ullaunna

Igår var vi folkliga och for till Ikea.
Laddad med kaffe och bra skor och pengar så var väl
intentionen att köpa lite ljus, en lampa, kanske en matta
och äta lunch.
Men jag förälskade mej i en rosablommig divan, så hastigt och
lustigt rullade vi ut den på parkeringen för att se om den gick in i bilen.
När vi fått av kartongen gick det bra. Tur att Torden åker omkring med
stora beskärningsverktyg och grensaxar så man kunde klippa snörena.

Hemma blev det ju en hantering för den passade inte där jag hade
tänkt, så vi resonerade lite kring och kom på att en skåpförflyttning
behövdes.
Så hela dagen har gått till detta ordnande.
Jag har ju så mycket...

Men en osviklig talang har jag: Att fylla på med möbler.
Ändå blev det luftigare där det tidigare var kompakt.
Och nya planer.
För när det ljusa blekpastelliga rostyget kom in ville man ju följa
upp det, så småningom ska jag måla ett stort mörkbetsat skåp
och de mörka fönsterfodren som går i sjuttiotalsbrunt.
Även har jag bestämt mej för att måla även detta taket vitt.
Men först nästa år.

Och trivseln idag, med ordnandet. Han köpte hyllplan som ska
rama in en valvöppning, borrar nere i källaren, spelar fin musik.
Jag gjorde fina finishen. Stryker ljusa broderade dukar med spets-
kanter och är så lycklig för vi har burit in det stora vita skåpet som
fått stå på altanen innan.

Nu är det inne i tryggheten igen och jag klappar om det - för jag älskar
faktiskt mina skåp.
Och just detta var min mormors, där hon gömde godis som jag fick leta
upp.

Och allt blir bättre och bättre hela tiden, även om jag hade svår ångest
inatt för jag köpt den blommiga divanen.
Men det är ju faktiskt den enda nya möbeln vi köpt här till huset
och jag var trött på att ligga i sängen och se på teve.

Pelargoniorna har jag tagit in, tror inte de tål att stå ute i uterummet
en natt till.

Elden tar sej i kaminen, skymningen faller och det blir
en kall natt.
Ställde alla pelargonior i uterummet mot väggen istället, för fönstrena
var nedisade imorse på insidan och kapkrusbären såg lite slokande ut.
Pelargonior klarar några minusgrader, men kanske slänger jag en filt över
dem till natten.

Så kylan och vintern kom ändå och jag har inte cyklat på flera dagar.
Har ju dessutom mars kvadrat saturnus några dagar till, så jag aktar
mej...

Upp vid nio och direkt trä in min lekamen i fulekläder och sen
upp på pallen för att måla vidare på halltaket.
Nu är det bara avsnittet över trappan kvar. Där får det bli stege, hur nu
det ska kännas, tror jag blir vinglig så fort jag kommer ett par meter
upp i luften.

En liten promenad runt i samhället för att få sol och gnistrig luft i
lungorna, men nu är fötterna så trötta så trötta.
Att stå på pall och måla är ingen hit för de trötta onda fötterna.
Träningsvärk, så in i bänken dessutom.
Alltså det är inte rättvist att jag ska få förlamande ont i låren trots att
jag går såpass regelbundet och tränar!

Torden besöker tandläkaren och lite annat så huset vilar i mina händer,
vintersolen har nått in till min glädje och skickat varma reflexer och
förgyllt möbelemanget.

Ja! Jag är lycklig på många sätt nu med ett hus att pyssla om...
En ny trakt att hitta nya vägar i.
Kyrkogatan är nog min favoritgata här, där finns de mysigaste husen,
sen mot Bosgård och prästgården där flera stora ekar kraftfullt och
ålderdomligt grenar sej mot himlen.
Hälsat på en hop hundar, annars ensamheten.
Men igår kalas.
Och häromdan familj.
Så alla delar av den mänskliga kroppen och själen får sina olika närings-
tillskott.
En vitamintablett här och en stimulanspunkt där så ska nog vintern levas
igenom.

Vad har hänt? Vadharhänt?
Varför skriver jag så lite, som om jag drabbats av en tveksamhet...
som om orden saknas, lusten att skriva, att beskriva?

Kanske ta tag i detta nu. För nåt vaknar ju till nu när ljuset åter-
vänder. Har åter bråttom.
Sladdar förbi Torden i huset, knuffar lätt på honom om han står i vägen,
föser honom vänligt men bestämt mot första bästa vägg.
Projekt...inspiration.
Samtidigt väggar och lister som ska målas, tar himla med tid.
Han grejar mest därnere, åker och köper skruv och sånt.
Då kan han spela hårdrock i bilen väldigt högt.
Och när vi åkte in till stan tillsammans idag, lyssnade jag för första
gången på radion i Iphonen, på Spanarna som gick precis när vi
skulle iväg. - så perfekt.

Jamen...jag trivs ju!
Det är ju faktiskt bra nu!

Sammanboendet fungerar ju!
Ändå är det denna tiden på året som han är hemma så vi skulle kunna
gå varann på nerverna. Men det går ju faktiskt bra...

Idag måla lister, tvätta och städa.
Drar iväg honom på projekt som att släpa ut madrasser , täcken och
kuddar på vädring. Ta ner spisfläkten och rengöra.
Försöker lära honom att laga mat.

Sytt ihop fina tyger till en tavla och monterat upp i glas och ram för
att täcka en ful vägg, sen åkte vi iväg så jag fick träna ett pass core
en halvtimme.
Storhandla. Köpa storpack.
Åka hem med värme i bilsätet genom dimman till Tvååker.
Packa upp och tända i kaminen. Andas in den goda lukten av nymålat.
Jamen det är ju gott!

Skriver mindre blogg nuförtiden, pratar mindre i telefon,
skriver mindre dagbok. Konstaterar.
Just nu med en nyligen syresatt hjärna vill jag få ner några rader medan
en pizzadeg jäser och ett intressant p1 program pågår och delvis tar min
uppmärksamhet.

Grundmålade garderoberna klart, sen drog jag med mej älsklingen ut.
Upp till återvinningen vid affären med skräp och sen en väg som jag varit
nyfiken på lång tid. En backe upp från den större Tvååkersvägen, " Övrebyn",
berättade skylten. Helt underbar cykelrunda.
Slingrande väg, små backar, gårdar. Här finns många kullar med gamla ekar
och mossiga klippor och flyttblocksstenar. Landskap som alltid kännts
magiska för mej.

Så länge har jag cyklat runt i min stad som en flipperkula i ett
spel, men nu har kulan fått fart och hoppat ur och friheten frodas i mina
hårdpumpade cykeldäck och de öppna fälten, naturen, landskapet runt
mej.

På radion : schizofrenins språk, att vara sjuk men skapa. Allt
sådant intresserar mej.

Vardagen rullar på, vi trivs, men det betyder inte att det är friktionsfritt.
Kommer dagar emellanåt med sorg och tandagnisslan.
Så är det. Som för alla, antar jag.
Ljuset idag är blek sol, men där finns en liten liten aning av begynnande
doft, spirande löfte om högre himmel, att vakna lite tidigare på
morgonen och en lust och planerande.
Ja - hoppfullheten.

Efter julens kalasätande kändes det helrätt att göra grön ärtsoppa
med riven pepparrot idag. Varför gör jag det så sällan?
Pepparroten fräste till och utlöste svettig överläpp och det gröna la
sej lent i magen.

Och mörkret faller igen. Vi skyndade oss ut idag efter en lång sov-
morgon, åt varsitt håll. Han ut för att slå nåra bollar på en annan golfbana
än den vanliga, jag tog min cykel för att hitta nya vägar.
Hamnade vid  stopp, grusvägar som stannade vid åkrar, leriga blöta åter-
vändsgränder som man kanske kan göra till rundor när det fått torka upp.
Spelade ingen roll, bara jag fick komma ut under den vida men molniga himlen
ett tag, låta synfältet tänjas en smula.

Går runt i huset, en sväng i uterummet och plockar bland pelargonior
och pepparväxter. Det fortsätter blomma som ingenting, ruccola och persilja
kan jag ta in och äta av ännu.
En sväng ner i källarn och hämta ved, lägga in tvätt i maskinen. Plocka ner
en del julsaker.

Många projekt i huvet som känns som en rikedom - men förskräckt över hur
dagarna går åt till det vanliga, till den vardag, som jag älskar och hylllar i blogg-
inlägg och statusrader.

Igår: Familjesammankomst i staden Göteborg. Den familj som nu blivit
min ...till min glada förvåning. Är det såhär vi ser ut nu, är det såhär det blev!?
...Och så bra det blev! Så ....lyckligt! Så lyckat!

Gårdagen blev som en platå med utsikt, och som alla plötsligt är på
plats - och det är ingen dålig plats!

Att befinna sej på en varm plats, en trygg, en plats som känns rik!
Och framtidsplaner som blommade. Vi satt högt uppe och såg Göteborgs
vackra ljus inunder oss, vi kramades och skildes åt till nästa gång.
Bilen trygg hem, ungen som somnade tryggt och bars in av pappan, Torden
å jag vidare hem till vårt.

Sen kunde jag ju inte somna förrän fyra på natten för i mitt huve finns
ingen avstängningsknapp. Där fortsätter alla att prata vidare, fast det är
läggdags för länge sen.

För en stund sen här mitt på Nyårsdagens eftermiddag blev det
lyckligt i mej, tevens traditionella "Ivanhoe" trumpetade till tornering därnere
i Tords teve och jag hade fått bra fart på kaminen häruppe.
Tänt arbetsbelysning och satt i eldvärmen och sydde.
Mitt senaste projekt, ett träschatull som jag klätt med mossgrön sammet och
dekorerat med guldfransar  och pärlor.
Nu ser det ut som ett sånt där schatull sekondanten öppnar för att låta duellanterna
välja pistol.
Saknar dock sådana, så jag får se vad jag stoppar i.

Alla dessa askar, skrin och kistor jag älskar så.

Bubblet och den underbart härliga maten hos govännerna hade spridit
en euforisk känsla i mej som stannat kvar.
Jaja...lite svag huvevärk också såklart, men inte värre än att jag kan njuta av dagen
-om än lite slappt.

Vilket år det har varit!
Inte utan förluster...människor har vandrat ut ur mitt liv , några illusioner, några
drömmar - men inget som svider värre än att det går att plåstra och gå vidare.
Nu sitter vi här och trots att jag var beredd på revolutionerande förändring kan
jag ju fortsätta leva precis med de fördelar jag redan hade uppnått ..och få nya.

Bekvämlighet. Ja, kanske hade det inte varit fullt så bekvämt om jag nu
suttit i en dragig men romantisk kåk ute på mörka landet.
Ja, kanske hade jag haft tystnad och stjärnhimmel, men kanske ingen fiberkabel
som gjort det möjligt att lätt och snabbt knappa ner dessa rader och få ut dem i
eterrymden inom en kort stund.

Jag cyklar genom den gröna milda vintern och varje gång jag kommer ut i det
öppna landskapet, mellan åkrar och vindsnurror blir jag lika lycklig.
Och jag blir lycklig när jag tänker på alla de små cykelvägar jag ännu inte cyklat
på och som återstår för mej att upptäcka.

Och julen var bra, nästan bäst och nyår var bra också nästan bäst och i julklapp
av älsklingen min fick jag såna där låtsas- skinnbyxor som gör att jag kan låtsas
att jag ser ut som komissarie Saga Norén i " Bron".

Ikväll ser jag " Landet som inte längre är" som beskriver en landsbygd som håller
på att försvinna och som jag har minnen av.

Och klockan sju börjar nånslags meditation runt om i världen och DÅ tänker jag
passa på att lägga mitt sedvanliga Nyårstarot....

Mörk och regnig dag. Vi tog en cykeltur i det ovanligt
blöta regnet, ett sånt där fint men rikligt, som gör en blöt på nolltid.
Såg tomten lätt inkognito gå mellan nåra hus bortanför ICA. Han hade
röd t-shirt, liten rondör, och vitgrått tomteskägg, så det måste väl vara
han...

Tord hemma från Stockholm igen efter en lyckad resa och konsert,
fick han ut och lufta sej lite dådå.
Hans jobb är lite osäkert nu men till mars iallafall får han börja igen, så
nu får vi vara försiktiga med varann, lämna luft emellan, ensambarnen
som så lätt nöts...

Potatisgratäng i ugnen, adventsljusstakarna tända, slingorna och stjärnorna
som gör  levandet inbott och gemytligt. Tord eldar nere i sin gillestuga, njuter
av nåt musikaliskt på sin stora teve. Jag syr på en låda och lyssnar på radio.
Läser Siri Hustvedt " Vad jag älskade" och i badrummet ligger det stora
Rockyalbumet uppslaget på tvättstället sen nåra veckor tillbaka.
Såå cyniskt och roligt.
Lånade nu när bibblan håller stängt långt in i januari för ombyggnad och som
ger alla låntagare en långlång lånetid.
Bunkrat upp ordentligt, högar med böcker här och där.
Träningsvärken från gårdagen smyger sej på så smått.
Kvällen har knäckkok och " Det okända" på menyn.
Inga sensationer - inga katastrofer - bara en väldigt stillsam och vardaglig
Dag som snabbt förinner och blir kväll innan man hinner blinka.

Låste dörren bakom mej klockan elva på förmiddan.
Intentionen var att komma iväg kvart i till träningen klockan tolv för att
hinna pusta och byta om i lugn och ro. Men min oförmåga att lämna huset
utan att bädda sängen eller måla eyeliner sinkade mej ( som vanligt).
Och så var det motvind! Hade hoppats att det slutat blåsa, men icke då.

Så jag anlände med andan i halsen, väl uppvärmd om man så säjer.
Ligga på brädan med skivstången till Nirvanas " Teen spirit" lyfte min ande,
även om jag verkligen saknar teen spirit. Tänker att vi kanske inte
är så många trots allt, över femtio som inte är lite kantstötta och skadade.
Och att det är lätt att ge upp. Särskilt när man inte får känna sej duktig på
det man gör.
Gav upp armhävningarna, dels för jag aldrig klara dem särskilt bra och dels
för att handlederna protesterade.
Att man får jobba på, mot sina krämpor och motstånd.

Drack kaffe efteråt för det ingår i träningskortet men jag har aldrig
använt förmånen eftersom där bara finns pappmuggar och jag hitintills
alltid glömt porslinsmugg. Så principfast kan jag vara! Hehe.  Ibland minsann!

Stoppade i mej valnötter och clementiner och på med den fuktiga jackan och
iväg.

Trots alla ljuvligt brusande måbra-endorfiner blev jag lessen när jag
kom upp till kolonin som jag passerade på hemvägen. Växthuset hade ur-
blåsta rutor igen!
Kämpade med de hårda små clipsen som sätter fast plastrutan, misslyckades
med mina stela fingrar och ringde Tord.
På väg till tåget för att lämna Stockholm fick han min ilskna förtvivlan.
Sen gick jag runt och hittade sista rutan på andra sidan ängen dit den brukar
blåsa och lyckades tillslut få fast alltihop.
Tord lovat att till våren ska vi siliconlimma alltihop, så man kan sälja det
med gott samvete.
Ringde samtal nr två till Tord, nu sittandes på tåget.
Glad i hågen meddelade jag att jag fått ordning på allt. Så han kunde resa
i lugn och ro utan klump i magen.

Och så cykla hem hela långa vägen och nog tusan var solen redan på väg
ner. Med mestadelen av vinden i ryggen var allt en fröjdefull resa.