusiskt ont, så
det var trist.
       Så , så himla klackarna i taket har det inte varit.
 
      Men det har inte varit det...
 
           Mycket folk har hälsat på. Varje dag så gott som. Senast ett spontan-
besök av killen som Tord åkte till Sweden Rock med, sina bägge fina döttrar
med och jag hade så lägligt gjort paj med rabarber och jordgubbar.
 
          Plockade massor på självplock igår i fint men ändå inte för varmt väder.
Cyklade försiktigt på de slingriga småvägarna i det vackra landskapet, så inte
gubbarna skulle hoppa ut.
 
              Trädgården blomstrar och frodas så vackert. Sniglarna tycks minska.
 
              Såg den mycket mycket sorgsna tysk-turkiska filmen " Vid himlens
utkant" igår. Mycket bra, Hanna Schygullas porträtt av mamman berörde mej
så starkt och där fanns en sorg som var så stor att den nästan var svår att stå
ut med.  Filmen visar en utvecklingskedja, ett antal öden som sammanflätas
- men det får inte den lätta givna lösningen. De pararella linjerna möts aldrig.
 
                   Kanske mer som i livet. Men i filmen här blir det ändå en god upp-
lösning, ödet visar vad som trots allt är viktigast: Kanske inte att sanningen ska
komma fram, eller just det vi tror oss vilja ha, den lösning vi själva tänkt oss.
Men det blir något annat - ett möte mellan vissa människor, som "ödet" ville
vi skulle möta. En förlösning i hjärtat, inte en problemlösning...
 
       Så på det viset kändes det som en sann film.
 
 

Bild

        Ååååååå jag hatar att de ändrat! Mitt bloggskrivande som flutit på
som en dans trots mina bristande datorkunskaper. Nu kan jag inte ladda
ner nya bilder och klickar och klickar och fattar inte ett jota!
 
            Tills för en stund sen var jag harmonisk och tillfreds - nu är jag
högeligen irriterad.
 
             Skinnet efter brännskadan läks så fint , det enda tråkiga
är väl att jag inte vågar sola magen i sommar.
Värre problem finns välan i världen...
 
        Men nu är det stackars Torden som har problem.
Fått en stor jäkla böld på skinkan. Eländig är han.
Släpar sej till jobbet ändå men sen är det inte mycket mer.
Äter penicillin och smärtstillande, ska väl snart må bra igen.
Igår sprack den iallafall så kulmen vart nog nådd.
 
            För mej har det varit väldigt socialt med folk som
hälsat på. Jupiter trigon venus och snart jupiter trigon merkurius
lockar fram detdär.
 
              Idag mulet, dödat stora sniglar och skördat . Ska
klippa ner massa spenat och förväll och frysa ner. Äta fänkål
och en massa sallad, steka squash med grönmögelost.
 
         Rosorna knoppas och börjar slå ut och det känns fridfullt
på det stora hela i min trädgård.
Händerna är läkta och magen har nästan helt slutat strama så nu
kan man nog se hela den historien passerad.

En dag i konvalescens

Idag har jag mer ont än de andra dagarna.
Gjorde tokigt när jag drog i lite löst brännskadat skinn på magen
och blottla två större områden som sen började svida och ömma.
Får ha kompresser och vira om mej om hela magen för huden är
alldeles illskär där.
Vänstra tummen som varit en enda stor dräktig brännblåsa imploderade
idag och sjönk ihop till en massa löst skrynkligt blekt skinn. Ska inte göra
misstaget att pilla i det, bara låta vara.

Ändå en relativ harmoni, man får röra sej lite långsammare
bara och jag rättar mej efter konvalescensens rytmer.

Igår en " sta-da" med att gå på torget, köpa roliga saker som
blommor, vin och jordgubbar.
Borta är den tiden då kolonin gav mej alla bär jag kunde önska.
Men men det ska väl gå att få till ett rejält jordgubbsland här också.

Vädret är på min sida och ger inte den där efterlängtade
sommarvärmen och solstekta dagarna.
Jag kommer nog att våndas då, för sol och bad lär det inte bli tal om...

Men igårkväll kröp jag omkring och rensade iallafall och ljuset
var magiskt och nånstans var midsommarsolen ljusstark om än
bakom moln. Plockade med blommor, en sådan meditativ syssla,
befriar penséerna från utblommade slaskiga kronblad så den nya
knoppen får tillträde.
Nyper i pelargoniornas utblommade.

Absolut ingenting på teve för mej, men hittade kunskaps-
kanalen med historiska trädgårdar och storstädning på slottet.

Men ikväll blir det gosigt och mosigt med American Horror
Story. Sista avsnittet, tror jag.
Och jag såg nåt om säsongsavslutning ...betydande att det blir
flera avsnitt?
Så gott som alla har ju dött!!

Jag gör nästan allt här hemma, men en sak kan jag mycket
väl göra : Måla! Men det är som lögn att få mej till målarbordet.

Torkat av det från damm.
Ska försöka plocka fram färgerna.

Varför är det så svårt?

När jag vet att jag blir lycklig av det?

Tänker nästan att allt försöker få mej till att plocka upp penseln,
som denhär olyckan...

I skymningen


Reinkarnerad? Rekreation.

Vaknade jättetidigt i fågelkvitter och tillförsikt. Kunde inte somna
om utan drog en lös klänning över den brännskadade stackars kroppen och
tassade ut och öppnade växthuset och hämtade tidningen.
Gjorde kaffe och bredde mackor som jag tog tillbaka till sängvärmen.

Så mycket mer positiv till sinnes än när jag vaknar annars vid åtta-
tiden, ofta i en ångestinandning som jag sen skakar av mej .
Men att sova för lite ger mej alltid huvudvärk så jag slumrade sen.

Huden på kroppen har börjat ömma och strama mer, så jag rör mej
knyckigt och besvärat. Högerhanden är så gott som läkt, en imploderad
brännblåsa på tummen känns bara bedövad.
Högerhandens tumme däremot ser grotesk ut och det känns som att ha
på sej en gummihandske hela tiden.

Tidigt imorse kändes det hoppfullt och jag tänkte på olika saker
jag kunde göra idag.
Men nu vid middagstid har jag bara tvättat en tvätt, vattnat växthus
och dödat sniglar.
Drar upp kålpantor som vissnar. Ser ut som när klumprotssjukan tar
dem men när jag drar upp så är det mer som om nåt ätit på rötterna.

Växer rätt klent och långsamt, det är väl både det kalla mulna
vädret och jorden som ju bara var gräsmatta innan och kanske inte
så mullig...

Men jag gläds åt två pionknoppar på min medflyttade pion och åt alla
rosenknoppar.
Att man kan bli så glad åt rosor!?

Går ut i vildmarken och plockar doftande vresrosor och Schersmin.
De tidigare ägarna  flyttade nog ut buskar dit, för att gräsklipparroboten
inte skulle störas. Så utanför häcken blommar det vackert!

Har fått en lustig idé ... tanken att en del av ens själ går och
spökar nånstans.
Tänk om inte hela ens jag reinkarnerade utan lät en avbild kliva omkring
i sina gamla innötta spår på en gårdsplan nånstans.

Hoppas att Caroline Giertz kommer dit med sitt stab av medier och
skickar iväg dendär bortglömda biten själ.
Då kanske man äntligen kunde få en slags vitalitet tillbaka.


Vakna

Vaknar tidigt med en jäkla kramp i benet, far upp och kämpar
för att få ner hälen i golvet, vilket är stört omöjligt en bra stund.

Sen en del ångest. Jag har i hela mitt liv sen jag var barn förföljts
av hemska bilder och ett tvångsmässigt tänkande på tortyr och hemskheter.
Nu med min brännskada förföljs jag ju av sådana tankar, bilder jag kan skaka
av mej när jag är vaken, men inte i sovrummet vid sovdags.

Och vid frukost ett allmänt pessimistiskt kontemplerande över mitt
knasiga liv.
Jag är ju frisk iochförsig. Men det är så sällan jag upplever det!

Nästan jämt har jag krämpor av olika slag och har jag inte det så
är det såna här idiotiska olyckor!

Så på många vis har jag aldrig känt mej riktigt frisk.

Absolut inte när jag var ung, då allt var som en dimma av inre konflikter
och en sådan brist på vitalitet och tillit att allt detdär unga liksom blev
fördunklat.
Så mycket blyghet, ofullständighet, hämning och en total oförmåga att
att ta mej till det jag ville och längtade efter...


Att ta tag i sitt liv är ju som att lyfta sej själv i håret.
Jag ser mina problem utifrån, rent objektivt, men jag kan ändå inte
förhindra att de här destruktiva stråken tar sig in.
Som gör att jag så fort jag frisknar till och tar tag och ska sätta igång -
ställer till det...och får fortsätta med  en mycket begränsad livsstil!

Men i mina tankar finns det flera människor som lever
med så mycket större begränsningar. Finns de inte i min närhet, så
finns de på facebook, och finns de inte där så finns de på teve eller
radio, i olika dokumentära rapporter...

Så synd vore att klaga....
Jag ligger kvar ännu en stund i sängen men nu har tankarna vänt
från vad jag nu inte kan göra till, till vad jag faktiskt kan göra.

Och dagen tar sej.


Hur olyckor händer...

En sekund man bara vill backa bandet, när man djupt ångrar
sej, och det går bara inte. Man tänker jävlarjävlarjävlar! Detta får inte
hända - men det har hänt.

Igår hade jag en besvärlig aspekt mellan merkurius och mars, men
den manifesterde sej en dag senare.
En aspekt som kunde drabba axlar, armar, händer, som regeras av Merkurius:

Den jobbiga snuvan höll på att avta men det kändes ännu uppåt bihålorna,
så jag vaknade med huvudvärk.
Tord hade hunnit hem från Sweden Rock och hann knappt hunnit innanför
dörren förrän han drabbades av snuva och feber.
Så han stannade hemma från jobbet och vi hade en lugn frukost.
Jag hade hunnit öppna växthuset och se mej om i trädgården och tänka att
idag skulle jag vara frisk nog att orka påta runt lite.
Vara frisk nog att ta på mej nåt anständigt och cykla upp till ICA åtminstone.

Tog ett ansiktsbad med örter i, skönt att andas i ett ångtält när man
känner uppåt bihålorna.
Kollade lite på min nyligen renoverade pianopall, funderade på om min lagning
höll, hade suttit på den ett par dagar.
Ändå satte jag mej på den igen...
...och plötsligt ger den totalt vika under mej.

Drar med mej grytan med allt det kokheta vattnet i fallet och skrikande
håller jag den heta klänningen jag har på mej och försöker dra den från
kroppen.
Springer ut och ropar på Tord att fortfort skruva på duschens kallvatten,
ser min tumme deformerad av skinn som krullat sej fram över nageln.
Halva bålen och händerna är brännskadade och jag ber honom hämta en
av morsans arvegodspiller, smärtdämpare av rang och tar en medan vattnet
spolar av min rödbrända kropp.
Ber honom ringa och fråga om det är bäst att vi kör till vårdcentralen här
eller till akuten. Står i kallvattnet tills jag börjar skaka.
Instruerar honom att hämta kylklabbar.

Så in i bilen i sandaler och morronrock och in bland vårdcentralens
stirrande gamlingar i väntrummet.

Ja herregud!

Men det ordnade sej. Satt med mina kylklabbar på kroppen och en sköterska
lindade in fingrarna så fint. Fick recept på penicillin för att förhindra infektion.

Sen dess har jag på nåt egendomligt sätt känt mej glad.!?
Mitt facebookpekfinger, mitt Iphonefinger är det enda som är oskadat och jag
har inte haft så jätteont.

För när jag stod i duschen trodde jag att det var värre och precis som jag
alltid tyckt fungerar det skitbra med strategin att tänka värsta scenario...

Nu kommer det att komma jobbiga dagar, såklart, men det kommer ju
att ordna sej. Det kommer att läka sej.
Det gick t.om att borsta tänderna själv!

Ozzy och jag

Ååååå så jääääkla sjuk jag är!
Rotar igenom medicinskåpen, tar lite av varje för jag står fasen inte
ut. Påhejad av läsningen av Ozzy Osbourns självbiografi.
Vad har den mannen inte tagit, och hur fasen har han överlevt!?

Fast att han klarat så långt är väl Sharons förtjänst. Och killen har
ADHD!
Läst om hel massa kända framgångsrika människor som har det
och vilken "nytta" de kunnat dra av energin och gränslösheten.

Lite energi skulle jag kunna behöva.
Tredje dagen och jag mår inte ett dugg bättre.

Torden är iväg på Sweden Rock och jag skulle kunnat cykla iväg på en
fest som med all säkerhet hade blivit skittrevlig, istället ligger jag här och
strör snorpapper omkring mej och har Huvudvärk!!

Tror att allergisnuvan och det täta och raspiga i näsan lockat fram
en bihåleinfektion. Dessutom har jag en finne inne i näsan på insidan av
näsväggen.
Senast jag rotade i Tords badrumsskåp hittade jag nån salva mot
öron- och ögoninfektioner. Sprutade lite av den i näsan och i örat som också gör
lite ont.
Kan väl inte skada hoppas jag...

Och ajurvedaoljan som bästa Vickan kom hem med från Indien skulle
hjälpa mot feber och huvudvärk. Både dricka och smörja på skallen.

Så nu är jag så jäkla läcker, omålad, stönig och stånkig, snuvig och
med oljigt hår....

Ska läsa klart Ozzy och hoppas att vi kan gå mot ett renare och
hälsosammare liv, han å jag!


Knausgård till kaffestunden


Återvinning och American Horror Story

I uterummet där ljuset finns, denna kalla mörkamulna dag, sitter
jag och plockar bort gammal klädsel och stoppning från en pianopall som
jag tänker fixa till.
Som jag är till min natur gillar jag ju att den följt med mej genom flyttar,
det senaste residenset har varit undanskymd i kolonistugan med gamla rostiga
sågar under sitt lock.
Sen har den stått i källaren här sen jag flyttade hit, men nu ska den fram i
ljuset och bli återfödd.

Förresten " hittade" jag den i ett gammalt rivningshus på sjuttiotalet,
bar hem den  genom natten och kände mej nöjd.

Annars har jag konstaterat att det är svårt att göra fynd nuförtiden.
Modernt som det är med loppis, secondhand, vintage och shabby chick.
En ann har ju alltid varit lite shabby...

Hör på radion en rapport från Japan där man nu vill klara sej utan
kärnkraft. Snabbt installerar man massor av solpaneler överallt. Sparar
energi, slår av luftkonditionering, släcker lampor.

Annars en något håglös dag. För kallt för årstiden.
Gick ute på slänten här vid granngränsen och körde gräsröjare tills batteriet
tog slut. Jätteproblem innan jag kunde fästa batteriet i uppladdningsstationen,
tills jag kom på att vända på det.

Jag är såå dum. Det är synd.
Känner mej rätt handikappad , men drar mej inte för att dra ett blondinskämt.

Det faktum att jag är fattig och dum, har jag inga problem med att deklarera.

Inatt vaken vid halv fyra, går upp och äter den feta krämiga turkiska
yoghurten ur spannen direkt för att dämpa suget i magen och kunna somna.
Satt ju uppe sent och kollade på  söndagens avsnitt av  American Horror Story,
och gårdagens avsnitt var drabbande! Aha!!!!
Var det så!?

Avsnittet följde mej långt in i sömnen och halvdvalan, tror det är den bästa
skräckserie/film jag sett!

Kokar potatis, tvättat en maskin tvätt och hängt.
Så är det när man rår sina dagar, ibland är det håglöst och halvhjärtat, men man
gör det man har tänkt, även om jag om jag vill skulle kunna lägga mej
i sängen och läsa ut andra delen av Knausgårds "Min Kamp".

Men det gör jag inte.

De gröna träden!


De gröna träden och Containerarketypen

Suttit som hypnotiserad av de gröna stora träden i mitt
blickfält med kaffet på altanen.
Hasat min gamla nersuttna kollofåtölj med utstickande spiralfjädrar
i botten till gränsen mellan uterum och altan för att slippa få åskregnet
på mej och ändå känna mej " ute".

Det stora mäktiga gröna som sakta vajar och rör sej i lugna
majestätiska rörelser.

I år är jag fascinerad av träden.

Allt det gröna intar mej och bebor hela bröstkorgen, jag har all den
ensamhet jag åstundat, men jag undrar ju förstås...vart livet tar vägen
med mej...med oss. Vi , alla jag har runt omkring mej.

Vad är jag?

Idag skrev jag på facebook nån kommentar om skolk - att jag skolkat
genom hela livet - liksom.
Så mycket jag bara funnit övermäktigt och bara velat slippa.

Men ändå! Föralldel! Ett rätt så fruktbart liv ju..ändå...

Idag har ordet " caretaker" funnits i medvetandet. För jag springer
mest omkring och tar-hand-om. ...ja huset och trädgården. Tar hand om
maten och sakerna, tingen, skötseln, kropparna.
Möjliggör att Torden orkar jobba såpass mycket som han gör.
Som nån slags hemmafru - ja, som den feminist jag alltid ansett mej vara...

Men så har det varit förr, när jag trots vänstersympatier, aldrig kunnat
identifiera mej med slagorden på 70-talet: Arbete åt Alla, Dagisplats till Alla.
Jag som vare sej har velat ha det ena eller andra....

Att komma från fattigaste arbetarklass ( mamma outbildad, frånskild
invandrare från Finland), och arbetat väldigt lite i mina dar, har jag som
Kristian Lundberg känt mej hemlös i min klass.
Och aldrig har jag känt mej " folklig".
Jo förresten - när jag sitter på caféet efter ett Gekåsbesök på Ullared, med
min Ullaredskasse tillsammans med alla andra. Då känner jag ibland ren
kärlek till min omgivning!

Men oftast ganska enskild och utmattad av alltför mycket sociala
aktiviteter och nuförtiden t.om rätt blasé vad gäller vänskap och relationer
överhuvudtaget.

Läste också en beskrivning av någons mor : Homemaker.

Ja, så är det - men mer ska jag väl komma till ändå?
Skriva blogg som ingen läser? Dikter i byrålådan? Bra idéer utan genomförande..?
Eller som en av mina påhittade arketyper: Container.
Att härbärgera mycket - frågan är väl vart containern är på väg?




Huvudvärk, radio , Knausgård och trädgård

Börjar dagen med treo , vaknade med halvsidigt skallebank.
Frukost i sängen med Karl Ove Knausgård.
Helt insnärjd och väldigt svårt att lägga ifrån sej.
Att beskriva så detaljerat, så exakt med en förhöjd iakttagelseförmåga!
Han beskriver sin sociala "knagglighet", att från ett avstånd ,iaktta, den
omedelbara omgivningen och samtiden.

Därför läser jag! Hitta bröder och systrar, hitta hjärtan som talar.

Går ut i morronrocken och laddor och öppnar växthuset för
att vädra ut fuktigheten. Sen facebookkontakt och bäddning.
Ska hålla mej inomhus medan " Stil" pågår på P1. Susanne Ljung har en
av radions mysigaste röster och programmet som handlar om mode som
kulturyttring och trots sitt "ytliga" ämne ger det mej alltid en glädjekick
som trots allt känns på djupet.
Igår sista avsnittet av Erik Shuldts underbara radioserie " Skönheten",
han seglar upp som en absolut radiofavorit, hans ord kommer från ett
alldeles öppet hjärta och musiken som hans serie handlar om är alldeles
himmelskt skön! Kunde höra hans program i iphonens lurar medans jag
klev omkring i grönsakslandet.

Igår brödbak, rabarberpaj. Knöt upp alla tomatplantorna med åter-
använda presentsnören.
En låda med alla mina sparade snörstumpar jag flyttat med mej, har jag
inte hittat.
Att man inte hittar saker när man behöver dem!

Lite hönsgödselvattning, lite ogräsrens.
Klev ut genom grinden till vildmarken.
De tidigare ägarna ville ha en enkel, lättskött trädgård som de
skötte med en gräsklipparrobot. Därför har de tydligen satt ut buskar som
stod i vägen utanför häcken.
Där fann jag en stor rohedendron i full fantastisk blom och en schersmin
som också snart ska blomma. Ett stort buskage med vresros.
Så istället för att se vildmarken som ett hot ska jag nu se den som en tillgång.
Visserligen väller kirskålen in, men jag hittade också nässlor så
nu har jag gjort nässelvatten till gödning.
Lagt ut tidningar och svarta plastsäckar över kirskålen och där kan jag lyfta
och "vittja" på sniglar - och sen anställa dagens snigelmassaker.
Hittar alla sorter, igår en stor gråsvartfläckig och lustiga spetsiga
snäckor. - Alla dödar jag med mordisk effektivitet. Alla utom vinbärssnäckorna
som är som stora fantastiska djur, de jag bär bort längre in i skogen.
Den stora komposthögen därute har en fantastisk jord, mullig och
svart. Fyller krukor och lådor med den för jag törs ju inte ha den i landet,
men att slippa köpa krukjord är ju en stor besparing.

Nu har huvudvärken spritt ut sej och bedövats något.
Tänker på saker och ting. ...som jag plägar göra.
Som vi alla gör emellanåt.

Soffan fått plats i uterummet!


Carola och funderingar över skratt

Läste ut boken om Carola av Andreas Ekström och Johanna Koljonen.
Har väl hört till dem som både fascinerats och stötts av denna lätt hysteriska
diva med sin bibel och sin kändisstatus, men kanske har jag nu fått en något
mer förstående attityd...

Blir som hypnotiserad av såna där energiska och karismatiska personer,
som den kvällen jag följde med Torden på ett släktkalas i en bygdegård.
Hela den saken var ju en historia i sig, nostalgi för det första, för i min barndom
fanns just såna här kalas med mockatårta och bananlikör inkluderad, snapsvise-
häfte och hela konkarongen, men bredvid oss vid bordet satt ett par som
liksom var mer vana vid kalas än mej...

Det spottades inte i glaset, men energin kommer ju ändå nånstans ifrån
och när sånt händer blir jag bara sittandes och betraktandes.
Ett rörligare kroppsspråk, ett slags bemäktigande av den omedelbara om-
givningen, att självklart ta plats.
Och att kunna skratta.... så högt och med så mycket tänder.

Jag kan inte skratta så, det gör ont i ansiktet, och sen undrar jag alltid
vad de skrattar åt.
Joo, jag skrattar...när jag tittar på americas funniest homevideos, men det
sociala skrattet behärskar jag inte.
Fast jag är bra på att le - kanske lite tillkämpat.

Blir sittandes och tänkande, vad just de skratten betyder och tänker
att det handlar till viss del om agressivitet och konkurrens. Kanske kan man
inte skratta så om man inte växt upp med syskon.
För det är ett skratt som handlar om tillhörighet och att ta sig rätten att vara
i en krets, att kliva in i en cirkel och göra sej hörd och sedd med att visa
tänderna.
Det är segrarnas skratt, kämparna, triumfskratt. Man bevisar sin vitalitet
och sin osårbarhet.

Men jag lotsade mej igenom kalaset med mitt tillkämpade leende,
men när borden skjutsades mot väggarna och bandet började spela dansbandslåtar
på MYCKET HÖG VOLYM, får jag som vanligt panik och vill hem fast klockan
knappt var tio och grogg- och gottebordet inte ens hade dukats fram!

Sen sist jag skrev har vi haft sommar, men nu är det kallt igen.
Idag ska jag njuta av att stanna hemma i trädgården för igår cyklade
jag in till stan och tränade! Äntligen!

Min kropp var som en gammal rostig maskin som sakta knirkade
igång och plötsligt strömmade varmt blod till bortglömda delar !
Mirakulöst!
För kroppen den kroppen har gjort rätt ont en tid och då blir man ju rädd
för att ens försöka träna - men något händer när jag sätter på mej
träningsskorna och står i en lokal där det bara är att göra vad de säjer,
efter bästa förmåga.
Och ännu en gång häpnar jag över endorfiner, över cirkulationens kraft.
Alldeles tydligt är att trots en aktiv vardag så räcker inte vardagssysslorna
för kroppens välbefinnande.
Så jag hoppashoppas att jag ska kunna fortsätta ett bra tag till.

Nu ska jag gå ut i min trädgård!

...och förresten, de där " Skrattarna"...jag beundrar dem! Vad vore fester
och kalas utan dem!?

Finns liv finns hopp


Malmöitiska, väldofter och hopp!

Nyss lät jag symaskinen hamra till Kristian Lundbergs vackra röst
berättande om hopp och kärlek på sin vackraste malmöitiska.
Han berättar hur han diagnosiceras med alkoholdemens vid unga år - men nu
är han så levande och klar , torrlagd och återupprättad och genom kärlekens
mirakulösa näringstillskott klarar han av att se tillbaka på sitt liv, sin barndom
och uppväxt.
Läste hans  bok för ett tag sen och förundras över hur mycket innehåll man
kan komprimera i ett så litet poetiskt format.

Regn och kallt igen! Är det inte en rätt kall och våt vår?
Enda trädgårdsinsatsen jag gjort idag är att ha gläntat på växthuset och dödat
en bunt sniglar.

Passar bra att tvätta och städa, äta kanelbullar vid köksbordet med Hallands
Nyheter. Cyklade upp till ICA för att hämta ut paket med väldoft. Rosor i eue de
cologne-form och väldoftande smörjor och den ljuvliga sololjan som doftar av
Thaitiska blomster.
Älskar blomdofterna som nu är på frammarch igen, långt borta från de tunga
åttiotalsdofterna man fick huvevärk av....Opium! Burr.

Haft en Lyckohelg! Inget spektakulärt, men bara de ingredienser jag upp-
skattar. Loppisrunda! Bio! Familj på lunch!
Och den goda känslan av ett liksom lyckligt firande, att Allting faktiskt är rätt bra
nu.

Gurkplantan som jag bröt av vid roten tidigt i våras och jag fann nedvissnad
på fönsterbrädet, utvecklade nya rötter i ett vattenglas och är nu lyckligt återplanterad
i växthuset. De gamla bladen fick plockas bort men nya skott utvecklar sej och
växer. Inte hunnen ikapp men med växande Nya Förhoppningar om Ny Blomning....

Drömmar


Trivsel-regn-inlägg

Välsignat vårregn som mildrar och läker avlöser de kalla
torra vindarna, stressen rinner bort med vattnet som porlar ner i
brunnarna och droppar ner från takrännorna.
Går med Tordens stora jättestövlar genom trädgården och inspekterar
alla de nya små perennerna vi fått och köpt senaste tiden.
Mera grästorvor för mej att gräva upp och skaka fria från jord för att
göra nya rabatter. Kriskålhelvetet utanför i vildmarken har börjat bekämpas,
vi gräver rent vår tomtgräns och där ska läggas plast och presenning.

Börjar få grepp om folk som bor här runtikring, gottprat över häcken
med Veronika och lilla Siri nästan varje dag, relationer som vävs med tunna
trådar till en början, men vem vet vad det kan utvecklas till.
Koloniefterträdarnas lilla familj på besök igår, också något som upplevs
som mer än en praktisk överlåtelse.

Och jag tror jag trivs! Tar regnkappan på och cykeln och tar mej på
tre minuter till det trevliga lilla biblioteket och lämnar in ett snabblån som
jag lånat på stora bibblan i stan men som jag kan lämna här.
Cyklar på ytterligare tre-fyra minuter till affären, förbi små fina trädgårdar
som ger inspiration, pyssliga omsorgsfullt ordnade. Kan ge mej variation
under hela sommarhalvåret om samhället skulle kännas för litet... här
finns ju massor att se!
Häromdagen köpte jag rosjord, fyrtio L på lantmännen, lätt att ta på
cykeln och cykla hem , ett stenkast bort.

Litet och greppbart - så vill jag ju ändå leva!

Vill skriva sann blogg, men visst är det lättare att skriva när man är lite
glad. För allt är inte bra alltid och då vill jag skriva det också men just nu
blir det trivsel, glädje och hopp, värregn och spirande grönska.
En längtan efter att sommaren ska komma, samtidigt som man är så rädd
för att våren ska gå för fort...för det gör den ju alltid.

Det grönskar, men plantorna skyddas av glas ännu!


Tidigare inlägg
RSS 2.0