ullaunna

Snart iväg för att klippa gräset och stänga växthus. Först diska
en del disk och skriva klart.
Solat och badat, legat på damernas plank insvept i samtal till höger
och vänster. Läst i min bok men rösterna når mej om än det ena än
det andra.
Denna kvinnorvärld, dessa tanter, som föregår mej. De flesta
är äldre än mej, men vi står rätt så i liknande omständigheter.
En får bryta upp och hämta barnbarn, det pratas sjukdom och
recept. Om död , om ensamhet under storhelgerna, ja livet
helt enkelt.
De unga tjejerna kommer också, men ligger ofta för sej. Ofta
i bikini - inget naket där inte.
Havet står högt idag och jag får höra att det kan förebåda dåligt
väder, men temperaturen börjar bli okej. 14-15 ° och snart kan
man ta tvåsekundersdopp.

Huvudvärk har annars acompanjerat dagen, tog nyss en pronaxen
för den är även inflammationshämmande.
Borde verkligen ta mej till en doktor för fötterna är inte bra.
Tråkigt är det och jag vill inte acceptera det - att jag skulle ha en
sjukdom.
Jag måste ju bli bättre.
Gårdagen var intensiv och flängig, hit och dit, träning och kolonijobb,
stan och fram och tillbaka som mina dagar ibland kan vara.
Men den trötthet som kommer känns inte bra. Den gör mej rädd,
rädd för att jag inte ska kunna leva maximalt.
Uranus börjar närma sej kvadrat till mars och kroppen signalerar.

En liten paus i mitt skrapande av en pall. Räddat den hem från
kolonin, skrapat av flagnande målarfärg så kan jag måla den sen
i röd oljefärg, så kan man ha den på sin altan sen.
Altanen vi ska få!!

Med lätta glada ben cyklade jag iväg och öppnade växthusen idag.
Regnet har vattnat i natt och hela morgonen så slangen får fort-
sätta sin ihopringlade vila.
Känns som en tid där friktion och frustration är fantastiskt frånvarande.
Och jag vilar mej så gott detgår innan allt drar igång, för ett par år
framöver lär väl en massa jobb hopa sej.
Måla, tapetsera, dra upp gamla heltäckningsmattor.
Bära möbler, gräva upp gräs, anlägga trädgård.

Sen kanske det liv jag väntat på så länge kan ta vid.

Tänker på huset som vänligt och fridsamt
Tänker på det som ett Retreat.
Med fågelsång och luft, och lugn och kreativ ensamhet.
Sida vid sida med Torden, men vi kanske kan lära oss vara
ensamma tillsammans, för vi är mest vana vid att vara just ensamma.

Igår såg jag den förtjusande filmen " My life so far", en underbar familje-
historia på ett skotskt gods, ur en blåögd och vital liten pojkes ögon.
Efter Babel såklart.
Det var bra som vanligt, men inget som tände till, kanske något avmattat,
trots vältaliga gäster.
Bäst var nästan Kajsa Grytts dikt om Utanförskap.
Så skönt att se hennes lätt åldrade punkansikte, med sina erfarenheter
ristade, och känna ett engagemang som brände till en smula.
Passade mej bra som känner mej så innanför i mitt utanförskap.

Läst Marie Norins lilla tunna "Djuraffär", och blev påmind om hennes
första egendomliga bok " Kupa". Mycket sällsamma böcker som påminner
om Mare Kandre i förtätade sinnesförnimmelse där äckel och obehaglighet
får stor plats. Människor på gränsen till sammanbrott vill jag påstå,
psykotiskt och trångt.

Fredag. Många grattis på facebook och telefon och ute i verkligheten.
Sånt gör mej lite rädd.
För missunnsamhet och avundsjuka.
Alltid rädd för att folk ska hata mej faktiskt.

Det ser bra ut!!
Min starka känsla som kom över mej när jag var ute och
cyklade häromdan under de gröna trädens kronor, visade sig
vara en sann förebådare.
Den andra budgivaren drog sej ur, säljarna ville inte sälja huset
om de inte fick utgångspriset och eftersom Tord såg det priset
som rimligt från början sa han ja, om inflyttning kunde bli i sommar.

Så på Torsdag ska det skrivas,  kanske kanske allt är i hamn!

Jag blev lycklig - såklart - men inte så förvånad. Hade blivit mycket
förvånad och besviken om det inte blivit!
Tords Uranus trigon månen denna månaden, min Jupiter sextil
ascendenten nu , tarotuppläggen som blivit bra- och  min starka
förnimmelse i förrgår, om att huset välkomnade, att det var ett vänligt
hus. Tecken ....tecken...

Alltså blir det bara en kort tid tills Han kan flytta in. Jag kommer efter
så småningom, succesivt.
Kan börja annonsera ut min koloni, så folk kan se den när den står
i sin vackraste blomning, så lämnar jag den när säsongen är slut.
Jag kan flytta plantor i august-september och gräva ner dem i nån
slags provisorisk rabatt vid huset.
Jag har massor av gräsmatta att gräva upp.
Allt kan bli bra!

Blåser starkt ute, öppnat växthusen men sen cyklat till stan.
Barnbarnet mitt fyller tio år!!
Syr frenetiskt på en låda med persikofärgat sammetstyg med frans.
I lådan lägger vi ett presentkort, börjar bli svårt att veta vad man
ska köpa.
Vill hålla på med tyger och kläder och blir så inspirerad av färger
och mönster. Har inte kunnat hålla mej ifrån stans loppisar , men nu
har jag ju snart ett stort hus där allt ska få plats.
Ser Project Runway och Fashion, och njuter och äter med ögonen.
Att kunna skapa i ett eget hus! Att kunna måla och sy och greja
emellan trädgårdsarbete!
Min dröm om hur livet kan vara kanske kan förverkligas!

Så fick jag klarat av mitt jobbiga telefonsamtal och så var
massor av oro bortblåst. Cyklade med kaffetermosen och smörgås-
paketet till kolonin och öppnade och vattnade mina växthus. De fick
vara stängda hela dagen igår, för det var svalt, mulet och blåsigt
så risken för fukt minskade.

Och jag kunde dra djupa andetag av den syrendoftande och gräsiga
luften, se jorden mylla sej ännu fuktig av gårdagens regn.
Konstatera att alla plantor lever gott. Inga angrepp av någonting!
Inga sork eller möss, inga knäpparlarvet som käkar rötter och deci-
merar småplantorna med en tredjedel.
Inga sniglar!!
Som om kolonin tackar mej för ett gott samarbete under åren som
varit, som den vill belöna mej med en friktionsfri säsong.

Och jag fortsätter det navelskådande projektet som mitt liv
är, men nu med ett lättare hjärta.

Tänker på huset på Ekvägen som vi vill bebo. Tänker att det känns
som ett vänligt hus och tänker på hur mycket hem och hus betyder
för mej.
Att få komma hem, en hemkomst. Och alla de orden rör upp så
mycket känslor i mej.

Att bo - det handlar nästan hela mitt liv om till sin huvuddel.
Att nästan ingenting rör den offentliga sfären, den där man har
en samhällsposition, där man ingår i ett kollektiv.
Jag har alltid bara velat stanna hemma.
Ända sen jag var liten. Minns känslan att komma från skolan,
när jag var sju-åtta år. Att låsa upp med nyckeln som hängde
runt halsen och slänga skolväskan på golvet och andas ut. Att
stänga dörren bakom sej och komma hem.
Att få vara ensam.

Tvätten tvättar i tvättstugans maskiner, vädret är underbart, svalt
men soligt, jorden andas. Jag andas.
Allt Ska Bli Bra.

Och nu: Morgon.
Och jag hänger vid telefonen. För att ta tillbaka en beställning
som visade sej vara helt onödig. På batteri till min lilla kamera,
ett batteri som visade sig vara uppladdningsbart .
Suck så trött jag blir.
På mej själv och att jag är en neanderthalare i en modern värld.

Så nu binds jag här hemma tills affären blivit bemannad så jag
kan avbeställa - om det nu inte är försent.
Och sen är det tvättstugan som binder mej här inomhus fast
solen lyser ute.
Har man ett hus kan man gå ut i trädgården sålänge....
Tord sista bud ligger ännu, så idag , en måndag känns det spänt.

Annars vart det kalas i helgen, lite solning efter att Torden helg-
jobbat färdigt på morgonen.
Flera kalas väntar, och sen blir det att flyttstäda hos honom som
jag såklart hjälper till med.

Mot all min oro hjälper färger. Letat på loppis efter tyger, sytt på
mitt strandtäcke, syr stora fula stygn med björntråd och att tråckla
och sno ihop, att stämma samman färgerna, till just strandtäcket,
pastelliga, lite blekta som passar till solbränd hud, har gett mej ro,
harmoni och glädje.

Annars har jag tänkt inuti mej att, jag är en plågad själ.
Låter såklart lite melodramatiskt, men vi talar inte rofyllt, glatt,
hoppfullt, bekymmerslöst, sorgfritt.
Man kan uppehålla den ytan , men under är det krassligt och trassligt
och sorgligt.
....men så är det kanske för oss allra flesta....

Kyligt och blött ute, ska ta det lite lugnt innan växthus-
öppningen. Sy på det stora strandtäcket jag håller på med.
Bredde ut det på vardagsrumsgolvet igår och lyssnade på
teven och sydde.
Kändes så bra, för det är just detta jag saknar under sommarhalv-
året - att få göra något kreativt.
Jag borde hinna, men energin är så rastlös och när jag väl är hemma
till kvällen är kroppen så trött att jag inte orkar annat än se på teve.

Djupa andetag mot en nervositet som börjar bli kännbar: igår la
Tord bud på huset igen. Snart uppe i det begärda, men ska våra
motbjudare hänga med?
Mentalt bor jag där redan. Känner mej redan hemma i de där rummen.
Vet hur det känns att komma in genom dörren, hänga jackan på
kroken, bära upp matkassarna upp i köket. Ja, för där är en liten
trappa upp från hallen...

Läste klart Sissel-Jo Gazans " Dinosauriens (fjädrar)". Jo parantesen
ska vara där. Det var en riktigt bra deckare i akademisk miljö med
verkliga personer i mer än en dimension. Men nu har jag börjat på
"Spill" av Sigrid Combuchen, och jag njuter och njuter.
Av språket, av beskrivningarna som är detaljerade och insatta.
Denna bok ska jag verkligen trivas i.

Fortsätter med gurkmeja, nyponmjöl och glucosamin-behandlingen.
Ibland får rädslan övertaget när jag blir rädd för att inte orka med
och klara av det jag behöver.
Och när rädslan kommer blir ju fokuseringen på det onda större,
och det är precis det jag inte behöver.
Tror fortfarande att det är nåt övergående, men googlade på artrit
och artros igår.
Ska nog inte pyssla med sånt. Härvor av information och så kommer
man vidare via andra länkar där allt blir motstridigt och katastrofalt.

Ser fortfarande att det är en symbolisk bild. Att jag vill gripa
tag i framtiden - men inte kan ännu.
Att jag vill ta ett steg framåt - men att fötterna värker och tyngs av att
ha stelnat i sin pose i startgroparna.

Ja, faktiskt lugn inombords nu under den blåsiga mulna
himlen, väldigt väldigt trött, vilar fötterna vid datorn, skatan skränar
i oxeln härutanför, frisk luft med gräsdoft glider in genom fönster-
springan.

Regnat har det ju gjort, rejält, så nu är världen ny och ren, jorden
mustig och mullig. Rensat ogräs nyss, sådde bönorna, som man ska,
just vid fullmåne. Satt ut några av de sista salladsplantorna.
Grävde upp några självspridda höstanemoner och satte i stora plast-
krukor, för om jag flyttar till hösten så är dom klara.
Det som blommar om våren och försommaren är bara att gräva upp och
flytta med.
Bundit upp tomaterna och tjuvat bladen i bladvecken, eller i armhålan,
som mitt barnbarn säjer.
Såg gurkämnen som nog ska växa till snabbt, ska bli gott.
Skördar sparris, rädisor, sallad och spenat.
Plockar fyra små liljekonvaljer och en lila syrenkvist.

Regnet på förmiddagen fick annars iväg mej på yogan.
Vet inte hur länge jag kan fortsätta med den eftersom det är jobbigt
för händerna och fötterna.
Men å andra sidan tänker jag ju inte låta denhär sjukan stanna.
Tänkte lämna kvar den när jag flyttar.

När jag återvände hem efter växthusöppning hade jag fått det
saknade beskedet med posten, så nu kunde jag cykla till försäkrings-
kassan och be om hjälp att fylla i och lämna in.
Min lättnad och stora lycka låter sej knappt beskrivas när jag cyklade
därifrån. Befriad!
Cyklade långsamt genom stan och skogen upp igen för att jobba,
i harmoni på min jordplätt i fågelsången.

Klunkade nyss i mej ett halvt glas vatten med bitter
knallgul gurkmeja i. Hoppas komma till bukt med fötter och
händer som gör mer och mer ont, blir mer och mer till besvär
med denna kroppen
Världen är också besvärlig, eller ja, det är väl mina motstånd
som är det verkliga problemet.
Tänkte äntligen ta mej till försäkringskassan och lämna in min
sista bostadstilläggsansökan. Behövde ett kontoutdrag från banken,
men dom tyckte att mitt ID-kort var för gammalt.
Tja sex år sen det löpte ut - men va fan - jag ser väl nästan likadan
ut då som nu!
Krångla.
Men damen i kassan kunde skicka hem det till mej, så det blev att
cykla hem och vänta med försäkringskassan.
Trodde allt skulle fixa sej idag.
Digitalbox och sladdinköp har jag delegerat till Torden.
Direkt efter jobbet, sen prova om det funkar hemma hos mej...

Alla dessa förseningar, allt krångel.
Ja jag suckar och klagar, men jag lovar att jag gör det med ett ironiskt
leende för jag vet, jag vet att detta är små problem och inte nåt annat.
Detta är bagateller!

Att ställa sej över dessa pyttiga små I-landsproblem kan ändå vara
nog så svårt.
Krångel med papper och teknik tar fram mitt väldigt barnsliga jag
som bara sätter hälarna i marken och vill inte.
Jag vet att det är omoget. Samtidigt lyckas jag ju trots allt kryssa
mej fram genom detta samhälle på nåt sätt. Och när jag lyckas med
allt detta mej så motbjudande, känner jag ofta triumf.

Allt måste ordna sej. Allt måste ordna sej.

Vaknade med en serotoninhalt nere på noll.
Huvudvärk, stel och låg.
Dubbel kaffedos och en Tord som försöker muntra mej.
Sakta sakta uppför.
Vi tar oss till mediateknik för att införskaffa den skaffa den saknade
sladden som nu ska vara det enda som står mellan oss och ett rikare
teveutbud till helgen.
Så var det stängt! Såklart.
Det blev också så extra tydligt hur besvärligt det är att bo på skilda
håll. Hade han varit hos mej innan, hade han tidigare sett att sladden var
fel och vi hade hunnit innan helgen.
Svor och föll, men hann inte så långt för Torden blev uppringd av sin
mäklare.
Fått bud. Under det begärda.
Han hade is i magen och sa att han väntade och vi körde en bit fram på
vägen in till stan och så ringde mäklaren och hade ett bud på det begärda.
De hade en önskan om snabb affär och det kändes rätt, så det blev en
kaffe på stan och iväg till mäklarkontoret för att skriva på!

Och så blev han hemlös!
Ja inte ännu i praktiken, men han äger inte längre sitt hus!

Och precis när den snabba månen klev över hans sol och venus.
Jupiter, som ofta står för lag och rätt och lite flyt i tillvaron stod
i aspekt till merkurius, kommunikationens planet som också
står för handel och köpenskap och skrivelser.
Och uranus långsamma verkan står nu även ett bra tag framöver
i positiv aspekt till månen. Och det kan vara förändringar av hemmiljön!

Mycket nöjd över att mina planetberäkningar klickar in!

Och nu kan jag stå över krångel med boxar och skit, för nu
äntligen händer nåt!

Och jag , som ofta blandar ihop mej med naturen och vädret,
känner en förlösning av det knutna tillståndet och regnet har
förlösts över jorden och det regnar och regnar,
blött, välsignat, helande och läkande och fruktbart.

Sitter träningsklädd och "ready to go" så fort jag knappat in
dessa rader. Konstigt att det känns så mycket bättre när man kommer
in i träningssfären.
För egentligen känner jag mej inte på topp.
Begränsningarna.
Haft slut på gurkmeja ett tag och inte heller ätit nyponpulver, och
jag tycker att det blivit påtagligt sämre.

Ska detta vara en begränsning jag ska dras med?

Drar mina djurkort och får upp två fåglar.
Läser en deckare som heter Fjädrar.
Lyssnar på koltrasten och igår iakttog jag roat skatan som drog
i min plastpåse på kolonin, den som innehöll mina mackor. Nu
hade jag ätit upp dem, så det var bara smulor kvar åt den sluga
skatan, men har man otur flyger hon iväg med hela smörgås-
paketet.
Fåglar som flyger, och här är man... bunden till marken, till jorden
med sina trötta fötter.
Med sin ängslan och med sina bestyr för det jordiska.

Fått kontakt med en gammal vän via facebook. Visar sej att hon
också har konstaterat artros i fötter.
Att vi blir tyngre med åren hjälper ju inte till.

Den psykiska bilden, eller den andliga symbolen för ont i fötter
kan vara en rädsla för framtiden, en oro för vart man går, vart
man tar vägen.
Eller kanske en oförmåga att gå vidare. Att hitta sin väg.
I Japans strålskadade områden får folk inte komma hem mer.
Jag vill bara hitta hem - men måste vänta, fast jag är flygfärdig
sen länge.

Legat i soffan och sett Per Moberg laga mat på en
grusig teve. Digitalboxen är urkopplad och det är bara ett
dåligt mottaget marknät som finns tillgängligt.
Men men jag har fått en ny box, efter många samtal, mycket
kryssande och en lång cykeltur. Imorgon ska jag försöka nå
Viasat och byta ut nåt jäkla nummer och till kvällen hoppas jag
Tord kan koppla in den.

Herrejösses så mycket krångel. Första gången jag ringde
Viasat hittade de mej inte. Nähe! Men alla pengar jag betalat då?
Jaja, det fick en förklaring.

Känner mej lite som en neanderthalare i en modern värld.
Vill ju bara vara ute i det gröna och lukta på blommor.
En sån stark längtan efter att bli omhändertagen.
Vill inte vill inte vill inte....
hålla på och hålla på.

Läser en liten bok av Helena Granström "Det barnsliga manifestet".
Lustigt nog skrev jag själv en gång i tiden nåt som jag kallade " Det
Naiva Manifestet". Men okej , det ska erkännas, det här är nog allt
ett står vassare.
Första meningen: Det finns en mognad som inte kan uppnås på annat
sätt än genom barnslighet.
Och en liten bit fram : " Det fnns ett allvar som inte kan uppnås på annat
sätt än genom lek. Det är ett allvar vars ansikte inte nödvändigtvis är
sammanbitet, ett allvar som infinner sig hos den som erfar livets
påtagliga närvaro i allt. Leken är inte, såsom den ofta förstås av
vuxenvärlden, en verksamhet möjlig att separera från tillvaron i övrigt,
utan snarare ett raster genom vilken hela tillvaron erfars."
Och " Lek i verklig bemärkelse innebär att inre och yttre realiteter samman-
förs till dess att de är omöjliga att skilja från varann, så att fantasin inte
upphäver verkligheten utan genomsyrar den, inte förnekar det som
existerar utan skänker det mening."

Stod på min koloni med jordiga knän i shortsen när
en sval vind kom som en nåd och ett löfte om lindring och
svalka. Kanske en doft av regn.
Allt torrt, men jag vattnar och vattnar med kanna och spridare,
under morgontimmarna. Igår kom jag tillbaka för att stänga
växthusen och då låg jorden där lika torr igen...

Vaknade tungsint, men dagen visade mej ett harmoniskt
ansikte, så sakta har skutan vänt. Kanske för att jag idag faktiskt
just stannade. Blev kvar på kolonin , jobbade på, drack kaffet
med huvudet i skuggan under syrenträden och fötterna fick
vila utan skor en stund. Sen fortsatte jag jobba på ända till
eftermiddan.
Nu hemma, trött ,hungrig och ska snart göra mat.
En liten bukett med ett par väldoftande vita narscisser, och
blå förgätmigej, ruccola och sparris. Och en stor påse tömda
krukor som ska diskas och ställas undan.
Balkongväxterna ska vattnas igenom förstås, där torkar snabbt,
behöver ofta vatten två gånger om dan under de soliga dagarna.

Igår for jag som en tätting mellan olika poster. Hemma klockan
nio, efter några timmars barnpassning. Idag en dag med större
frid. Koltrasten som sätter sej på en stolpe en meter ifrån, öppnar
sin strupe och brister ut i fantastisk sång.
Blommorna som kommer, jorden som myllar sej och maskar som
kryllar sej.
Allt detta ger mej harmonin tillbaka.
Att utan stress sitta ner och klippa gräset vid kanterna och skapa en
ren och vacker linje.

Nu värker ryggen och fötterna och naglarna är svarta, jag ska
gå i mina svala rum och hoppas på regnet.

Som ett brev på posten, när jag skrev om mina trötta fötter,
trillade mina fotinlägg in genom brevlådan. En dyr bucklig
historia i mjukt fint skinn. Man ska bara använda dem en halvtimme
i början. Jaja få se om det lindrar.

Även om jag lider av att måsta vara inne när det är sol ute,
så är det rätt vilsamt. Lagat röd quinoa med ingefära, vitlök,
spenat, banan och en del räkor från frysen.
Egen ruccola och maskrosblad till.
Försöker minska ris och potatis och pasta för att tappa lite hull,
men jag vet inte.
Ska strax ner i tvättstugan igen och sen cykla ner på den tung-
trampade gamla cykeln för att inhandla en växelvajer.
Läser Jenny Diskis " Till den skrivande kvinnans försvar". En ohejdbar
kvinna som läser  Montaignes essäer och svimmar av hänförelse.
Med ett modernt ord så börjar hon stalka honom och hon är varken
attraktiv eller sympatisk, men står på , till trots mot den tidens
syn på kvinnor.
Måttligt road är jag, men läser väl klart.
Även läst Jo Nesbös " Djävulsstjärnan" och den var väl spännande.

Men men ....allmänt oinspirerande.
Det enda som väckte lite hopp var att jag studerade Tordens horoskop
lite närmare och såg två aspekter som tycks lovande.
Kanske redan i veckan.
Väntar och väntar och har redan väntat för länge.
Rutinen som pågår kräver en förändring.

Konstigt att livet känns som en kamp, fast jag egentligen
inte borde behöva känna så.
Men nu vilar jag i mitt svala rum innan tvättstugan, så det är ju inte
illa.
Vaknade tidigt och cyklade till kolonin. Tungt eftersom cykleväxeln
gått sönder.
Fram med vattenslangen och spridaren för första gången i år, snart
kommer regn spår vädret och då har jorden fått sej en liten fuktning
så den kan ta emot regnet.
Springer fram och tillbaka och flyttar spridaren, vattnar växthusen
med kanna. Lite varmare vatten från tunnorna och inte det alldeles
iskalla som skrämmer tomater och gurkplantor.
Planterar ut en del fänkål, squash och majs, vattnar extra med kanna,
för det spridaren lyckats med är bara att nå ytan och blöta den, inget
som räcker ner till rötterna.
Plockar bort kirskålblad och maskrosblommor.
Fyller tunnorna och sen äntligen dags för den andra frukosten. Drog ut
madrassen och la mej ner.
Att vila och se växterna i grodperspektiv, att lyssna på fågelsången, det
är en fullkomlig harmonisk upplevelse.
Att se rakt upp i den blå himlen med svala slöjmoln som förebådar
svalare väder och förändring av högtrycket.

Förgätmigejen blommar ljusblå kring det blommande päronträdet
och plommonträdet, tulpaner och påskliljor blommar snart ut men
jorden täcks mer och mer av grönska och perenner som breder ut sej.

Nu tvättstugan,  cykla till stan och köpa ny växelvajer och lämna,
böcker på bibblan, cykla tillbaka för att stänga växthus och sen direkt
därifrån för att passa barnbarnet till kvällningen.

Trötta trötta fötter redan fast dagen bara gått till sin hälft.

Blev snabbt färdig härhemma. Bäddat och vattnat så nu
är jag träningsklädd och ska iväg på ett pass step och core.

Vädret är strålande, så det blir väl snabbt upp till kolonin
efteråt för att öppna växthusen. Vattna och plantera en stund och
sen hem igen. Packa för kaffe och en stunds solning, kanske bad.
Sommarrutinen.
Cykla hem och äta, se till att det inte torkat ut på balkongen och
sen iväg för ett kvällspass på kolonin, stänga växthus och hem igen.

Ja! En underbar rutin - men slitsam.
Inget stannande nånstans.
Ingen tid att vara kreativ.

Mycket av längtan efter ett hus består av att kunna ha en mer bestående
enhet av allting. Inte all denna logistik!

Och en minskning av Tordens förflyttningar.
I lördags körde han till sitt jobb och jobbade några timmar, sen
körde han hem, sen körde han till stan så vi kunde träffas lite innan
han körde hem och gjorde sej iordning för en killfest han skulle på.

Så mycket onödiga körningar!

Och hela sommaren sen fixar han och donar, klipper gräset hos sej
efter jobbet, åker in till stan för att träffa mej.
Jag far omkring som ett jehu hit och dit, avslutar med att klippa gräs
och stänga växthus, säjer gonatt till den vackra kolonin som vilar fridfullt
i kvällssolen och cyklar hem till min lägenhet på tredje våning för
att träffa Tord.
Vi stänger balkongdörren för att slippa rökarna på balkongen inunder
och så sitter vi där inne den vackra sommarkvällen.

Allt detta vill jag inte ha längre, såå trött på den idiotiska rutinen
som saknar frid och bara alstrar stress.

Sen har vi goda helgdagar då vi lätt cyklar iväg till stan, lätt tar
oss hem för att hälsa på folk, cykla ner till stranden, eller ut för
att sola längst ute vis Subbe fyr.

Men jag måste bryta rutinen, det är helt enkelt alldleles nödvändigt!

Ska iväg till kolonin, men det är svårt att hitta motivationen.
Luften ännu inte så uppvärmd ännu och jag är fortfarande matt efter
morgonens hoppande på stepbrädan.
I mina tankar längtar jag ju efter min nya trädgård.

Ibland kan jag känna mej kritiserad för mitt " Lilla Liv", men
Vi är alla på väg. På olika sätt, på olika vägar.
Världen strömmar in genom min radio och ibland kan förtvivlan bli
stor över tillståndet. Själv får jag en bottenlös hopplöshetskänsla
över radioaktivitetens smitta som förgiftar människor, djur och växter
för långa långa tider.
En olycka här, en olycka där, de olyckorna som  inte får hända händer.
De utsläppen som inte får ske sker.
Olyckor som ödelägger framtiden, framtiden som inte tillhör oss utan
barnen, de som föds och ska födas i framtiden.

Igår fruktansvärda rapporter om Nordkorea, stora fångläger, förintelse-
läger, slavläger, avrättningar av hela familjer.

Min lilla lilla insats är att leva på ett sätt som inte ger ett
alltför djupt fotavtryck på jordens yta.
Att inte flyga, att inte resa, att odla mycket av min mat.
Hur smått och hur oviktigt det än är så vill jag undvika engångsmaterial,
skippa alla dessa lattemuggar och takeaway-matförpackningar.
Köpa mycket second hand. Inte byta min inredning till nåt nytt var
tredje år.
Använda det jag har så väl jag kan.

För övrigt är jag en parasit- och vet om det.

Lugn morgon eftersom mörka moln ser hotfulla ut utanför
mitt fönster. Ingen brådska med växthusöppning, men måste nog
vattna idag. De senaste dagarna har vattnet varit fryskallt i tunnorna
så jag har inte vågat vattna tomater, paprikor och gurkan med det.
De fryser ju redan om fötterna.

Aktiva dagar annars. Ser att bältrosen nu antagligen är helt
utläkt. Själva utslaget försvann ju snabbt men trötthet och smärta
satt i. Nu har jag tränat tre dagar i rad, igår min älskade bodypump
som jag får en sån kick av. Tog bort ett kilo från min vanliga vikt
i varje moment, för att inte bli alltför drabbad av träningsvärk, efter
uppehållet.

Ett litet utomhuskalas i går. En kär gammal vän som fyllde
femtio och ville bli grattad nere i stenbrottets iordninggjorda grill-
plats. Marinerade lax och fixade lite potatissallad och Tord skulle
titta dit efter jobbet.
Tidigare på dagen cyklade jag från kolonin till Röda korsets second-
handbutik och hittade en svart Calvin Kleinskjorta för trettio spänn.
Den fick bli bra.
Den käre Lasse är liksom inte stadd i kassa och har väl inte varit det
på länge, sjuk som han är dessutom, men en present ska han väl ha..
Länge stannade vi inte, funkar inte för oss att festa en vardag.
Kallt var det och väldigt mycket cigarettrök som blåste åt mitt håll,
såklart. Och tändvätska, och kall blåst.
Torden skulle hem direkt och städa huset inför ännu en visning.
Det bådar ju gott.

Annars tyst från Ekvägens mäklare. Självklart avvaktar de
eftersom vi la ett bud under utgångspriset.

Dagarna fortsätter.
Eftersom jag ju alltid har varit en skrivande människa skriver jag
dessutom dagbok och har gjort i alla år. I morse läste jag den sista
som är från början av januari i år.
Är så tacksam för detta perspektiv på livet och kan konstatera när jag
läser : It all make sense!

Slår mej ner framför datorn medan brödet svalnar
och nässlorna kokar.
En sån duktig liten tant jag är.
Vädret hjälpt mej. Kallt och eländigt.
Yoga på morronen, ont i fötterna och fingrarna när jag
håller på.
Bestämde att kolonin fick sköta sej själv.
Röjt mitt målarbord. Lika så gott att ställa undan färgerna nu,
hinner inte.
Putsat fönster, satte deg, kokat saft av bär ur frysen.
Lagat fisk i ugn med kokt potatis och mixat mej en drink av bär
och banan.
Så har dagen gått och radion roat och utbildat och på facebook
hittar jag andra som också ropar ut ur ensamheten.
Den ofta självvalda. Vi hittar fram till varann. Utan störningar.

Så skönt att få en sådan här dag. En stanna-dag.
Sydde in ännu en kil i ett par byxor, så kan jag använda dom
ännu ett tag.
Åldern breddar grovnar tjocknar kroppen.

Och Patti Smith fick polarpriset. Märker på facebook att det mest
är tjejerna som uppskattar henne, och jag förstår varför.
Hon var unik och annorlunda när hon kom, den androgyna
New york poeten i svart och vitt.
När jag läste hennes biografi förra året om hennes uppväxt, om
hur hon kom till New York och träffade Mapletorphe.
Man fick en ganska annorlunda bild av henne i boken, skulle vilja läsa
mer om hennes liv.
Och så har Fay Weldons självbiografi också kommit och där är ju
en annan ikon.
Har alltid njutit så av hennes böcker och hon har ett så väldigt
trivselsätt att skriva.

Nu får Tord snart ringa. Hoppas på att där ska komma nyheter
från nån mäklare.

Har starka ägandekänslor till huset på Ekvägen - här ska minsann
inte komma nån annan och tro att dom ska bo där!