ullaunna

Naturligtvis förbyts allting, såpass har jag lärt.
Att hålla kvar lyckosamma tillstånd där alla bekymmer ligger
vilande fungerar inte.
Precis som vädret idag har allt skiftat, igår åskade det och regnade
på kvällen, men då var jag också tämligen solstekt och varm och
jorden tog förstås tacksamt emot.

Utifrån kommande inflytande blandar sig i mitt välbehag , långt ifrån
i tid och rum, gången smärta, förfluten plåga. Min omedelbara tanke:
Hur vågar du förstöra mina dagar!
Mycket förstört, men byggt igen. Allt levande jag värnat, men inte lyckats
i mitt uppdrag...
Tornet, det raserande i det som korsar, i mitt senaste upplägg.
Allt annat bra, riktiga lyckokort.
Denna för övrigt lyckliga tid.
Hanterar genom att andas.
Andas igenom.
Att vänta och släppa.
Göra sinnet genomsläppligt som vatten, inte hålla kvar, inte motstå,
bara låta gå igenom, ta in och släppa ut.

Vädret  tillåter att jag inte behöver hetsa med växthuset. Satt istället i
en telefonkö till viasat bara för att få veta att det var de som klantat
sig - men det blir jag som får ringa och jag som får ta mej till banken
och hämta ny inbetalningslapp.
Symboliskt för det som händer i mitt liv just nu.
Ska jag reda upp andras felaktigheter?
Lånade böcker och tittade på reakläder - mina flykt- och -tröstvägar.

Kom på när jag lyssnade på en dam med mycket bärande röst på
damernas nakenbad som pratade om sitt matkonto och om sitt nöjeskonto.
Kom på att jag inte har nåt nöjeskonto.
Men visst är mitt liv för det mesta ett stort nöje i sig.
Nu ska jag t.ex förlusta mej med lite trädgårdsarbete.

Huden fullmatad med sol och saltvatten, hemma i mina rum
med radions röster som enda sällskap, snart ska jag iväg till kolonin
men jag väntar tills kvällsvalkan sätter in.
En underbar dag hamnade i mitt hägn.
Tidigt iväg till växthusen och öppna och vattna, sen cykla fort som
ett Jehu till träningen, genom svala trädens gröna valv.
Höll på att rinna bort och tänker att det måtte vara inbillning för
konditionen kan väl inte minska på så kort tid?
Lite krånglande knä igen, men bara jag är försiktig och inte vänder
snett fungerar det.
Cyklar hem i svettvått linne, möter mina muslimska grannar och
funderar på vad de tänker:
- Detdär ser ju fritt och härligt ut, pigg och aktiv dam detdär.
eller
- Fy så skamlöst, felaktigt och tanklöst, omoraliskt.Opassande.
Men jag kanske bara fantiserar, de tänker väl på sitt...

Packar allt så snabbt och vant och trampar neråt stan igen
efter att ha vattnat igenom alla balkongväxterna.
Ner till badet: Damernas nakenbad, mitt livs skola.
Här har jag häckat hela mitt vuxna liv och sett och hört så mycket
om livet.
Jag åldras på denna plats, och ser andra åldras med mej.
Många av de gamla har fallit ifrån men sålänge man kan kånka
ner sin rollator eller stödja sej på en väninnas arm så försöker man
ta sig ner, nån solig dag på sommaren iallafall.
Här pratas det om bröllop och begravningar, sjukdom, död och
skilsmässor. Konflikter uppstår , återseenden och kramar, recept
och böcker utbyts.
Vattnet håller på att bli varmare så man kan börja simma så smått.
Några snabba tag iallafall och doppa huvet, vattnet klart och fint idag
och tången vajar, solen glittrar, horisonten raknivvass.
Stannar alldeles för länge för allt blir så milt och njutbart i den sena
eftermiddagssolens ljus.
Prat på planket, läsa länge, dricka den ena flaskan vatten efter den
andra, ta det ena doppet efter det andra: idag var det verkligen varmt!
Hungern driver mej slutligen hem, smörgåsar och kaffe för länge sedan
uppätet och hela härliga ananasen.

I boken om positiv energi som jag nu läser står ett underbart citat på
försättsbladet av någon som heter Mary Oliver.
Detta citat vill jag göra till mitt:

När det är över vill jag kunna säga: hela mitt liv
var jag en brud gift med förundran.
Jag var brudgummen, som tog världen i min famn...

Jag vill inte sluta med att bara ha besökt den här världen.

Midsommardagen -
- Att vakna utan huvudvärk och tidigt.
Cyklade till kolonin och började vattna och lämnade en sovande Tord
hemma under täcket. Hans första sovmorgon på länge.
Det blev ett litet midsommarkalas i täppan , trots allt ,och allt förlöpte
väl.
Tänkte innan på dagen att det måtte vara ett ålderstecken när man mer
koncentrerar sig på blomsterarrangemangen än på vad man ska ha på sej.
Men helt sant är det inte. Jag stökar fortfarande omkring med mina kläder.
Bara det att midsommar ändå brukar sluta med att man sitter med nån
stor tröja över fina klänningen och insvept i filt upp till hakan.

I vanliga fall brukar jag skryta med att inte lida av nostalgi...men nu tvekar
jag på målet. Haft flera dagar då jag tänkt på gamla vänner och ställt det
nya mot det gamla....och varit osäker på resultatet
En kväll när jag skulle sova ramlade jag ner i en tidslucka och tänkte på
min mormor, helt plötsligt. Hur hon bodde när jag var liten och så.
Konstigt var såna där minnen kommer ifrån.
Men njutit av familjen, trivsamt, gott, roligt och stimulerande, Och vännerna
som ändå kom och gjorde midsommar med mej.
Och vi åt
och vi drack
och vänligt och gott.
vad kan man annat önska?

Jag kan ju inte vara den ende som känner mej som ett
socialt freak när det närmar sig storhelg.
Eller...?
Känns som om jag jobbar i motvind på min sociala planhalva, får
aldrig till det riktigt.
En tillhörighet.
Igår sa bästa Anna till mej att jag försökte samla ihop folk
....och att alla inte vill bli hopsamlade.
Suck.
Hur gör man då?
När man är som nånslags svårplacerad pusselbit i det sociala spelet
och aldrig riktigt lyckas hitta hem.
Familjen känns ju faktiskt kul, nu när min gamla familj har
dött ut och de enda som är kvar är de två döttrar jag själv producerat.
Det är jag tacksam för.
Goda vänner har jag alltid haft, men livet förändras så och alla stretar
åt olika håll.
Bästa Anna skaffade en ny liten familj på "gamla" dagar med sina två
adoptivflickor.
Bästa Malin är ju också småbarnsförälder, medan jag har lämnat det bakom
mej för länge sen.
Många gamla vänner och bekanta har "fejdat ut" pga ovänskap och konstiga
konflikter eller bara själva livet som obevekligt förändrar.
Återstår den 16 år yngre Tord och hans mycket yngre vänner, vilket
ibland kan vara kul - men ofta obekvämt.
Och aldrig tycks jag hitta riktigt till de människor som kanske delar mina
intressen eller livsinställning ( jag kanske skulle avsky dem?)
Så ofta känner man sej som en avig liten anomali som inte riktigt passar in
- och inte heller gör alltför stora ansträngningar för att göra det heller.

Hålet i livet där karriär och arbete skulle sitta värker förstås emellanåt
och där i en arbetsgemenskap skulle man väl få en del av behovet
tillfredsställt om man hade tur.
Tur är nu ingenting jag kan lita på.
Så jag stretar på där jag är.
Försöker hitta en balans mellan självständighet och beroende och funderar
på varför det ser ut som det gör i mitt liv och vad vinsten är.
För det som känns som en brist kan ju innehålla en liten gåva.
Ska bara komma på vad....

Igår tog jag en massa kort på mej själv.
Alldeles yr och besatt kunde jag inte sluta, knäppte, tog bort,
knäppte, tog bort.
Att det skulle vara så omöjligt!?
Att se sej själv - svårt, när man hela sitt liv liksom kämpat för
sitt utseende. Att acceptera det. Att försöka göra nåt av det.
När grunden finns, men med subtila skevheter som blir så tydliga
på kort.
Bäst är jag på flykt, på väg nånstans, om jag inte stannar upp
för då syns det...oskönheten, obalansen.
Försökt med attribut - smink - färger - klackar- hår, och då kan det
ibland lyckas, en bra mix, bara jag inte stannar, stannar upp.
Idiotiskt och meningslöst kan mången tycka, men det är som min
stora skönhetslängtan är en drivkraft, en drivkraft som kanske inte
alltid är positiv.
Hade jag haft mångamånga pengar hade jag antagligen hört till
plastikkirurgernas älskligsklienter.
Fast att jag hatar utslätning och likriktning.
Men det är lätt för de naturvackra att tala om naturlig skönhet,
och att de inte bryr sej ett dugg.
Iallafall är det en intressant process att försöka få syn på sig själv.
Tillhör en generation där det fortfarande är lite fult och skambelagt
att spegla sig själv.
Men hos de yngre generationerna märker jag helt andra attityder.
Det fotas och posas till höger och vänster och alla vet vilket ansikte
som är deras bästa.
Såg det när jag var nere och kollade på studentbalen, där paren log,
ställde sig i position när kompisarna och släkten stod utmed vägen
med kamerorna i högsta hugg. Alldeles självklart.

Har jag nånsin påstått nåt annat än : att jag utvecklas så långsamt,
så långsamt, och har kanske nått en liten bit upp i ungdomen där man
fortfarande söker sin identitet.
Halåååå.... var är jag ....vem är jag?

En storhelg närmar sig med all vidhängande ångest...
Jag är en sån besvärlig människa...
Inbjudningarna till midsommarfester haglar ju inte precis, det hade
annars varit så skönt att bara kunna åka bort en stund. Efter ett
antal år med fest på kolonin, med allt vidhängande bök och trans-
porterande fram och tillbaka, skulle man önska nåt annat, men det
lär bli som vanligt:
De överblivna som inte vet vad dom ska göra med sej får väl komma
då. Kanske blir det alldeles tomt.
Sill, potatis och en liten nubbe i blomsterlandet.
Bara lite orolig för mina blommor och plantor, där är så trångt.
Vi är ju en grupp i upplösning på nåt sätt så kvar är jag med unge
Tordens kompisar. Inget fel i det men man kan sakna gamla trygga
vänner som man känt sig förbunden med.
Men gamla band ska brista och upplösning tycks vara denna tidens
melodi.
Min saturnuskvadrat är återigen aktiverad, tredje gången nu och
Tidens obevekliga gång och förändringarnas strömmar känns så
påtagligt.
Jag får syn på människor omkring mej, på ett nytt sätt, i ett nytt
ljus framstår mina medlevare. Sak läggs till sak och tidens långsamma
process är den lampa som avslöjar.

Och mej själv då? Nej jag tycker inte speciellt bra om mej heller....

Söndagmorgon i ensamhet, ska hinna blogga lite innan jag cyklar
iväg för att öppna och vattna växthus. Kanske är en jordgubbe klar, då tar
jag den och cyklar och lämnar den till den lilla Alvan.
Torden och jag såg vigseln igår och fick tårar i ögonen, jag motvilligt men
han godvilligt. Sedan for han iväg för att jobba på kvällen. Mycket övertid
blir det. Tävling på golfbanan idag.
Jag zappade mellan kanalerna, för även om jag gillar vackra festklänningar
blir det lite drygt , jag vill ha film.
Det enda jag hittade var en surfar-film på sexan med Kate Bosworth.
Den var väl som en typisk sån tävling-sport-romans-film men den hade
en äkthet och nutidskänsla i dialogen faktiskt som jag gillade. Sen var
själva surf-och undervattensscenerna härliga.
Man fick en känsla av havsvatten på solbränd hud, att hålla andan länge
när en våg slår över och drar ner i bubblande virvlande kaos innan man
får kontroll och kan ta sej upp till ytan.
Men jag blev lite melankolisk av deras släta kroppar utan något fett som
dallrade, magar som var alldeles raka,inte konkav som min mage en gång
var i ungdomen då man var muskelsvag, och inte bullig som den blir efter
barnafödande och vällevnad, utan alldeles rak. En kärna fullt stoppad med
muskler.
Och en sån kropp kan jag aldrig få även om jag tränar som en dåre och
nuförtiden har mer muskler än nånsin.
Sånt kan göra en lite melankolisk.
Läst Cecilia Hagens " Kulla-Gulla stretar vidare" en lägesrapport vid 60 plus.
Vill vara förberedd.
Vad hon har som inte jag har det är ett välbetalt arbete, en karriär och en
offentlig persona.
Vad jag har som inte hon har är en man vid min sida. Hon tycks vara
ensam-stark och ganska nöjd med det.
Jag kan aldrig säga att jag är 100 % nöjd med någonting....för ambivalens
är mitt andra namn.

Plockar in blommor i alla mina rum, vita rosen i champagneglas
och massor av iris och annat blått ihop med daggkåpa i lime.
Kanske skulle man gifta sej nån gång iallafall...
Innan man går med rollator och glömt vad brudgummen heter.

Tiden har gått in i ett lugnare skede. Ingen värme, men nån
stund har jag tryckt i en blåsig håla i Käringhålan insmord i kokosolja.
Besök av bästa Gabriella med sina pojkar på kolonin.
Dessa pojkar är mycket arbets-och verktygsinriktade. Så de skyfflade
gångarna och sköljde mina redskap i vattentunnan.
Visade den halvt torkade ormen som jag fann intrasslad i mitt jordgubbs-
nät häromdan och den väckte ju visst intresse.
Den luktar fortfarande rätt illa men min förhoppning är att den ska bli
luktlös och soltorkad.

Mitt magiska tänkande sörjer över en död orm - men kanske blir det en
god symbolisk bild ändå att jag omgiven av dessa pigga pojkar klipper
loss ormen, befriar den från allt trassel.Visserligen avliden men...
I den schamanistiska världen behöver inte död betyda annat än förvand-
ling.
Ormen är i sig en kraftfull symbol för transformation. Här hade den gått
fel men jag upptäcker den.
Nu är den en  överlämnad gåva istället.
Markerna kring kolonin har alltid varit lite magiska. Här har jag upplevt
en kontakt - även om en del av känslan har ebbat ut i och med att det
blivit mer bebyggt därikring.
Efter en kväll då jag haft ett explosivt samtal med min älskling på telefon
steg jag upp på morgonen och ställde mitt fyllda kaffelatteglas på brickan,
då det bara spricker i två delar. Kaffe överallt och blöta mackor.
Hade fått tornet som mittkort i det senaste tarotupplägget men det slutade
med bägaresset.
Helt rätt får jag ett gottgott positivt sms nästa dag med glada smajlisansikten
och livet rättade in sig i den goda fåran igen.

Idag tar jag prinsessbröllopet som en annan god indikation på ett lyckligt
firande av förening mellan manligt och kvinnligt.
Världen är min och jag är världen.

Lagom med solbränd hud, utsträckt och tänjd i ett bodybalancepass.
Arga snickarn på teve och telefonprat med älsklingen får avsluta dagen.
Imorse kom jag upp och iväg direkt så jag kunde äta frukost ute på
min koloni under fågelsången. Helt underbart.
Gräset var nyklippt sen kvällen innan och faktiskt är det ganska rensat.
Tomaterna, gurkan, squashen och majsen växer rätt långsamt för det
kommer ingen direkt värme, men idag är vi iallafall glada åt solsken.
För några dagar sen drog jag fram härvan av jordgubbsnät som jag
stuvat undan och tyckte det luktade illa.
En snok hade trasslat in sig i det och dött och nu har jag lagt den
på tork. Grönglänsande spyflugor surrar omkring den och jag vet
inte riktigt hur nedbrytningsprocessen för död orm ser ut, men jag
kanske lär mej nu.
Är det spyflugorna som lägger äggen till likmask eller finns embryon
till likmask i våra kroppar? En kropp ruttnar väl även om den ligger
lufttät?
Den vita rosen blommar nu och sprider sin utsökta behagliga väldoft
vid grinden, stormen blåste ner all den vita syrenblommen men den
lila som står rätt mycket i skuggan blommar än.
Nu är det som vackrast.
Småjobbar lite ett par timmar, går runt och tittar till.
Cyklar hem och packar en låda med lunchsallad med bulgur i och cyklar
ner till damernas. Ligger på det grå planket och hör samtal som jag
inte kan låta bli att lyssna till.
En kvinna som jobbat natt somnar och snarkar gott. Nåra tjejer pratar
om bjudningsmat så jag blir hungrig.
Doppen i havet kan göras något långsammare, kastar mej inte upp
ur den kalla omfamningen, vågar dröja en liten stund  - och det är
skönt.
Bästa Malin kommer och vi äter ihop. Senare ses vi igen på bodybalance.
Som vi sa till varann häromdan - om ett år framåt kanske våra liv ser
helt annorlunda ut. Det rör på sig, men riktningen är fortfarande osäker.
Till biblioteket med min nytränade kropp, byter ut tråk-böcker mot nya
roligare, lite deckare som ska bli skönt att läsa på stranden, Mons
Kallentoft bla. Möter dottern som kommer på cykel från stationen och
sitt pendeltåg och vi slår följe upp genom stan.
In och handla och cyklar upp med allt i korgen till växthusen för att
stänga.
Vinden är fortfarande kall men det är en underbar kväll.
Jo jag mår gott och just nu, just nu är det faktiskt riktigt bekymmersfritt.

Sköljer sallad i diskhon medan regnet smattrar på rutan och
regnstället droppar i badkaret.
Bränner jord i ugnen till sticklingar och bröd står på jäsning och skall
in när värmen blivit högre.
En sån intensiv dag! Pust.
Upp innan sju och fixa till sej så jag kunde gå ner i tvättstugan. Hatar
att bara ge mej ut sådär utan frukost i magen och en stund till uppvak.
Såfort tvätten var klar, upphängd eller inslängd i torktumlaren tog jag
mej med cykeln till kolonin för att öppna och vattna därinne och ta en
snabb snigelkoll över lotten. Dräper nåra och kastar mej upp på cykeln
igen och stormcyklar till huset där Alvisen sitter examensklädd och
väntar.
Får en stunds avslutning med den obligatoriska tåren i ögat när små
barn sjunger och en liten flicka falskt gnider en fiol.... så fint...snyft.
Pappan kommer från sitt jobb och avlöser mej så jag kan lämna allt
sjungandet bakom mej och ta mej tillbaka till min tvättstuga.
Och KAFFE...! Stresshuvudvärk på lur som avhjälps av en stor balja.
Plockar in tvätt, cyklar iväg och hälsar på Anna i nya Huset.
Nu har hon fått nackspärr, så typiskt.
Lätt att bli sjuk efter en ansträngande period. Mera kaffe.
Cyklar och hämtar ut pengar och handlar, hem och göra deg på havre-
grynsgröten med aprikoserna och russinen. Fixa mat.
Vila en stund och sen iväg till kolonin för att stänga, plocka sallad,
döda sniglar....
Och regnet det bara fortsätter och fortsätter.
Älsklingen hörde iallafall av sej i morse och allt verkar bra. Han är
glad och kan släppa alla tankar på sitt jobbiga jobb.
Festivaler kan verkligen få allt att lossna och man bara flyter med,
helt lösryckt från sin vardag.
Ack Roskilde, för hundra år sen....

Då var mannen i ens liv på väg till Sweden Rock Festival -
Fruherre bevare hans kropp och hans själ. Fast det sista behöver jag
kanske inte oroa mej lika mycket för, så snäll och så renhjärtad den är!
Det regnar - vilsamt.
Ska iallafall kränga på mej regnstället och cykla och vädra växthuset.
Kanske klyva lite sniglar och krossa nåra snäcksniglar under gummi-
stöveln. För så har denna livsbevarerska fått utvecklas till!
Jag som en gång full av vördnad kunde betrakta en snigels  promenad
och le åt de känsliga hornens trevande i luften.
Jag har lärt mej döda även det jag älskar.
Så kan det bli. Att ha trädgård har lärt mej mycket om livet.
Man kan inte låta det som växer och breder ut sej ta över. Man måste
gallra, sovra, välja, ta bort, döda....

Gårdagen var stressig och fysiskt krävande. Efter fem timmars kollo-
arbete cyklade jag hem och åt strömming och stekt potatis med egen
sallad, dill och gräslök till, dammsög, vattnar balkongväxter, facebookar,
badar och iväg sen till ett krävande pass bodypump.
Tvekade om jag skulle orka för ryggen var ansträngd efter att ha skyfflat
gångar och sträckt och böjt hitan och ditan.
Men...efteråt vart jag faktiskt piggare!
Kastade mej på cykeln och flåsade mej fram i uppåtlutet hem för att
svepa en mugg kall sojamjölk.
Ner med lite bär och banan i en turkisk yoghurtförpackning med lite
kvar i botten och cykla hem till Alvisens hus fortfarande i träningskläder.
Ett litet Alva-kvällspass.
Lille Konrad kom på besök, hennes ljuskrullige lille vapendragare och
det blev plötsligt en jakt runt nerevåningen där vi slogs med hoprullade
tidningar. De var två mot en och när Alvisen lyckats på in en välriktad
träff på min läpp avbröt vi och gick ut i trädgården för att inspektera
odlingen och klyva sniglar.
Trött var jag när jag kom hem, men gott somnade jag om till regnet
imorse och sov till halv åtta.
Längre sovmornar än så blir det aldrig nuförtiden.
Ligga och dra sej- tiden är borta.
Kroppen tål det helt enkelt inte. Konstant rörelse tycks vara det bästa.

Idag är det rätt ostressat men imorgon måste jag hinna tvättstuga och
växthusöppning innan jag cyklar till huset och hämtar henne till sin av-
slutning. Hennes sommarlov börjar - en känsla man lätt kan återkalla
i kroppen - Friheten!

Kom hem från min måndagsmorgonträning och kände de
första regnstänken mot pannan.
Tack!
Jag stannar hemma idag!
Växthuset av plast blir väl fuktigt och fullt av kondens idag med, men
jag låter det vara, vädringsluckan öppnar sej nog lite och jag har skött
vädringen exemplariskt hela våren, så en dag får vara.
Så skönt.
Fick sms från yngsta dottern som jag inte hört av på ett tag.
" Hola, förresten, jag är i Spanien..."
Jo men så bra att veta.
Efter kaffet och mackorna började jag plocka lite i några lådor.
Tanken att kanske börja röja. Men jag är en samlare som blir full-
komligt rabiat och förtvivlad över resursslöseri så jag förmår nästan
inte slänga något.
Okej, kanske de där gamla utslitna tightsen från tidigt åttiotal, men
inte utan att först klippa ut nåra remsor som man kan ha som hårband..

Min bästa Annas flytt till ett så mysigt och charmigt hus som detta nya
väcker åter min starka starka längtan.
Och avundsjuka.
Igår - söndag - hade min stackars utarbetade Tord iallafall sovmorgon
och en ledig dag. Skulle på och jobba till kvällen igen, men en liten
dag fick vi ihop iallafall.
Hämtade Annas flyttlådor och tryckte in i mitt källarförråd.
Hemnetade , men där finns inget som passar.
Priset är för högt, läget är fel. Inte helt lätt.
Jag pendlar mellan hopp, glädje och mild förtvivlan som sämst:
- Tänk om  det inte går att hitta något!?
För att riktigt trigga min längtan och iver köpte jag nåra böcker
på Waldraps antikvariats billiga utförsäljning:
Att inreda inne och ute, vackra sommarhus, english countrystyle, ja
allt detdär slitna, vackra, blommiga och romantiska som jag älskar.
Ajajajaj....
Hade inte behövt ha så bråttom om jag var yngre, men när man fyllt
femtio inser man plötsligt att livet är ändligt och vill man nåt så
får man nog se till att skaffa det rätt så nu.
Tänk om vi får en platt gräsmattetomt! Då tar det ju minst tjugo år
innan man får till det lummigt och vackert som jag vill.
Rensar mina perennrabatter på kolonin och tänker hur länge jag
samlat och fått delade plantor, hur jag nu fått allt att växa ihop
och breda ut sig.
Hur den lilla kaprifolplantan som jag fick av " stockholmarn" ( Vart
tog han vägen?) nu växt ända upp i taket till grindens lilla pergola-
överbygnad.
Och alla projekt jag vill att den stackars Torden ska få snickra ihop
och bygga...
Jaja.
Önskar bara att jag kunde vila i trygg förvissning. Men detdär med
trygg förvissning har aldrig varit min grej.
Ängslig och katastrofberedd är mer jag liksom.
Igår såg jag filmen 2012 som för att ytterligare spä på allt som
skrämmer mej.
Men den handlade nog rätt mycket om att behålla kärnfamiljen,
för alla som hotade den strök med.
Och en jäkla massa andra förstås men de var bara som pyttesmå
människomassor.

Vart ska allt ta vägen?

Idag var det dags för Bästa Annas flytt...
Cyklade till kolonin så jag var där åtta, denna sköna juni-
morgon. Satte igång med att vattna och flytta spridaren och åt frukost
med stora termosen laddad med kaffe.
Cyklade till Läjet, Träslövsläge till Bästa Annas hus där vi bar och
plockade.
Följde med i Bästa Gabriellas bil till stan där vi intog Nya Huset.
Killarna kom efter med flyttlass Nr Ett.
Vi plockade och bar, plockade och bar, beundrade det fantastiskt
mysiga huset med en lummig trädgård mot baksidan där trafiken
bara hörs som en svag aning.
Killarna hämtade flyttlass Nr 2 och vi plockade och bar, plockade
och bar.
Thaimat hämtades och vi åt i det underbara uterummet och alla var
glada.
Cyklade hem på min cykel som fått följa med flyttlasset, kom hem
och laddade upp flyttfoton på facebook, sydde på mina jeansshorts
som fick lite blommigt tyg och en spetskant.
Planterade om tre pelargoniesticklingar.
Torkade golv med såpa för att det skulle lukta gott och rent.
Cyklade till kollo och jobbade nån timme i kvällningen, stängde
växthusen.
Plockade lupiner, åskmolnsblå på vägen.
Kom hem.
Manisk?
Javisst.
Sova gott i goda sängen medan junikvällen långsamt mörknar.

Väntar på att det ska svalna av så jag kan cykla till kollo
och klippa gräset. Åt frukost där imorse, rätt tidigt i halvskuggan
under syrenerna innan jag stack iväg för att träna. Behöver mina
muskler för att kunna fortsätta med allt jag vill, leva som jag gör.
Imorgon hjälper vi bästa Anna att flytta in till stan igen t.ex.
Bära möbler i värmen kan bli jobbigt - men det brukar vara så kul
stämning och energi  så jag ser fram emot det.
Tord sluter upp när han kan, för han jobbar i helgen igen. Vet inte
hur länge han jobbat i ett sträck nu utan en ledig dag.
Åt pastasallad till lunch på damernas plank och fick doppa mej
tre gånger så varmt blev det. Låg med min stora svarta stråhatt för
att akta mej lite, för igår fick jag en röd näsa bara för jag satt länge
och pratade med en tjej.

La ifrån mej den romantiska " Den glömda trädgården" av någon Kate
Morton, för jag lånade " Yarden" av Kristian Lundberg. Hann läsa klart
den idag när jag solade och lämnade den vidare till bibliotikarien som
råkade ligga bredvid mej på planket. Höjde den till skyarna för jag hade
verkligen njutit av språket, enkelheten och poesin, känslan och tilltalet.
Det var som att bada i rent vatten . Bittert men rent.
Det är inte bara att skriva en historia som man lastar full av ingredienser
som man antar att folk tilltalas av. Man måste faktiskt ge av sin själ och
av sitt blod och mejsla fram ett språk som speglar en individ , en egen
skapelse och inte bara ett collage av färdigritade bilder.
Att läsa den nu passar mej också bra i mina tankegångar om
klasstillhörighet.
Själv är jag ju lite av nåt utanförstående för jag tillhör ju inte ens
arbetarklassen. Lägre än så - offer-klassen eller ska vi kalla oss
parasiterna rent utav. Paria.
Fast jag brukar ju låtsas som jag har ett arbete för jag sliter ju hela
tiden, för att vara fattig eller medellös är ett jäddra slit.
Iallafall om man inte vill halka efter, skuldsätta sej eller leva ett
skräpliv.
Han skriver mycket om att vara fattig och det stämmer så bra med
mina egna tankegångar om saken. Att det kan vara dyrt att vara fattig
t.ex. Själv hade han inte råd med busskort utan fick köpa enstaka
biljetter, vilket ju är dyrare. Osv, sånt som folk med god ekonomi som
kommer från förhållanden där det alltid har varit tryggt har svårt att
sätta sej in i.
Själv har min personlighet präglats av att leva i små omständigheter.
Att alltid tänka sparsamt och långsiktigt, att avstå och tacka nej, att
hellre stanna hemma, att inte vara spontan utan fundera på saken.
Snart blir folk lediga och yra i huvet, vill sitta och grilla,
umgås och njuta.
Men då har Torden och jag som mest att göra och somnar trötta av
utomhusjobb klockan tio på kvällen.
Lite osynkade med sommarsverige.
Så kan det vara.

Hemma igen efter  en stund emellan klipporna i en gräsbevuxen håla i lä
från det blåsiga blå.
Förväller nässlor medan ekot går på om Gaza och en engelsk dödsskjutning,
efter de eländiga skandalerna kring ungdomshemmens " vårdmetoder".
Bästa Malin bjöd på sushi igen och vi makade våra kroppar efter
knöligheterna och bulorna för att hitta behagligt liggläge. Stora vita
måsar seglade mot det blå på utbredda vingar och vi pratade om förändringar.
För henne att våga sig ut i en alldeles nyuppfunnen karriär, att ge sig ut
för att tala och föreläsa om sex och samlevnad.
Jag applåderar hennes förmåga att ta kontakter, att våga, att hon söker
upp forum, kan leta och orientera sig och jag ser en talang för tajming,
att ligga rätt i tiden. Och är 100% övertygad om att hon äger en förmåga
att kunna prata med ungdomar, att hon är modig och rättfram.
Som man kanske  blir när man växt upp i en familj med flera äldre bröder
under ett frispråkigt klimat.

Tänkt mycket på uppväxtförhållanden och hur det präglar. Som jag väl
alltid tänker, men extra nu när man möter gamla klasskamrater på
facebook och lite får en bild av hur det gått för oss.
Jag får  ytterligare perspektiv och djupare förståelse och även om det
kan tyckas märkligt har detdär med klasskillnader inte riktigt stått så
tydligt för mej. Har tänkt mycket på uppväxtens psykologi men inte så
mycket sociologiskt.

Att min mamma allt var en rätt främmande fågel här, invandrare från
Finland, lågutbildad. Jobbade i städ, i disk efter att förut jobbat som
industriarbetare,väveri och som piga.
Hon var dessutom frånskild, så det var hon och jag i en etta med kokvrå.
Hon hade varit gift och bott i Göteborg och kom till
småstaden som jag växt upp i och bott nästan hela livet i men som
först på senare år känns som min.
Att känslan av utanförskap och underlägsenhet kanske fördes över , sam-
tidigt som jag faktiskt blev rätt bortskämd  som endabarn.
Hon satte många förhoppningar till mej, samtidigt som hon inte kunde
ge mej stödet. Det bildade en obalans som jag tidigt värjde mej emot,
ett intrång som jag måste protestera emot och värja mej .
Så min strategi blev  att inte fullfölja förhoppningar. Inte gå in i den
önskade bilden. Inte ta ansvar.
Så halva livet levde jag efter ett ständigt pågående nej i kroppen, att
alltid alltid bara vilja slippa.
För vägarna som jag skulle kunna gått , de hade jag ingen karta till
och världen har alltid känts farlig för mej så jag blev en stannare.
En som dessutom satte mej till motvärn att överhuvudtaget gå in
i arbetslivet. Jag ville bara stanna hemma! Kravlöst.
Antagligen fick jag alltför tidigt krav på att vara självständig som
nyckelbarn vid sex års ålder utan dagis och fritis...
Man tog sin lillalilla cykel och cyklade ner till simstadion om sommaren,
badade hela dan tills man var skrynklig och frusen och håret blivit
grönt, sen cyklade man hem igen.
Och nuförtiden cyklar jag på min storastora cykel, samma vägar, ser
min stad förändras och jag med den.

Idag packade jag ner mina fina leopardvantar i kolonikorgen och
en stor bärkasse. Haft dåligt samvete som jagat mej för att jag ännu inte
plockat nåra nässlor. Brukar plocka massor och förvälla och göra små
"bollar" att frysa in. En "boll" blir en lagom portion soppa.
Ut på ängen utanför staketet där solen stod på och den heta doften av
brännande klorofyllgrön nässla kändes.
Min humle som växer över stugan och längst med mitt staket kastar ut
sina snabbväxande hullingförsedda slingor och snirklar sig runt hallonplantor
jag satt ut därutanför. Kommunen äger marken , den används inte till nåt.
Plockade och plockade, tar bara topparna för nässlorna är ju stora nu,
blommar snart.
När påsen bångnade kände jag mej nöjd och drack mitt kaffe under
syrenen.
Växthusen öppnade och vattnade. Strött ut lite blodmjöl här och där
för jag skrämde upp en kanin som vilade sej under mina jordgubbar.
Jäklar att den lyckats ta sej in. Den sprang undan så snabbt att jag
aldrig såg vart den tog vägen, men om den är kvar inne på lotten
kan jag mötas av obehagliga överaskningar imorgon.
Hem och hämta strandtäcket och lite frukt och ner till en stunds
solning och ett dopp i det blåsiga blå.
Sen upp till stan och handla.
Gjorde lite mat, pratade med bästa Johnny i telefon och cyklade till
en stunds bodybalance.
Under avslappningen efteråt kom jag till en god insiktsstund, nåt jag
kanske skriver om en annan dag.
Följe med bästa Jeanette för jag hade tänkt mej på en loppisrunda.
Tre bra loppisar har vi som håller öppet onsdagkvällar och lördag-
förmiddagar.
Mötte dottern på stan och hann berätta att jag ställt en spann med
lite humle som jag grävt upp åt deras terassplantering hemma hos dom.
På loppis hittade jag en klänning för tio spänn som sitter som en smäck
och en jättego jacka i vinrödlila manchester.
Hurbrasomhelst!!!!
Jag är så bra på billiga fynd!
Förväller nässlor och skriver, men nu ska jag "ha kväll".
Behaglig i kroppen, rätt trött i knoppen.
Hade tänkt skriva om helt andra saker men det blev bara detta.

Vattnat med spridaren på kolonin idag. Jag har fått den
till skänks och är lite speciell. Det blir väldigt blött just där man ställer
den, sen får närmområdet en liten dusch, så det blir mycket spring.
Spring till kranen för att stänga av, flytta spridaren, spring till kranen
och vrid på.
Emellan försökte jag få kållandet rensat. Täckte av duken och fann
en matta av högt ogräs.
Det mulnade och jag bestämde att stanna kvar, åt mina mackor,
sträckte ut under syrenerna medan kaffet porlade ut i systemet.
Bästa Malin ringde på väg till havet för nu såg det soligt ut igen.
Så jag packade ihop, for hem efter strandtäcket och fixade
lite sallad.
Hann doppa mej innan hon dök upp, hade med sej "take-away-sushi"
som hon bjöd av.
Ååååå så gott, vill äta det oftare.
Vi hann sola ett tag, alldeles lagom vad våra bleka hudar tålde , så
seglade molnsystemet upp igen. Det som ger mej huvudvärk idag
antar jag.
Fick plötsligt bråttom för jag kom på att jag lämnat madrass och kuddar
utomhus på kollo.
Regnet hängde i luften och jag flåscyklade till bibblan för att slänga in
en massa böcker varav jag läst hälften ungefär.
Upp till kolonin igen, men regnet hakade väl upp sej för det har fortfarande
inte manifesterat sig.
Nu ska jag  gå för att hämta cykeln som den snälle svärsonen fixat punkan
på. avskyr att gå för det tar så lång tid och för att jag har så ont i
mina fötter.Min ordinarie cykel. Använt gammelgamla cykeln nu.
Ska handla också, sen vill jag bara bara viiila.
Framför teven.