ullaunna

Äter gul lunchsoppa med en gul banan. Soppan kom av att
jag hittade en bortglömd rotselleri i en påse på altanen, ihop med morot
och curry blev den gul.
Skött om pelargoniorna och flyttat tillbaka dem till uterummet.
Småstädar och tvättar.
Så gör jag.
Sköter om det som finns.
Vad som hamnat i min vård.
Stannar kvar och gör rent.

Men sen ska jag måla de gröna bladen.
Maniskt målande tusentals gröna löv. Ett för ett.
Nyanser av grönt och blått.
Vet inte riktigt varför jag gör det, för mycket till tavla blir det inte...

Tänker återigen på ljusblått. Vill leta upp nåt ljusblått.
Behöver.

Annars en färg jag aldrig tyckt om eller behövt förut.

Det röda rummet luktar starkt av elektricitet idag.
Nojar mej. Städade där innan, torkade golvet och där finns en lös kontakt...

Lyssnat: Marlen Houshofs roman " Väggen". Suggestiv och mystisk,
perfekt accompangerad av Arvvo Pärts musik.
Passar mej i ensamheten eftersom den handlar om en kvinna som
tycks ha blivit ensam kvar i en värld som kanske har drabbats av
en katastrof.
Men jag är ensam av eget val i en trivsam och avbruten ensamhet...
Lyssnat: Ett alldeles utmärkt samtal om feminism med PerOlov Enkvist.
Tycker mycket om sådana samtal där åsikter bryts mot varann, man
smickrar inte , men möter, ödmjukt med respekt.
Lyssnat: Om växthuseffekten. Att det inte räcker att göra det ena och
tro att det blir bra.
Vi måste göra Allt, och vi borde ha gjort det igår.
Och vi kommer att vara beredda på att ändra vår livsstil...

I mitt horoskop finns en stark övervikt av s.k fasta element.
Sägs göra personen rätt envis och fasthållande och trög till förändring.
För man är en upprätthållare.
Ingen entrprenör direkt, inte en sån som står på barrikaderna.
Inte en sån som rusar runt och byter livsstilsprojekt stup i kvarten...

Att sen en stor del av övervikten trots allt tillhör vattumannens
tecken blir som en annan femma, för man är trots allt en frihets-
älskande revolutionär i hjärtat.

Så ser jag mej. En bevarare - men inte av gamla unkna traditioner och
invanda mönster.
Men jag vill ta hand om : Jorden, mänskligheten, barnen, djuren, de öm-
tåliga kropparna och själarna. De ömtåliga balanssystemen, ekosystemen.

Jag vill ta hand om sakerna, tingen med minnen, böckerna, bilderna, färgerna.

Häromdan såg jag filmen " The hurt locker". I regi av Kathryn Bigelow.
En kvinna regisserar en film om kriget och inleder med citatet att krig är
en drog....
Filmen följer ett gäng bombdesarmerare i krigets Irak.
Och jag tänker så mycket på krigets miljö....
denna fientliga torra skräpiga utarmade förgiftade mark.
Och expertens bombdräkt som så helt bepansrar kroppen.
Så stark bild av vansinnet.
Sen handlade ju filmen om hur adrenalinkickarna av att ha överlevt
ännu en desarmering blev som en drog och hur det var svårt att leva
vidare i det vanliga livet sen.

Sälv söker jag inte kickar, inte adrenalinet.
Vill bevara mej intakt, utan skyddsdräkt, andas luften, fri och frisk.
Kontemplera över sakernas tillstånd...höra om världen...
men inte delta för mycket i den.
...om jag slipper.

En lång tid av tillbakadragenhet och nåt slags själsliga kravlanden.
Har ju haft en uppgift, förra veckan.
Kattvakta.
När jag får en uppgift, en plikt, reser sig en massa protester i mej, av nån
anledning. Ingenting göres med lätt hand i detta livet.
Ansvaret vilar tungt som en boja, en hel del oro innan.
Ville inte lämna katten ensam så mycket så jag bestämde mej för att
sova där de flesta nätterna.
Så det blev att packa en massa. Kokplatta, eftersom jag är rädd för
deras gasspis, lampa, för jag behöver rejäl belysning, radio, som jag
kan flytta med mej mellan rummen.
Kläder, hygien, mat, saker att göra.
Tog med mej sockar att stoppa, vantar att laga, lite färg och penslar.
Massa böcker, skrivdon.
Ja, bilen full.
Och sen blev det ju helt okej. Städade hela veckan och tittade på de
befintliga kanalerna i basutbudet.
Kelade och pysslade om den särpräglade kattdivan som slutligen
accepterade mej.
Hon är i sanning en en-kvinnas-katt, men jag fick glida in som en
tillfällig provider.

Och nu när jag fullföljt mitt uppdrag känner jag mej såklart
nöjd. Gjorde väl familjen glad och katten någorlunda tillfreds.

Tanken var väl att kunna träna rätt mycket när jag var i stan men det
blev ingenting alls.
Haft magproblem som sänkt hela allmäntillståndet. Fötterna har också
känts erbarmligt dåliga.
Och kanske har det varit just de naturläkemedel jag ätit för fötterna
som gett upphov till den dåliga magen...
Suck.
Sådana eländen jag knappast vill tänka på.
Att kroppen skulle protestera på detta sätt...

Det var inte detta jag skulle skriva om.
Men jag får väl skriva ett inlägg till, senare idag, och se om det blir
det jag ville skriva.

Nu pågår vild och vacker musik hos mej, klassisk musik
i förmiddagen, annorlunda klanger, rensar rummen. Stråkar som
skär isande rakbladsvassa genom kall nysnö. Frammanar månsken,
fast solen står högt på himlen.

Ja nu är jag ensam igen. Älsklingen har börjat jobba igen och
en ny tid, en ny rytm kan ta vid.
Jag målar och målar. Blir rätt inåtvänd, kanske lite butter.
Och så har det varit födelsefirande och allahjärtansdag, och det blir
bara för mycket.

Fick slänga in den färdigpackade träningsväskan i skåpet igen.
Hade ställt klockan för att cykla iväg till ett morronpass, men i natten
fick jag ont i magen och mådde illa och kunde inte sova.
Något av mina naturläkemedel mot krämporna som jag inte tål
antagligen.
Om det nu inte är så att jag är känslig och plockar upp andras krämpor...
Två i min omgivning som har magproblem.

Men jag ska cykla ut idag.

Blivit besatt av mina små turer. Det ger mej så mycket lycka...
Det är något som händer när jag kommer ut i det öppna landskapet,
det händer ju inte när jag cyklar runt i stan eller här i samhället.
Det sker när jag cyklar rätt ut...
rätt ut i öppenheten, där det är himmel, fält och gårdar.

Och jag letar....letar.
Efter platser. Positioner.
Känner....känner.
Och så kommer jag hem med svettfuktiga kläder och med kalluften
kvar i halsduken, och är så uppfylld...ja fylld.
Tycker att jag har så mycket att berätta. Men upptäcker att det inte
går. Möjligtvis har jag några foton i mobilen som jag kan visa,
men som ändå inte kan visa allt, inte på långa vägar.

Idag fortsätter jag på min tavla. Några av löven ska ha en annan grön
nyans. Sen ska jag klä på mej och cykla ut.
Övervinna motståndet som finns när man ska cykla ut , utan mål,
utan bestämmelse. Låta vägen ta en nånstans och hoppas att man hittar
hem igen  innan det blir mörkt eller man hamnat för långt bort.

Måste tro på min tavla. Upprätta kontraktet. Hypnotisera mej.
Jag tror ju på processen - men kanske inte resultatet.
Och hur få andra att tro på resultatet?

Den senaste tiden har varit så harmonisk och lycklig
( att man nästan blir rädd). Då skriver jag en masssa trivselinlägg på
min statusrad på faceboken och oroar mej över att någon ska reta sej...
Och den vidskepliga rädslan att dra till sej otur och olycka och " onda
ögat" om man flaggar med sin lycka alltför mycket...
Ja mitt inre är av ett ganska primitivt slag, skiljer sej inte så mycket
från gamla stamfolk i obygden, men det är ju också i medvetandet om att
lyckan och välgången ofta är av ett flyktigt slag.
Vanligtvis har man ju minst ett par saker att oroa sej över, och har man inte
det så hittar man på nåt.

Men hursomhelst - just nu är det relativt bekymersfritt. Det är inte
alltför många ambivalenta känslor som bråkar runt, just nu är mina få
relationer smidiga, kanske för att de mest försigår på just facebook.(!)

Just nu lever jag fortfarande i en lång utandning av Den Stora Flytten
och all anspänning. Just nu ser jag mej omkring i en nyfunnen lättnad
över att allt gått i lås och att vi faktiskt kan bo ihop.
Att jag lyckades flytta ut ur stan och plantera om mina rötter .
Att jag lyckades samsas med drömmarna som inte helt uppfylldes men
ändå föll så väl ut.

Och nu har jag det bättre än jag förtjänar!
Som jag brukar uttrycka mej, av nån anledning.....

Igår en tur till stan för en halvtimmes träning.
Torden väntar på mej med blå plasttossor på fötterna, och det är också en
sorts lycka faktiskt.
Vi tog en snabb promenad runt fästningen och på sina ställen lyste
solen varm trots att isen börjat lägga sej på havet.
Storhandla.
Hem och måla tak, för jag har velat ha det färdigt till min födelsedag.

Och idag fröjden av tanken : - idag ska jag ingenstans!
Stanna hemma, elda värme i kaminen och måla på min tavla.
En grönskande tavla i februarikylan.

Sol, kallt och högt lufttryck ännu en dag.
Vaknar ännu en morgon av förnimmelsen av att någon skakar
mej försiktigt i axeln. Jag ler ut i rummet och mumlar ett sömn-
drucket -mmm ( ja jag vet, jag ska vakna ).
Inte känns det som ett spöke inte, nej mer som en del av mej själv
som vakar och passar mej, tycker att jag inte ska sova för länge om
morgonen....

Tänder en brasa i kaminen för att inte luftvärmepumpen ska behöva
jobba för mycket i kylan, snart kommer solen över grannhusets tak
och värmer upp det stora rummet.
Torden får tryna längre, han sitter uppe senare än mej, njuter ännu
ett tag innan han hoppar in i tidiga-mornar-selen.

Målat en list över den platsbyggda hylla han byggde nu för ett par dar
sen. En hylla där jag får in allt mitt plock, penslar, färger, tidningar
och inspirationsböcker. Det blir fint!
Ramar in det sjuttiotalstypiska valvet så bra, knyter ihop mitt arbets-
hörn.
Igår stressade jag på oss för att få det hela fint tills vi skulle få besök.
Upptäckt min nya roll som arbetsledare, har en god känsla för tids-
planering . Det har inte älsklingen....
Och lagom tills de dök upp på garageuppfarten var kaffet på, glass
inhandlat, en fruktsallad fixad och en brasa flammade i kaminen.

Det är ju så roligt att få besök när allt är iordning och till sin
fördel.( Ja ja jag är liite kontrollfreak)

Igår nästsista Homeland, en riktigt riktigt bra serie där spänningen
dras åt rejält.
Följer den överraskande bra serien Äkta människor, som har den egen-
skapen som bra litteratur eller drama måste ha: Man måste kunna tro
på det, på ett eller annat sätt. Och här känns det så trovärdigt och möjligt,
och givetvis kan man dra många parareller till annat än robotar.
Så som god science fiction eller bra deckare ofta är - samhällskritik.

Läst ut " Bergets döttrar" av Anna Jörgensdotter", en slags kollektiv-
romen och tidsskildring, där man får följa en syskonskara och vart de
tar vägen i livet. Som livet är, skulle jag vilja tycka, med sin futtighet,
att saker bara kan rinna ut i sanden, att relationer inte riktigt får
den utveckling man skulle önska, och hur plötsligt dramatiken och
omständigheterna slår till, så otänkbart, mitt i vardagligheten.

Nu börjar jag på Elisabeth Kostovas " Svantjuvarna". Länge läste
jag hennes tjocka och rätt utdragna " Historikern" som jag ju ändå
tyckte om.

Nu stiger vintersolen på himlen, ett nyckelskåp som är beställt är
lackat och tidningen hämtad.
Idag måste jag cykla ut och rasta mej för jag har gått så mycket inne,
cykla försiktigt över isfläckarna, insvept i halsduk och mössan ner i
pannan.
Problemet med att vintercykla förut om åren har varit att det blir kallt
om fötterna. Nu i år köpte jag ett par rejält för stora killskor där jag
kan ha raggsockar i, och ändå lite luft emellan. Tror att den lilla luftspalt
som blir över gör att foten känns varm.
Men arslet blir alltid kallt, det värmer jag sen vid kaminen.
Fläsk tinar långsamt.