ullaunna

Av Therese Bohman har jag precis läst ut, en liten bok med vackert
omslag. Historien är en deckare...trodde jag men det var inte riktigt
fallet även om ett eventuellt brott föreligger.
Farlig kärlek, farliga dragningar handlar det snarare om.
Spänningen i det förbjudna och en längtan efter att ge upp.
Unga kvinnor kan skriva såhär nu, jag tror inte det riktigt skulle
låta sig göras på 70-80-talet när jag var ung.
På tal om Babels inslag igår om sjuttiotalets barnböcker med
tydliga pekpinnar och politiska ställningstagande.
Kul debatt där både kritik och försvar fanns.
Det är ju så himla lätt att göra sig lustig på det förflutnas bekostnad
annars, så bra att här fanns nyanser....

Tränat skivstång en timme och drack kaffe hos bästa Anna
efteråt. Hem för lunch med stekt potatis och makrill sen igår.
All sallad på kolonin slut nu så jag äter grovt med rå savoj-och
rödkål, skivad rödlök och tomater. Även lite finstrimlad rå grönkål.
Snart dags att börja handla grönsaker, trist. Men inte lätt att vara
självförsörjande i vårt klimat.

Kroppen känns annorlunda nu. Efter att vara helt otränad för tre
år sen till att nu vara riktigt jäkla vältränad.
Har en bra balans på träningsformerna mellan styrka, yoga, body-
balance, core och kondition.
Kan linka omkring hemma på mina fötter härhemma på morronen,
men när jag tar på mej träningsskorna och kläderna därnere på
mitt träningsställe blir jag lite transformerad.
I så många år trodde jag att jag skulle kunna träna hemma och
i min vanliga vardag, men det gick inte så bra.
Nu har äntligen min hållning blivit bättre, hela jag är fastare....
men verkligen inte smalare ...
Skit i det - jag känner mej stark och det välbefinnandet jag
uppnår efter ett entimmespass av flås och svett , det gör det
hela värt så mycket mer.

Nu ska jag sitta här hemma och måla. Insidan av lådan har jag
kommit till. Det blir mina änglar, guldslingor, blommor, kärlekspar
och ormar som vanligt. Pryder och dekorerar.
Älskar det överlastade. Way too much! Och flera lager klarlack
till slut. Då blir det så grannt så grannt!

Ja jag sitter här och målar på en låda och det blåser utanför
och himlen är grå.
Tänker mej iväg för att gräva ut lite gödsel framåt lunchtid
efter att jag lyssnat på Sofi Oksanens " Utrensningen" på radio.
Den är i mångt och mycket outhärdlig att lyssna på och otroligt
bra skriven. Man hamnar i ett slags inte terrortillstånd av innehållet,
en spänning som inte får förlösning och man känner ångesten av
att leva i förtryck.
Såg henne på teve för ett tag sen i ett inslag från bokmässan tror
jag att det var. Som en spännande frukt såg hon ut, i blåbär- och
plommonnyanser.

Ja jag sitter här i fickan på samhällets stora överrock.
Rätt skyddad, men också rätt bortglömd, kanske har jag hamnat
i ett hål i fodret...
Gömd och glömd?
Trygg.
Iallafall ....och det är det viktigaste.

Vaknar med lite huvudvärk, förkylningen som bankar på
dörren? Eller att jag satt uppe och såg en sen film. Susanna
Edvards " Keilers park" som handlade om ett mordfall för några
år sen
Mannen som spelade det blivande mordoffret hade ett intressant
utseende som i mångt och mycket påminner mej om någon inre
arketypisk gestalt jag drömt, och även målat.
Filmen var bra, ovanligt att visa två män som älskar. En kärlekshistoria
som förändrar livet för bägge två. Mycket bra skildrat.

" Det okända" var också intressant, som vanligt. Den lite
röriga familjen, mamman med de många barnen i det gamla huset.
Hennes blå ögon i det lite smala och utvakade ansiktet, kärleken
mellan familjemedlemmarna . Och så en gammal präst som går
igen för att bringa lite ordning i familjen.
Ofta säjer mediet till familjemedlemmarna att de har öppnat
upp. Att de dragit spökerierna till sej.
Själv lyckas jag aldrig öppna upp, fast jag försökt.
Men kanske det är så som mediet Lena Ranehag antyder att om
man drar till sej och är öppen för vanliga människor, kanske man
även har den öppenheten inför andevärlden också.
Själv är jag ju ganska restriktiv och vill nästan alltid vara ifred.
Kanske därför jag sällan får nåra andebesök....

Annars läser jag om kvinnliga yoginis inom den buddhistiska
tantrismen. Att man ska se på en mandala som genomskinlig
och skimrande, som en regnbåge i många dimensioner.
Att genomskåda verkligheten.
Det är nog något jag också försökt göra i alla mina dagar.
Tänkt att det finns en annan värld därunder.
Att se igenom.
För de säjer ju det, att bortom denhär illusionen, bortom
dualismen finns något annat, helt och vackert och kärleksfullt.
Och att få en glimt av detta kan göra dej upplyst.
Faktiskt har jag en väninna som gjort just detta.
Som ung, bad hon och mediterade och kom in i ett  sådant
tillstånd. Allt hon såg blev upplyst av ljus och kärlek. Hon
kunde titta på allt, på vad som helst och förstå . Hon såg
så att säja universums strutur.
Efter några dagar klingade upplevelsen av och hon hade också
känslan av att hon måste välja. Hon kände att hon för att
kunna fortsätta leva det vanliga livet och vara en verkande
människa, måste släppa detta tillstånd.
Och så gjorde hon det och det har aldrig riktigt varit tillbaka
även om hon ibland kan ana det och påminnas.

Dessa tillstånd är alltså inte så ovanliga trots allt. Frågar man
runt finns det människor som varit med om både det ena och
det andra, av det vi ser som extraordinärt.
Kanske är det inte så extraordinärt som vi tror. Kanske rent av
helt normalt.
Nu ska jag ut i den vanliga världen av dualitet. Morgonsolen
lyser upp mitt oxelträd, som knappt har några löv kvar, bara
de röda bären. Skatboet är inte längre dolt i lövmassorna
utan tydligt avtäckt och blottat.
En tid av blottade strukturer står framför oss.

Nejdå, det blev ingen lång dipp inte.
Lagom med träning, lagom att hinna måla och nu för en
stund sen: Ett par timmar av gräva gödsel på kolonin.
Högarna blir mindre, gödslen sprids, myllas ner lite ytligt
eller får ligga ovanpå helt enkelt.
Det skymde hastigt och korpen kraxade över mitt huvud.
I kylan blir man snabbt trött också. Skönt att cykla grusvägen hem
med potatis, grönkål och ett savojkålhuvud med i cykelkorgen.
Pratat med Torden i telefon, han hade blivit sjuk igen.
När han får mindre jobb nu framöver får han ha en koll hos en
läkare, så alla hans värden är okej. Han blir så lätt sjuk ju!

Igår såg jag den personliga dokumentärfilmen
" Blood calls you" av Linda Thorgren. Hur hon försöker
söka sej bakåt i sin släkthistoria för att komma undan
den röda tråden av våldsamma och lynniga män, som
förekommer  i hennes, hennes mammas och mormors liv.
Tyckte mycket om den, men så tycker jag alltid om just
det personliga tilltalet.
Att hennes pappa ställde upp, hedrar honom och deras
blickar talade så mycket. Hans, så fulla av skuld  och sorg,
hennes också fulla av sorg men också av ilska.
Såg en annan ung kvinnas skildring, som en animerad
långfilm i " Persepolis", som gick under lördagen.
Att man kan så tydligt och komplext visa känslor i tecknad
film!
En helt fantastisk lektion fick man i Irans blodiga historia
genom Kejsarstyre, revolutioner och  fundamentalism.
Hade nog inte valt en sådan film om det varit en vanlig
spelfilm!

Det är höst, snart vinterkallt. Målar änglar som tenderar att
se elaka ut, elaka och självgoda.
Njuter av att lyssna på Johan Theorins " Blodläge" som ljudbok
medans jag målar. Raggsockar på fötterna, fiberpäls och filt.
Frusen av att sitta stilla.
Druckit en drink på pressade äpplen, ingefära, morötter och
selleri. Piggt.
Lyssnat mycket på radio som vanligt.
Hörde om en manusförfattare till tecknade serier som hette Grant
Morrison. Han lät    spännande. Kallade sej Kaosmagiker.
Det var den bästa titel jag hört på länge.
Själv letar jag ju som vanligt efter en Titel.
Men kaosmagiker är jag inte. Möjligtvis Vardagsmagiker.

O va jag är bra på att ha "tråkigt". Det regnar, jag är ensam,
jag ska vara ensam idag och min mobil är sönder.
Älsklingen fick äntligen vatten i huset med assistans av en väldigt
god och hjälpsam vän. Hoppas han får tillfällen att återgälda detta.
Nu ska han greja hemma. Att inte kunna diska ,städa eller tvätta på
en månad lämnar nog en hel del jobb.
Vi träffades iallafall fredagkväll och lördagförmiddag, så det får bli
kvalitetstid istället för kvantitet.

Men visst har jag sänkt mej några grader i denna tid av stillhet
och ensamhet. Kroppens svar är också tydligt: stelhet i fingrar och
fötter.
Det pågår liksom inget utbyte mellan mej och omvärlden.
Murarna är för höga för mej att klättra över och jag får tid att
måla. Men det går oändligt långsamt.
Tränar emellanåt. Cyklar och handlar. Cyklar till kolonin och
gräver upp potatis och gräver ner lite gödsel.
Men idag i regnet låter jag det vara.
Igår var iallafall underbart att sätta på sej ett par snygga jeans,
och stövlar med lite klack, snygg jacka och ruska ut håret över
kragen och gå lite på stan.
Efter att ha doftat gödsel pytsar jag på mej rikligt av favoritparfymen.
Vi går och tittar på kläder , för konstigt nog gillar Han det också.
Nya tidens killar är väl lite mer såna.
Jag tittar men handlar ingenting. För jag har allt. Bara för
inspiration, att sätta ihop på nya sätt.

För att få liiite cirkulation lämnade jag in en stor kasse med
kläder på loppis. Den har stått i mitt förråd i flera månader
i väntan på utförsel.
La lite växelpengar i en dragspelares låda.
I de där böckerna jag läser blir man uppmanad att ge för att få.
Det är svårt för en sån sparfanatiker som mej.
Skulle vilja ge av sånt jag vill ge av men det är dålig efterfrågan
på det. Dålig efterfrågan på ullaunna.

Unnat mej att sjunka lite. Iakttar mitt sjunkande, men ska behålla
en bit av mej ovanför vattenytan så jag orkar dra upp mej
innan jag förlorar mej i träskvattnet.

Linssoppa i magen, ska stanna inne för resten vad som är
kvar av dagen. Skrev nyss ett långt jäkla inlägg som bara försvann!
Orkar jag rekapitulera? Suck.
Kanske meningen....
Skrev att jag börjar mina affirmationer med Jag accepterar.
Att det faktiskt är mycket mer kraftfullt och grundläggande
än man tror.
För tänk om Allt vill oss väl. Egentligen.
Att det bara är våra blockeringar, förutfattade meningar  och
motstånd som håller oss kvar i det vi inte finner behagligt...
Man kanske tror att man vill kärlek, lycka, hälsa , framgång
eller rikedom, men tittar man på sina motstånd , så kan man
hitta mängder att krokben som dyker upp.
Att bara helt enkelt acceptera kan vara den snabbaste/bästa
/ enda vägen till förändring.
En av de mest kraftfulla affirmationer jag vet är:
Jag accepterar mej själv.
Harmlös på ytan, men den kan sätta igång jordskred.
Jag acceptera min omgivning.
Den går inte heller av för hackor.

På kolonin och dragit upp selleri,purjolök morötter och potatis
ur den kalla jorden, pudrad med årets första snö.
Den kom i förmiddags.
Hörde sidensvansarna dunka i min fönsterruta så den skallrade.
Kanske blir de lite salongsberusade av oxelbären på trädet här-
utanför?
Cyklade till Netto efter kampanjpriser, bananer, olivolja och
hushållsost. Drog ner huvan och cyklade mot snöregnet.
Tur att jag inte har nåt att välja på, utan bil och körkort, det
får bli min skramliga gamla trotjänare i ur och skur.
Jag accepterar min Stora Tur!

Lyssnat på ännu ett avsntt av Sofie Oksanens roman "Utrensningen".
Om Estland, ett land så nära, som jag vet så lite om.
När jag var barn umgicks vi med en estländsk familj så allt dethär avhandlades
när jag var liten, i en blandning av estniska och finska, språk jag inte
förstod. Kanske något att vara tacksam för.
Läste också ut Sarah Waters " Livstråden".
Plågsamma perspektiv om kvinnors situation genom historien och
det pågår fortfarande.
Förskonade är vi i Sverige på så många sätt, kanske så förskonade
att vi vänder det feministiska perspektivet ryggen.
Jag kan i viss mån förstå , för att identifiera sig med offret är
plågsamt.
Men jag vill lyfta mej från perspektiven offer-förövare.
Läser Anette Carlströms bok " Från hjärtat".
En kvinna som lever i ett förhöjt medvetandetillstånd och inget
annat önskar än att få dela med sig av detta.
Får förtröstan av hennes bok och min vacklande tillit växer.

Nån gång inatt eller tidigt imorse vaknade jag tillfälligt. Det gör
jag nuförtiden, sover aldrig hela natten längre, men det är okej.
Nu vart jag lite tacksam för uppvaknandet för jag vaknade från
en dröm och var så full av glädje. Drömmen var väl inte så speciell
och det enda jag minns var att Jag rörde ihop och lagade min egen
medicin.
Ser det som min mentala träning, som min utveckling och mitt läkande.
En utveckling som ingen annan ser. För när man ser på mitt liv,
så syns ingenting.
Jag lever likadant år efter år i princip.
Reser ingenstans. Ingen karriärutveckling.
Men - allt sker inte under stora fyrverkerier och kanondån.
Det finns saker som växer i stillhet.
Och kanske helt utan synbart resultat.
Allas öden är kanske inte storstilade och glänsande.
Och en del som lyser och skiner och glittar på ytan bär mörker
inuti, mörker och tomhet.
Så tack för denna dröm och tack för att jag vaknade så jag
kunde minnas den.

Väntar på att maten ska bli klar, vinden blåser i träden
och tvätten tvättar i tvättstugan. Skalpotatisen pyser över
vatten på plattan och snart doftar det av fisken i ugnen.
På min tallrik ligger redan lite salladsgrönsaker, sista gurkan
och lite ruccola som fortsätter växa i mitt växthus. Tomaterna
som rodnar ligger på en bricka på balkongen, nedtagna innan
frosten tog sej in i mitt växthus.

Kan summera mitt odlingsår, rätt bra men ovanligt små
rödbetor och inte alls särskilt mycket squash, allt annat blev
hur bra som helst.
Slitit med slavgörat att fylla skottkärra efter skottkärra med
tung rykande gödsel och slänga av det i stora högar på tömda
jordytor. Nu är högen utanför staketet borta och ett av växthusen
färdiggödslat.
Massor av morötter, selleri och potatis kvar i jorden så en hel
del jobb kvarstår.
Idag en rätt snabb tur dit, kaffe i höstens blåst, sen pytsade
jag ut en del gödsel och fick äntligen med vindens hjälp fyr
på skräphögen, gamla hallonkvistar, gullris, malört ( som man
inte ska lägga i komposten) rosgrenar.
Så nu har jag en egenartad parfym i håret av gödsel och brandrök!

Träden fäller sina löv, strukturer avtäckes och himlen är grå.
Vinden och de bleka solglimtarna får mej att känna mej slitstark
och vildvuxen. Lagom gammal, luttrad men med god mognad.

Väntar på att solen ska värma upp lite innan jag cyklar
till min koloni. Fortsätter det riktigt slitiga projektet gödsel.
Fick ett fullt traktorlass avsjälpt utanför mitt staket och började med
en gång. Fick nästan in hälften innan det var dags att cykla hem.
Skulle hämta Alvahalvan för övernattning och bakade brödbullar
som vi sen kunde äta i soffan.
Inbäddade i täcken försökte vi kolla " Idol" men det vart ju urtråkigt
så jag växlade i smyg över till en åttiotalsfilm där Michael J Fox sprang
omkring såpass mycket att det kunde roa även henne.

Nästa dag hämtade föräldrarna och jag kunde fortsätta. Får passa
på när vädret är bra. Om det börjar regna blir det ännu tyngre
och jag vill ju inte att den dyrbara näringen ska rinna ut på
marken utanför lotten. Så bara man lyckas få in jättehögen
så kan man ta det lite lugnare sen med att sprida ut den eller
gräva ner den.
Mycket ska jag lägga på hög under plast och en hel del i komposten.
Gödseln vi får levererad är färsk så den mår bättre av att ligga till
sej.
Men jäkligt tungt blev det. Skottkärra efter skottkärra fyller jag
och kör in och tippar av nånstans där jorden ligger bar.
En del kastar jag in på en hög alldeles innanför staketet, men
knycken som ska till för att gödseln ska lossa från grepen är
inte helt bra för mina leder och gamla "tennisarmbågar".
Ont i armar, rygg och fötter, men till slut efter tre timmars jobb
finns det bara ett par tre kärror kvar som jag tänkte ta in i dag.
Man vill ju även få in högen så fort som möjligt så det
går att passera. En så stor hög tar upp hela vägen där folk vill
kunna gå.
Nu ska jag kunna invänta regnet i veckan, som sköljer rent
gräset igen och avlägsnar alla spår. Och muskler och leder kan
reparera sig.
Älsklingstorden har också fullt upp och jobbade igår. När han
hade lite tid över var han nere i sin källare och klurade på sin
vattentank. Utan vatten i en månad nu...
Så vi är välsynkade. Bägge fullt upp, men vi vet att den tiden
snart är över. Då har vi all tid i världen att umgås.

Läste klart Joyce Carol Oates dagbok och den lämnade mej liiite
besviken. Desto skönare att sen ta tag i Sarah Waters " Livstråden".
Rakt in i 1800-talets England med dess spiritistiska intresse.
En ung flicka som arbetat som medium men blivit satt i det
berömda fängelset Millbank, anklagad för bedrägeri och överfall.
Waters är en fantastiskt skicklig och intressant författare.
Hon tar en in i berättelsen omedelbart . Perspektivet på kvinnors
situation under denna tid ges på ett innifrån-vis, ingenting skrivs
på näsan. Spännande, sensuellt, ja en alldeles härlig bok!

Igår hade jag en intensiv tevekväll ( igen). Kom hem
efter ett pass bodypump, svingat min skivstång med osedvanlig
lätthet, kanske för jag mestadels suttit och målat under dagen.
Hem till ett skönt bad och rätt in i " Arga snickaren".
Som vanligt engagerande. Jag älskar när folk gråter på
teve, jag skiter i om det är spekulativt eller cyniskt, jag bara
snyftar med.
Här ett gulligt par som inte kunde konsten att begränsa sig.
Jättestall med många hästar och början på ett jättestort hus-
bygge.
Hoppade till när den ilskne snickaren trängde sej in i köket
till kvinnan i den sönderstressade familjens mamma.
Hon hade nämligen en praktfull mustasch!
Gick fram till teven för att riktigt se, men nej det stämde.
Inte bara lite fjun, inte lite ljusa strån, nejnej en riktig mörk
mustasch till ett blont hår i hästsvans.
Kul när man får studsa till lite i sin tevesoffa.
Kul i vår totalt sönderstylade tid.
Kul när man får undra lite .

Och " Välkommen åter" har en del kul karaktärer men nån
höjdare är det inte.
" Hung" är en lustig serie och " Nurse Jackie" får mej att sitta
uppe till elva, så allt som allt en trevlig tevekväll.

Annars så tar jag ett nytt varv med affirmerande.
Det är ju så Roligt!
Lägger mej en stund på sängen på eftermiddan och vilar
och börjar - och efter en stund är jag alldeles uppfylld och
liksom fnissig.
Att man faktiskt kan tillåta sej att önska vad man vill!!!
När jag sen kliver upp i min vardag känner jag mej just så
lycklig som om jag redan hade allt jag önskat mej.

En underbar solig vindstilla dag på bästa Malins altan
vid havet gav en underbar känsla av befrielse och utblick.
Vikten av utsikt.
Vi låg i varsin bekväm solstol med filtar om oss och såg
ut över ett fantastiskt hav med solblänk långt mot horisonten.
Allt var fullkomligt stilla. Allt var fullkomligt tyst.
Vi var överens om att det faktiskt var en alldeles  perfekt stund.

Morgondimman har lättat, radion ger " Godmorgon världen"
som ger två timmar riktigt bra information om det mesta som händer
i Sverige och världen.
Letar efter änglar att måla på en låda och bläddrar
i en bok om renässansen och får nån slags konstsvindel.
Av skönheten, av tidlösheten. Från porträtten ser ögon in i mina
som känns lika närvarande som mina egna i en spegelbild.
Från flera århundraden in till mitt Nu.
Som jag förut nämnt grubblar jag mycket över Tiden. Förstår den
överhuvudtaget inte , lika lite som jag förstår döden.
Får svindel, blir yr och mystifierad av det förgångna.
Aldrig av mitt eget, bara det stora hela förflutna. Den förflutna Tiden.

Solen lyser upp oxelträdets röda bär och gula löv härutanför
mitt arbetsrumsfönster. En deg jäser och jag är träningsklädd för att
snart rulla ner på lite Mojoyoga.
Igårkväll kände jag mej nästan sjuk och har ju faktiskt blivit utsatt
för smitta, men fördelen med att åldras är ju faktiskt att jag inte
är alls så sjuk som förr. Så jag tror att jag faktiskt inte blir sjuk
nu heller. Sovit gott hela natten.
Kanske en Tord väntar på mej när jag kommer tillbaka från yogan.
En solig söndag tillsammans.

Kämpar emot trötthet, la mej sent igår och blev
väckt av tre busiga pojkar som lekte och skrek bakom min
sovrumsvägg, innan åtta. Hade tänkt sova länge, men så blev
inte.
En ensam helg. Först imorgon ska vi ses för det är bättre att
han sover ut hemma hos sej efter allt helgjobbande innan han
kommer in till stan och mej.
Det blir så bra så. Är det nåt jag är bra på så är det att vara ensam.
Fint fint väder så jag klädde mej i vinröda strumpor och en
vinröd manchesterjacka jag köpt på lopp. Vinröd sammetskjol och
lila koftar, lila vantar och stövlar.
Plommonfärger är fina i höstsol.
En cykeltur till andra änden av stan till Bois loppis. Mötte bästa
Malin som jag tänkte att jag skulle göra. Lite utmattad efter
en natt med sin kruppsjuka lille prins var hon men mest blek
och skön. Prinsen tittade ut ur bilen, också lite blek om nosen
Hittade kläder som vart bra, ett par mjuka svarta
klänningar för tio kronor styck. Bra pris. Hade känts ännu
bättre om jag inte fallit för  påtryckningen att även köpa
en lott för fyrtio kronor.
Det var ju ingen vinst! Fruktansvärt.
Cykla ner till Rusta efter gardiner att hänga för Tords öppna
garderobslösning, så det kan se fint ut när han visning.
Cykla hem med solen mot ansiktet . Lagade mat och sen
iväg till kolonin för att gräva upp potatis. Tog ner merparten
av tomaterna.
Hem med tunga lasten och sen ytterligare en cykeltur till
Willys efter mat.
Inte konstigt man blev lite trött.

Solen går ner i ett alldeles fantastiskt ljus just nu och jag
borde måla på en låda som väntar.
Miljökatastrofen i Ungern känns fruktansvärd. Frätande slam,
fullt av tungmetaller som översvämmar jorden.
Men från sydamerika kommer goda nyheter om att borren nu
trängt igenom så man snart kan få upp de instängda gruv-
arbetarna.

Sådär vilken tevekväll det blev! Först det underbara programmet
om sextonhundratalsmålaren Veermeer van Delft. Alla dessa röster ,
konstnärer, fotografer, filmare och konstintendenter som hade så insikts-
fulla saker att säga. Tänk att ha en sådan påverkan på människor så
långt efter sin död! Att bli så tolkad, så avläst och analyserad!
Att hans ganska fåtaliga tavlor väcker så mycket intresse och beundran
just i vår tid är ju intressant. Stillheten, lugnet, ljuset...
Intressant vad man sa mot slutet - att Vermeer levde i en tid som
präglades av krig och katastrofer, av våld.
Kanske då man målar vardagen och det slutna stilla rummet med
sådan kärlek. Och kanske det är därför vi älskar tavlorna just i vår
oroliga tid.
Och i " Skavlan" dyker Knausgård upp! Och bevisar att trots att han
avtäcker hela sitt liv i öppen dager äger han en nästan vaksam
integritet. Mycket sympatisk människa med ett ansikte som nästan
visar sorg ibland.
Stefan Sundström också våldsamt sympatisk, så tillknycklad och
skrynklig med sitt ofixade yttre. Och odlar gör han! Och försvarade
papporna som går på babyrytmik från Susanne Biers ganska
osympatiska yttranden om att det skulle vara osexigt. Älskar
hennes filmer - men där föll hon i  mina ögon.
Kvällen avslutades med " Trapped" med bla Charlize Theron
och Kevin Becon. Courtney Love gjorde bra roll.
Kom på att hon efter sina plastikoperationer faktiskt liknar den
där lyckodraken i " Never ending story".

Torden jobbat kvällen och imorgon bitti så min kväll har varit
allena. Lämnade sista hösthallonen och en liten gurka till
Alva-halvan i kvällningen. Haft en bra dag med mitt pyssel
och mitt stök.  Tränat. Städat Slipat och grundmålat en ask iallafall.
Så snart kan jag allt börja måla..
Nu borde jag sova.

Sådär då sitter jag här igen med kaffeglaset jämte
tangentbordet. Nytränad och rätt pigg faktiskt.
Pigg och glad.
Så skulle jag inte karaktärisera mej själv förr i min tunga ungdom.
Nu är jag mest gammal och glad. Det känns bra.
Nobelpriset delades ut och lämnade mej opåverkad. Har
ingen större lust att läsa Vargas Llosa, men nån jag kickar igång
på är däremot Lars Ove Knausgård. Att skriva om sitt liv så ärligt
som möjligt i sex hela band! Wow vicket projekt!
Lyssnade på ett program  med och om honom igår på P 1.
Hur han vill fånga in komplexiteten i ett människoliv. De många
olika ingångarna man kan ha till ett liv och hur skrivande och
läsande bildar en slags förtätning, som han uppskattar.
Han tycks tydligen ha en i princip fotografisk hjärna och lär
beskriva tingen och rummen exakt och detaljerat.
Samtidigt är han medveten om opålitligheten hos minnet
och trots att han lämnar ut sitt liv, sitt hjärta, sin själ är
han också medveten om en slags abstraktion:
Han är ju författaren. Iakttagaren och inte bara deltagaren...

Jag älskar det storslagna narcissstiska projektet precis som
den bloggerska jag hörde om på P 1 Stil som varje dag fotar
sin outfit. Högt och lågt. Jag vill att allt ska med!

Igår kämpade jag med min rastlöshet för att stanna hemma.
Att vistas i mitt arbetsrum och faktiskt göra något.
Slog ner impulsen att ta en snabb cykeltur till Röda Korsets
loppis. Jag har ju allt hemma, behöver inte ut för att jaga
hela tiden.
Måla lyckades jag inte med  men sydde en del. Klippte faktiskt
sönder en vacker sari med långa långa ohanterliga längder
och sydde fast den på en ful flanellsjal med fransar.
Fick en vacker lätt och sidenmjuk sjal att lägga om axlarna
härhemma när  den fuktiga västkusttvinden tar sig genom
betongen där jag bor.
Promenad vid havet med bästa Malin och hem till mej för
lite örte och hembakat bröd. Tarotläggning och stearinljus
i mitt vinröda varma sovrum.
Åsså kom Torden, fast det var torsdag ( som vi inte brukar
träffas), men han ska jobba ikväll och imorgon bitti.

För det mesta tror jag på vårt förhållande. Visst innehåller
det lite hälta och ojämnheter - men på det stora hela
värms vårt förhållande av våra varma hjärtan för varann.

Tycker om vinden idag, mild och stark från öster.
Var ute och plockade björnbär, kanske de sista, tömde kompost
på lådan på kolonin och tog hem morötter och en massa ringblommor
som jag arrangerade i en låg mönstrad kruka.
De står och lyser på mitt köksbord - men jag kan inte fota dem tyvär.
Pressat juice i råsaftpressen , morötter, selleri, ingefära, rödbeta och
äpplen. Blev gott.
Gjort bisalva till en kvinna jag känner som vill   ha.
Satt en deg och kokat en grönsakssoppa. Tord skulle dyka upp
här sen i kväll och då kan han få varm soppa med nybakat bröd,
låna min dusch och vänta tills jag kommer hem från träningen.
Vill göra det mysigt för honom när han nu fått slita så.
Frågade hur mycket disk som samlats nu när han saknat vatten
sålänge. Där ser nog rätt miserabelt ut, kan jag tänka....

Tänker att jag gör mej rätt lycklig med att leva på
dethär viset. Att det faktiskt ger mej stor tillfredsställelse att
gneta och gno. Skulle antagligen i varje fall inte vara lyckligare
med mera pengar.
MEN det betyder ju inte att jag inte slutar önska mej pengar....
Att aldrig få in resor i livet t.ex kan kännas lite fattigt.
Att inte få se länder jag drömmer om.
Men kanske kan jag på det viset behålla mina fantasier om
länder jag längtar till.
Kanske kan jag när det som idag blåser från öster visualisera
stäpper och tundror, grässlätter så långt ögat når.
Och på så vis slippa se sönderindustrialiserade landskap, fula
städer, skräp och miljöförstöring.
Kanske kan jag drömma ihop en värld som är mer arketypisk,
ursprunglig och sann.
Precis som när man var liten och ritade kartor över fantasi-
länder.

Idag har jag inte pratat med nån alls, rätt skönt. Behåller
min energi, pratade tillräckligt igår.

Väntar på att få höra kvällsreprisen av radioföljetången,
Sofi Oksanens "  Utrensning", nybadad med nytvättat hår. Oj vad
man njuter när allt fungerar igen. Igår fick vi vatten först till kvällen
då tydligen vattenläckan vart lagad.
Tvättade mej i det tomma badkaret med hjälp av en dunk hett vatten
hämtad i tvättstugan. Precis när jag torkat mej kom vattnet på...

Imorse vaknade jag från den alldeles vanliga drömsömnen,
inte så lugn och harmonisk som jag var igår när jag vaknade upp
nånannanstansifrån.
Dagen blev fri och mild,ljummen vind har blåst men oktobersolen
har värmt och förgyllt.
Gjort ärenden, ordnat upp, cyklat hit och dit, fram och tillbaka.
Pratat med folk - bästa Anna på kollo, Birgitta och en kvinna
som är på väg till Brasilien för att möta den store healern John
of God, som jag läst en bok om. Ska bli spännande att höra om
när hon återvänder.
Polisen hade inte min kamera iallafall, hänvisades att ringa
till Halmstad. Jag tycker att den legat beslagtagen länge nog nu.
Saknar så att fota min vardag.
Hade velat fota barnen som extatiska lekte när vattenläckan gjort
en sjö på lekplatsen, eller min irakiske granne som hade sträckt
ut sej liggande på mattpiskställningen medan han lekte med sin
mobil och väntade på att mattorna hade vädrats klart...

Läser vidare i Oates dagbok. Hon är en väldigt speciell
person , såklart. Uppskattar så sitt lugna kärleksfulla liv med sin
man. Deras middagar, promenader, cykelturer, trädgårdsarbete.
Hon kan inte tänka sig ett liv utan honom. Och jag vet ju att
han dog för ett par år sen. Dagboken går till- 82.
Följer henne in i medelåldern. Hon tycks leva ett så balanserat
liv med skrivande, undervisande, socialt liv med andra författare
och vänner. Men hon skriver om bristande aptit och bilderna
visar en ständigt riktigt mager kvinna, i det närmaste anorektisk.
Upplever att hon är andlig, men också helt förankrad i
realism och trygg vardag. Inga emotionella utbrott, ingen hysteri
eller galenskap, inga utsvävningar.
Hon tycks mej inte ens särskilt kluven eller ambivalent, som jag
nästan trodde var en del av " konstnärssjälen". Hennes inställning
till sin karriär, persona och framgång är i det närmaste buddhistisk.
Hon betraktar.

När kvällen kommer och jag är hemma igen efter att
ha slitit runt gräsklipparen i vad jag hoppas kanske är sista klippet
för säsongen är jag väldigt trött. Bara väntar på att klockan ska bli
såpass att jag med gott samvete kan sjunka ner i soffan.
Lite telefonprat med Torden som efter jobbet slitit med att få upp
sin vattenpump som är nåt fel på. Med massa god hjälp av en
kompis grävde och hackade de sig ner i den steniga gräsmattan.
När allt var klart var han svart och rostsmutsig, fick torka av sej
hjälpligt så han kunde köra till sitt jobb och duscha.
Han har också förtjänat att koppla av i sin soffa ikväll...
Konstigt att vi bägge har drabbats av detta. Men min vattenläcka
räckte bara en dag och fixas av ett gäng jobbare och grävskopa.
Han har haft sin på fjärde veckan nu.
Stackars Tord.

Läste igenom det senaste inlägget och vill förklara
lite mer.

Jag blir alltså förundrad ibland när jag vaknar och känner
att jag liksom kommer från en annan plats. Där något har
avhandlats och jag var med fast jag sov.
Vi går på olika platser när vi sover. Ibland bara den vanliga
drömmen där omedvetet obearbetat material från dagsmed-
vetandet omformas till symboliska bilder och dramatiserade
skeenden.
Ibland känns det som om jag rent geografiskt har befunnit
mej på en särskild plats rent konkret. Fast jag har drömt
samtidigt så platsen ser inte alltid likadan ut, men känslan
för att jag verkligen varit där mitt i natten är stark när jag
vaknar.
Oftast är det nånstans i stan och om det är utanför stan har
jag en stark känsla för om det är söder,eller norr om stan,
eller inåt landet .

Och så har vi drömmarna där jag träffar människor i deras
bästa potential, möten mellan drömmkroppar kanske?
Och dendär eviga skolan där allt är brusande utveckling,
ett slags sjungande i luften , en atmosfär som är underbart
upplivande.

Och ibland vaknar jag bara helt plötsligt i en insikt och
det var det jag ville beskriva. Själva tanken behöver ju
inte vara så särskilt enastående eller revolutionär i sig.
Som den här med skapelseberättelsens första mening, det
har jag ju läst olika tolkningar av.
Men själva känslan av att verkligen inse, verkligen förstå
på djupet. Det är liksom det jag vaknar mitt i och som får
mej att känna att jag faktiskt har befunnit mej någonstans
i min sömn.
Sakta tonar insikten bort under dagen och blir alltmer banal.
Därför vill jag skriva ner den och fästa den!

Vattenläcka i huset. Har tvättstugan som ligger i grannhuset
så jag tar med mej vatten i flaska. Ser jobbarna gå härutanför,
vatten har strömmat på trottoaren, lät mitt cykelhjul plöja en
vacker fåra när jag kom cyklande från måndagsträningen.

Det händer att jag undrar var man emellanåt befinner sig i sin
sömn. Det händer att jag vaknar upp ibland, som i morse,
och har en alldeles ren och klar tanke, en insikt eller en idé.
Vaknade med en sån känsla av insikt i formuleringen:
Ordningen föddes ur kaos, ur kaos föddes medvetandet.
Dvs den bibliska skapelseberättelsen om ordets födelse.
Det retar mej att jag inte har nån bibel i huset så jag kan
slå upp den exakta ordalydelsen...men är det inte nåt med
Djupet, eller? Guds ande svävar över djupet och så föds
Ordet.
Precis som en del tänkare som jag håller högt vill hävda , att
det är ur medvetandet allt stammar.  Medvetandet var först
och sen kommer kropp och hjärna, sen kommer värld och
samhälle.
Meningen Guds ande svävade ovan vattnet, är också en fan-
tastisk bild.
Kanske var vi en gång en planet av vatten som drabbades av
en blixt av ett guddomligt befruktande av just medvetande.
Om det sen var en komet som kom förbi och laddade av en
liten last av kosmiska " frön" som sparkade igång livet, eller
om det var ett rymdskepp från kosmos som hjälpte livet på
traven - eller om det bara är en naturlig följd av vatten och
rätt betingelser som alstrar liv.
Men Medvetandet fanns redan.

Några gånger har jag i mina drömmar befunnit mej
på härliga platser som i mångt och mycket liknar ett slags
universitet eller skolbyggnad. På dessa platser träffar jag
ibland människor jag känner och de har olika uppgifter
på dessa platser eller i denhär speciella byggnaden.
Allt är underbart berusande inspirerande och stimulerande.
Här har alla fullt upp med sina speciella talanger, här kommer
var och en till sin rätt.
Människor som jag vet är sjuka blomstrar här.
Då tänker jag i lite spiritistiska termer att kanske kanske detta
faktiskt är en slags verklighet, en plats vi
kan befinna oss i andra medvetandetillstånd, i vissa dröm-
tillstånd. Kanske kan vi komma dit när vi dör.
Har nämligen bestämt mej för att tro så - för att slippa
dödsångest kanske, men för mej är detta en befriande och
logisk tanke.
Att vi inte slocknar ut, att medvetandet går vidare.
Att Allt stammar ur vårt medvetande. Även denna världen
som syns så fast och solid består i grunden av detta andliga
stoff, av tankar, av medvetande.

Nobeltider igen, oxelträdets bär utanför mitt fönster rodnar.
Jag åldras fast det känns inte så just nu.
Mognar mognar mognar!

Lyssnar på härlig musik på " Klingan" i P 2. Musik som
man aldrig får höra annars, klanger från Senegal, just nu härlig
blues . Klädd för att cykla ner på Yogan och i ugnen står en halv-
gräddad hemmagjord pizza som jag tänkte bjuda La Familia på.
Fast utan Göteborgsdottern förstås, saknar henne...
Älsklingen jobbar men dyker snart upp och allt är väl som det
ska vara då igen.
Vi har saker som ska jobbas igenom och som kommer att dyka
upp igen - men va sjutton - vi har ju ändå solen och månen i en
tät konjunktion, och det går inte av för hackor.
Igår såg jag den rätt dåliga filmen " Sahara" med överjordiskt
vackra Penelope Cruz och Matthew McConaughey. Men att om
och omigen klara sej genom att ducka i massiv eld från maskin-
gevär utan att aldrig få en skråma, det blir liiite för orealistiskt
i längden.
Men va tusan, roande för stunden om man inte har några krav som
helst.
Ser ut att blåsa kallt i vinden här ute som vajar träden fram och
tillbaka. Bäst att sticka ifall jag får motvind.

Dök ner i den svarta kalla sjön igår. Av lite olika orsaker
plumsade jag i och det kalla mörka vattnet slöt sig om mitt huvud.
Drack kaffet utomhus i växthushörnet, vädret var kallt men
jag har börjat ta på mej det långa yllet, en gammal lammullsklänning,
mörkgrå med hål, och den drar jag över mej och den värmer höfter
och lår på ett sätt som inte jeans förmår.

Rensade och rensade under päronträdet och under vinbärsbuskarna.
Gör det försiktigt för där växer förgätmigej och den vill jag spara,
det är så  vackert när våren blir förgätmigejblå och svävande.
En liten fågel med orange bröst höll mej sällskap ( kan inte fåglar).
Den hoppade  orädd i mitt synfält hela tiden och tröstade min oro.
Kirskål under vinbärsbuskarna, inte kul. Rötterna slingrar och dyker,
vecklar in sej i buskens rötter. Omöjligt. Koltrasten kom också, som
alltid när jag myllar omkring i jorden och får upp mask till ytan.
Rätt tidigt hem för jag hade ett läkarbesök att fixa. Ett
enkelt cellprov, men nog för att förmörka min vecka.
Skulle passat den lilla Alva-halvan men det hade blivit fel i almenackan
så den lilla uppgiften utgick.
Dystra tankar och argumentation pågick i min skalle. Så fort jag klev
innanför dörren slet jag fram ett papper som jag delade i två halvor.
Den ena halvan radade jag upp älsklingens prioriteringar. Den
andra delen skrev jag ner mina egna.

Nåväl.
Allt avhandlades till kvällen och blev välan bra. Men man upplever
ju det som jag antar att de flesta upplever i sina förhållanden: Man
ältar i princip samma problem hela tiden.
Men när det kommer till kritan känner jag att det är så i livet att vi
faktiskt inte kommer så långt. Samma problemcirkel att kretsa kring
med rätt så små och minimala avvikelser.
Allt som allt var jag tämligen utmattad till kvällen samtidigt som jag
hade träningsabstinens. Ingen god kombination.
Fastnade framför teven fast det egentligen var annan stimulans jag
behövt.
Såg Jan Jörnmark, ekonomihistorikern som fotat glömda platser.
En mardröm för mej som fullkomligt hatar resursslöseri.
Så jävla onödigt, tänkte man , kan ingen använda allt detta!?
" Skavlan" var okej och Tuva Nuvotny smart och charmig. Dendära
matematikern var ju helt osannolik!
Som en filmfigur , passionerat lycklig, intensivt storögt närvarande
i sin glädje över att få formulera och överföra matematikens tanke-
värld och dela med sig av sin kunskap.
Tänkte igen på Joyce Carol Oates, som han för övrigt var riktigt lik ,
med sina makalöst stora ögon. Läser i hennes dagbok hur mycket
glädje hon får av att undervisa.

En av mina önskningar är att jag skulle vilja vara intelligent.
Och vacker....och rik.
Tre önskningar som jag nog delar med största delen av jordens
befolkning.