ullaunna

Revolutionens ljud på ekot, följer mej in i bloggskrivandet.
Här är inga revolutioner, mer ett gnetande och gnagande, inte så
hetsigt och frihetskrävande och omstörtande som i Egypten - mer
bara som nåra kugghjul hamnat ur rytm och gnisslar och skaver mot
knaggarna.

Känner att jag är en mycket besvärlig människa.
Iallafall har vi rett ut det, älsklingen å jag.
Jag berättade för honom att när jag är så här gnällig, vacklande
och tvivlande , får han inte bli tvivlande han också.
- Det är ju då han måste vara stark.
- Jahaaa, säjer han, och säjer sen just de starka övertygande och
bekräftande ord jag behöver höra.

Tränar och står i. Målar och sköter mitt.
Det går bra eftersom jag ju i princip har gjort mej av med vänner.
Tänker som så att det kanske lättare ska gå att koncentrera mej.
Antagligen gör det inte det - men jag längtar ju så efter ett liv som
inte så lätt rubbas, ett disciplinerat liv, ensamt men fokuserat.
Att inte vänta sej något av någon....

Lyssnat klart på Alexander McCall Smith´s " Filosofiska söndags-
klubben".
Gillar nog det bättre när miljön hamnar i England, men det blir lite
för småputtrigt trots allt.
En Stephen Booth " Svart som synden", helt meningslös, skriven på
professionell rutin. Gäsp.
Och på teve såg jag ett andra avsnitt av " Sons of Anarchy", som
ju är som ett motorcykelburet Sopranos.
Solsidan var makalöst bra och den nya moderna Sherlock Holmes var
också riktigt roande och nytt.
Och på facebook har jag långa kommentarer om de olika serierna med
några facebookfavoriter.
Så roligt vi har.

Kämpar för att bli av med överflödskilona jag skaffade under influensa/
depp-perioden och är snart tillbaka till där jag var innan.
Bodybalance i söndags, step och core imorse.
Svetten i luggen fryser till is på hemvägen.

Väntar på Tord, vi ska ta en tur till Falkenberg och fika
med några vänner som bor där. Bra! Tord har förstått att jag
behöver lite miljöombyte.
Igår kom jag iväg på kvällsyoga efter pannkaksstek till barnbarn
och utfodring av den hårt arbetande modern som kom och hämtade
henne.

Att stå i krigaren med vitt utbredda ben. Rikta höfterna framåt
och hela överkroppen, lyfta armarna och gripa tag i armbågarna,
försöka hålla huvudet rakt  och samtidigt se till att bakre foten
behålls ner i golvet...aj.
Detta är en modifierad sorts yoga som kallas Mojoyogan och jag
bara hoppas på att den är bra för mej.
Att vrida sej, att sträcka ut i olika riktningar samtidigt - jo.
Slipper ryggproblem som jag jämt hade förr faktiskt.
Men ont i fötterna...
Alltid denna smärtkropp...
Varför?
För att livet gör ont?
Faktiskt har jag i princip alltid haft besvär eller ont av nåt.
Sen drar det faktiskt vidare, saker jag trodde jag skulle få ha
i evigheter, kroniskt, men det drar faktiskt bort.
Därför tänker jag att mina onda fötter ska gå över, kanske när
jag flyttar.

Lever ju med en världsbild där allt kan tolkas symboliskt
och där är fötterna det som tar en in i framtiden. Att ha ont i
fötterna kan symbolisera en rädsla för framtiden och det känns
rätt logiskt.

I min värld där även verkligheten är en dröm tolkar jag det som
något gott att jag äntligen fått min cykel lagad.

Åååå vilken konstig energi jag har i kroppen idag!
Kanske ljuset som knixar sej in i det tröga gamla systemet och
rör runt lite.

Cyklat bort till Garden centret i andra ändan av stan, ljudlöst
och mjukt på min nyfixade cykel.
Kylan var förskräcklig och isen knagglig på sina ställen , men
mycket grus ligger på cykelbanorna fick upp farten.
Köpte såjord och fröer, svindyrt blir det nuförtiden, men får
väl löna sej i slutändan när jag äter mina odlade grönsaker.
Men ögonen vill ha fägring också så det blev en del blomfröer.

Sen har jag pratat en hel del i telefon och krånglat med ett
nytt fotoalbum på fejsboken.
Rastlös rastlös rastlös, ingen koncentration till att måla som jag
borde.
Får fixa mat igen och sen är det snart dags för den lilla Alvan att
dyka upp på min tröskel.
Så glad att jag slipper hämta henne, att hon kan ta sej själv.

Mars går i mitt tecken nu och närmar sej en opposition till den
galna och plötsliga Uranus. Den energin jag upplever, tror att den
måste ha fysiskt utlopp, så jag tar ett kvällsyoga-pass ikväll.
Teveprogrammen är ju helt värdelösa just nu.
Igår upplösningen av Bibliotekstjuven. Oj den var bra. Hans
horoskop skulle man vilja se.

Nu ska jag röra ihop nåt med broccoli, purjo,linser, groddar och
quinoa, ingefära och vitlök. Samma som igår.
Sen blir det pannkaksstekning till Alvan.
Solen lyser, huvudvärk på lut, en rörig härva av känslor i min
maggrop.

Fick ta en liten sväng om den lilla sjuklingen idag också,
lite handla och lite måla, lite städa.
Senvinterns karga obarmhärtiga ljus lyser in och jag upptäcker
spindelväv och damm, och konstiga saker i mitt ansikte.

Försöker leva lite asketiskt och lagar mat av allt av
gryn, frön och bönor som jag har i mina skafferier.
Inte alltid så aptitligt - och då äter jag förhoppningsfullt lite
mindre. Men det värsta är ju att det faktiskt blir gott, med vitlök,
ingefära och rödcurry blir det alltid gott.

Igår lämnade jag in min gamla trotjänare till cykelverkstan.
Den har knackat och knakat och jag har varit rädd för att den helt
ska braka i en våldsam nerförbacke.
Promenerade ner till stan ( jobbigt för fossingarna), hämtade ut
massa pengar och skyndade mej innan de stängde.
480 spänn - överkomligt. Fina nya trampor och nåt utbytt därinne
nånstans i drevet ellervadetheter.
Cyklade alldeles ljudlöst och mjukt, inget som knackade och skramlade
över isarna till ett skivstångspass.

Å den välbefinnandekänsla jag fick när de sista övningarna var
till ända och stretchen tog plats i dämpad belysning.
Välsignade träning!

Annars läste jag klart Josefin Palmgrens bok med den oslagbara
titeln " Engångsligg". Helt imponerad och förtjust!
Den var ju bra!
Så rolig och så smart.
Trodde inte jag skulle orka läsa om en tjugoårig tjej men jag
tog henne helt till mitt hjärta - den vestibulitiska Klementin, som
bokens hjältinna heter.
Måste komma med ett citat:

"Mamma bedömer hur lyckad man är som människa på tre faktorer.
Om man har en man, mycket pengar och gör något konstnärligt.
Det lustiga är att man inte behöver göra någonting av det där bra.
Man behöver bara ha de tre grejerna. Man kan skriva askackiga låtar,
ha en man som slår en och en bunt stulna pengar. Man är fortfarande
lyckad. "

Blev inringd imorse. Tänkt gå på yogan men mitt barnbarn
ska vara hemma idag och där är några glapp mellan föräldrarna
så jag glider väl in där då.

Så trött igår, i säng direkt efter " Det okända". Och så kunde jag
inte sova! Andra natten.
Så typiskt. Precis när jag känner att Nu sover jag bra, Nu är jag
ju faktiskt utvilad och färdigsovd - då följer alltid dåliga nätter.
Så har det alltid varit i hela mitt liv . Vilket faktiskt gör att jag
aldrig känner mej hundra procent vital, aldrig kan lita på sömnen.

Men jag fick en idé där mitt i natten som fick mej att kliva upp
och leta upp papper och penna klockan ett på natten.

Tvivlar på min förmåga redan innan jag börjat, tvivlar på att
jag har genomdrivandeförmåga.

På facebook gratulerar jag mänskor på födelsedagen, mänskor
jag knappt känner...
Det passar mej bra. Ingen blyghet, ingen hämning. Inte en massa
information som kommer i vägen.
Lättaste umgänge jag upplevt. Passar mej fint.

Nu på med thermobrallorna och cykla iväg genom halkan,
genom januaris stela strama kyla.

Måste samla mej idag och sätta igång att måla.
Det är rätt intressant hur dagar bara kan plottras bort. Såhär:
Cyklat och tränat på morgonen efter en dålig-sömn-natt,
hem genom rimfrosten, av med allt svettigt och morronrocken på.
Slå på datorn och käka lite frukt medans jag blir helt indragen i roliga
konversationer om teveserier, krämpor och väder.
Kaffe. Knäcke.
Klipper  ner torkade aprikoser och fikon, hackar nötter i en gröt
som ska koka och svalna för att bli bröd.
Saknar jäst.
På med alla dessa vinterkläder och cykla genom rimfrosten till
Willys där jag handlar en hel del och fyller på.
Så.
Här är jag nu. Ska få ihop degen och sen drar det väl till att
laga lunch.

Ringa Tord kanske och höra hur han förfar med sina dag.
Så mycket han ska fixa innan hans jobb drar igång på golfbanan.
Ska han få ut huset sitt innan dess?
Tycker mej se en fördröjning i allt han företar sej.
En spegel av mej själv, så hur förfar man?
Livets allmänna seghet.
Önskar jag kunde ha en lugn förvissning i att-
Allt händer när det är dags....
Men han som trots allt är sexton år yngre känner ingen hets
ännu, den kommer kring femtio tror jag.
När man plötligt verkligen konkret inser att livet har en begränsning
och vill man nåt så får det manifesteras nu!

Nu ska jag måla.

Snabbt litet blogginlägg innan jag cyklar ner och ställer
mej i kö för att få biljett till den omåttligt populära zumban.

Depressionen drar bort, livet tar lite fart igen, ett litet avstamp.
Räknar hur många dagar som for bort utan att något blev gjort.
C:a tjugo dagar, det får väl gå.
En tavla blev det iallafall. Målade lite rött på det gröngula bakom
de sorgsna ansiktena och genast kändes det bättre. Tittar på den
när jag ligger i badet. Ska snart göra klart den, men det är en sån
tavla som måste stå ett litet tag.

Allt krångel i mitt liv är kvar. Det drar ihop sej till födelsedag,
som jag inte vet hur jag ska fira.
Gör som du vill, sa dottern.
Ett alldeles omöjlgt utalande att tillämpa - inte vet jag vilket som blir bäst.
Jag känner mej absolut hopplös.
Och gnällig
och besvärlig.

Nu måste jag dra.

Ååå vilken förmiddag det har varit. En massa datakrångel, höll
på att gå upp i limningen.
Det var för jag hade problem för ett tag sen och bad min kille gå in från
sin dator, så jag gav honom mitt lösenord.
Sen ville facebook att man skulle lämna en extra mejladress av nåt slags
säkerhetsskäl och då hade vi tagit hans.
Så tyckte vi att vi ville ändra tillbaka och jag skulle ha ett nytt lösenord.
Herregudmnskapare att jag inte dog. Två timmar tror jag vi höll på.
Även om vi litar på varann är det onödigt att blanda in sej om man
kan undvika, så nu känns det trots allt bra när vi fick ordnat upp det,
men nervknäckande det var det!

Igår hörsammade han äntligen min bön om att jag för att bota min
depression måste jag göra något annat.
Så vi åkte till Borås. Där skulle ju min kamera som blev stulen
befinna sig på polisens hittegodsavdelning.
Innan vi for var jag på yoga, så nu är jag igång med min tränings-
rutin igen och det är första steget att komma ur den här negativa
malströmmen.
Det var underbart att sitta och bara åka genom okända trakter sen.
Alltså - jag är en extremt begränsad människa, reser nästan aldrig.
Lite som folk var förr i tiden när de knappt rörde sig utanför sin
hemtrakt.
Tiden blev ändå rätt knapp för de stängde tidigt och när vi snurrat
omkring i centrum bad jag honom panikparkera så jag bara kunde
kliva ut och hitta polisstationen till fots och fråga mej fram.
Jag fick min kamera men den hade ett sprillans nytt vadderat fodral
som inte var mitt.
När vi kom hem bytte jag batterier och kollade och där fanns tre
foton. En lätt fetlagd yngre man i en soffa och en öl framför sej
och två foton i motljus på hans fru (?) eller flickvän?
Ha!
Tjuven eller nån som köpt kameran kanske i god tro eller betalning
för nåt som tjuvar håller på med.
Den kriminella världen på mitt minneskort!

Så det är lite blandat i livet igen och eventuellt är den värsta fasen
i den återkommande depressionen över.
En sak som emellertid känns tråkigt är mina fötter. Att jag får så ont
i fötterna av att gå. Lite gå omkring i Borås och i lite affärer , inte
ens det lilla funkar för mina trötta trötta fötter.
Som om jag egentligen skulle ha en mycket mycket lättare kropp,
inte normalbyggd och atletisk med  små rätt normala fettdepåer
för min ålder.
Skulle vara tunn och eterisk egentligen...
Så detta har verkligen blivit som en begränsande faktor i livet.
Inga långpromenader, ingen vandring, som jag drömt om. Inte
att gå gata upp och gata ner i storstäder, ingen sightseeing med
muséer.
Hemma cyklar jag vart jag ska, så det funkar. Att hoppa uppochner
på en stepbräda i en halvtimme i veckan funkar också.
Värst är att gå inomhus utan skor på hårda golv. Om man t.ex ska
ha kalas och står och lagar mat och städar och sånt.

Ätit en burk med glukosaminer, men det hade ingen märkbar effekt.
Nu kör jag nyponpulver sen en vecka tillbaks. Hoppas på detta.
Räcker väl med alla psykiska och ekonomiska begränsningar man
har, vill verkligen inte ha denna kroppsliga begränsning.
usch.

Iakttar depressionens förlopp och dess tankar och känslor.
Hur den saktar ner och stjäl all den fysiska och psykiska energin, det
går helt enkelt inte att göra något snabbt.
Hur jag helst bara vill dra ett täcke över huvudet, helst sova - om jag
bara kunde. Uppvaknandet som följs av tunga tunga tankar.
Hade jag varit minsta benägen hade jag använt alkohol eller piller -
men det ligger inte för mej.
Väntar ut.
Åldern kommer ifatt, krämpor, tyngd, ont, bittert, pessimistiskt.

Har inte velat träffa människor - men när jag sen tvingats
till det av omständigheterna har jag mått bättre av det.

Och kanske kanske - nu en vändning?
Mitt barnbarn sov över och vi slappade framför teven med Polisskolan,
Americas funniest homevideos och Mr Bean.
Ja det gäller ju att hitta nåt gemensamt intresse och nu vet hon vem
Zed  i polisskolan är, så då kan vi samsas i den förtjusningen.
( älskar Zed, han är så fantastiskt söt)
Och mänskor som snubblar är lika roligt för oss bägge.
När hon sovit gott i min säng med mjukaste leopardfilten och ätit
pannkaksfrukost kom föräldrarna och hämtade sin långbenta guld-
klimp.
DÅ ...tog jag mej samman och cyklade ner på ett pass bodypump.
OCH det funkade! Fick min kick och cyklade sen hela strandpromenaden
hem.
Såg den grönskimrande havsisen brytas upp och guppa omkring i
långsamma havsvågor i en isande isande sörja.
MEN den andades, den levde.
Och cykelbanans grus kom i dagen och smältvattnet rann i strida
strömmar och ett porlande rann i diket och detta smältvattensljud
kittlade mina känsliga öron och gjorde min trumhinna lycklig.
Kanske kanske...
Och kanske har det bara varit influensans verkningar och målningen
som finns på duken är iallafall ett resultat.
Ett sorgansikte, och ett mindre ansikte också med häpen sorg i
blekheten. Liknar nåt av Sigrid Hjertén, inte riktigt som jag brukar
måla.
Bara jag gör nåt, jag måste göra, annars kan jag lika gärna lägga
mej ner och dö.

Kommer inte ut på facebook...arrrgggghhhh.
Hållt på och slirat sen igårkväll då jag inte fick in ett inlägg
och nu kommer jag inte ens dit.
Ringde dottern men hon hade också problem och sa att det
kunde vara så ibland.
Annars kändes det lite hoppfullt igår för jag fick ner ett ansikte
på den förpreparerade duken.
Såg också den underbara filmen " Maria Larssons eviga ögonblick"
och den var så vacker och tidstrogen. Kände ett litet uns jäklar
anamma. Hur denna mänska som slet med sin kropp och med sin
själ och ändå lyckades med att hålla sin kreativa gnista levande.

Gick sen i min mörklagda lägenhet efter jag stängt av teven
och fotade ut mot oxelträdet som stod härute i snön så vackert
med sina rimfrostklädda grenar under gatlyktan.
Tog innan en massa kort på mej själv. Tar alltid i svagt ljus och
utan blixt, enda sättet att få ett acceptabelt porträtt.
Lärt mej lite lätt fotoredigering så även om fotona är mörka kan
jag ljusa upp dem och leka lite med mättnad och skärpa.

Så mycket som jag skulle behöva lära mej...

Cyklade ut med depressionens fula ansikte  ut i ett landskap
inhöljt i kölddimma. Vitt mot vitt- så vackert.
Bara biblioteket.
Började lyssna på en lovande CD-bok men efter ett tag kände jag
igen den på några detaljer. Så även om jag inte minns hur det gick
tappade jag lusten att lyssna.
Läst mycket, klamrat mej fast vid andra verkligheter  för att slippa
min egen.
Bla en bok om facebook, det var lite kul. Till råga på allt utspelade
den sig delvis i Varberg och det va ju kul.
Varje kapitel börjar med en uppdaterad statusrad med kommentarer
och gillande. Kul grepp faktiskt. Snacka om nutidsmarkör.
Gunilla Bergensten hette hon som skrev den, " Konsten att vara otrogen
på facebook". Men det var ju annars en ordinär relationsroman,
så mer än så var det ju inte egentligen.
Läste också Agneta Klingspors " Stängt på grund av hälsoskäl" om
hennes bröstcancertid.
Inne i en hiskelig Dennis Lehane historia som åtminstone håller
mej vaken....

Och igår såg jag " Bibliotekstjuven" på ettan och den var så jäkla bra!
Om klassmarkörer, socialt och statusklättrande, hierarkier och
revanchbegär. Himla magknipande skildrat. Bästa på teve på länge!
Och ikväll tittar jag på " Maria Larssons eviga ögonblick".

Kände mej lite pigg när jag kom hem här och satte mej vid mitt
arbetsbord. Försökte -
började aldrig
och nu är jag trött igen.

Depressionen är förskräcklig och det värsta är att man faktiskt
tycker att man ser alldeles klart och illusionsfritt.
Man ser begränsningar hos sig själv och hos alla omkring sej.
Alla är vi som borttappade barn som blivit övergivna av våra
föräldrar. Vi är inte varken kapabla eller mogna vår uppgift-
men får se till att klara det ändå.

Och Jag? Så helt okapabel, så helt misslyckad, så utan utväg
Så tappad!

Snö på träden, massor av vackra bilder därute. Att cykla
genom skogen idag var som att komma in i en snökatedral
där i motsats till en katedral i sten dämpar ner alla ljud, vadderar
hela uteupplevelsen.

En fruktansvärd huvudvärk idag som jag inte blir av med trots
tre treo. Tvättstugan.
En kvinna vill tvätta så fort jag blivit klar. Jag är tämligen avvisande,
kan inte prata och trycka på rätt tvättknappsprogram samtidigt.
Jag vill ha min tvättid i fred!
Ber henne komma lite innan tvättiden är slut, blir nog klar till dess.
Hatar när nån plockar ut min tvätt för att trycka in sin egen.
Låser med mitt lås och känner mej ogin och missunnsam.

Igår tog två serier slut. Den charmiga Desperate romantics. Om
prerafaeliternas brödraskap. Min stora kärlek till denna tidsepok
fick sitt lystmäte, och hon som spelade Lizzy Siddal hade verkligen ett
helt fantastiskt hår, sånt som jag älskat alltid och önskat mej.
Tog fram min bok om The English dreamers och slog upp tavlorna som
jag älskat sen ungdomen. Ophelia i vattnet som jag haft som affisch
på väggen i alla mina lägenheter ända tills dottern tog med den
till Göteborg....
Så tog den spännande serien The Deep slut. Men visst fanns det luckor?
Hur kom Clem in på Volos? T.ex.
Jaja, det blev rätt krångligt på slutet , men det var spännande så länge
det varade.

Två gånger har jag haft förnimmelsen av att jag blivit väckt av en
liten pojke. Rätt bryskt knuffar han mej på armen och jag vaknar
med ett ryck.
Vem är han?

Förlamande trötthet. Riktigt jobbigt - eller bara vilsamt?
Vill bara veta om det ska vara såhär?
Försöket att träna var inte rätt. Nu haltar jag dessutom med en
alldeles förskäcklig träningsvärk.
Tänker att jag nu när jag är så här lågt stämd nog nästan är
lättare att umgås med. Mer laidback, lugnare, vilsammare.
Torden tycker nog att det är helt perfekt- mina krav och min
frustration är inte så närvarande. Det är helt okej att bara se på tv.
På eftermiddan är jag så trött så jag somnar. Väldigt ovanligt
annars. Och ändå har jag sovit hela natten och sent på morgonen.
Detta kan bara inte vara rätt.
Idag besök. Rosi som i sin pensionsålder vänder runt på livet.
Flyttar ihop med en man, rycker upp och drar till Båstad.
Har haft en väninna som alltid varit som en syster för henne och
som nu gått bort i cancer.
Men Rosi får i samma livsskede kontakt med tre halvsyskon som
hon aldrig känt.
Hon ger hopp om att livet kan vända sej och vrida.
Nya vindar kan blåsa upp.

Det är nästan konstigt dethär med min årligt kommande
post-jul-depression. Som om den inte går att undvika.
I år la jag upp en plan om att bara fortsätta min härliga kreativa
period direkt efter julafton, innan jag tappat farten.
Men det gick inte.
Nu målar jag väldigt halvhjärtat, farten tappade jag.
Tänkte hålla mej uppe med träning - men icke så, då kom denhär
jäddra influensan.
Igår lyfte jag mej själv i håret och halkade ner på ett pass med
skivstången.
Det blev som en fasa. Fast jag inte hade mina vanliga tyngder
utan minskade vart jag helt darrig, svettig och skakig.
Kom hem alldeles förstörd av trötthet.

Har varit på ett mysigt kalas hos vännerna, de som finns kvar
( trots allt) så helt isolerad har jag inte varit, men tyngden och
sorgen och den stora inre ensamheten finns där konstant.

I drömmen åker jag i en öppen bil i ett likaledes öppet kust-
landskap. Men det finns ingen förare och ingen ratt så allt
sker automatiskt. I drömmen är det inte hemskt utan tämligen
obekymrat - men nån styrsel på tillvaron finns ju inte.
Tror att bilen tog av i riktning tillbaka till utgångspunkten.

Korten jag lägger är inte heller så negativa.
Visst kommer åtta bägare, kortet som talar om stillastående ,
mörker och alienation, men det andra är bra.
Här i verkligheten lyser solen men gatorna är som igår isiga
och livsfarliga.
Bara en sån sak! Jag trängs hela tiden mot ett ingenting, ett
passivt stillastående!
Hade jag trott säkert att något fanns att hämta här, så har jag
trott tidigare i mina depp-tider.
Men här är bara tomt ..ju.
Hittar inget hopp, ingen förtröstan, ingen liten röst som berättar
om i vilken riktning jag ska vända mej.
Ingen liten kontakt, ingen inre vind som lyfter tag.
Bara bara tyst och tomt.

Tja, då var det gjort. Konfrontationen jag bävat för.
Amputationen.
Klart.
Naturligtvis fick jag höra att jag inte skulle spela offer.
Det brukar hända de gånger jag berättar om mina behov.
Och när jag ifrågasätter någon annans självbild.

Att få vara offer är tydligen inte en roll som får spelas av mej.
Den är vikt åt någon annan.
Får inte ens testa replikerna lite försiktigt efter att ridån fallit
och ingen annan lyssnar.

Alltså...jag vill inte ha dendär attans offerrollen.
Ärligt talat vill jag inte ha någon roll alls i detdär patetiska
skådespelet där de mest bärande rollerna tillsätts dem med
de mest bärande rösterna. Och de yvigaste gesterna.

Vill inte delta i några dramer överhuvudtaget...möjligtvis små
folklustspel med småputtrig spirituell replikföring...mest för
skoj skull.
Lämnar scenen till de stora primadonnorna.
Slut på dialoger, nu är det min ensamma monolog med mitt
jag och mej själv.
En ensam uppgörelse.
Giftet från drömmen har verkat, döden har inträtt...
( kan inte hindra min undermedvetna dramaqueen behärska mina
drömmar...)

Förlamande trött.
Torden skulle komma men är såpass insnöad så vi skjuter på
det. Tog endast en promenad genom skogen till Familjen och
vilade i deras acceptans och kravlöshet.
Mat fick jag också.
Sen promenerade jag hem igen.
Tanken var att måla resten av dagen och visst lite har jag målat
men känner mej så trött att jag kan ramla av stolen.
Återigen packar jag i mina drömmar, slarvigt och under tidsbegränsning.
Så kommer jag ju på att jag redan svalt giftet.
En rejäl skopa av vitaste arsenik.
Kommer jag att hinna? Innan giftet verkar?

Så är det.

Ok.
Grundat nåt som ska bli nåt slags självporträtt.
Men en fjäderbur kring bröstkorgen.

Men det kanske blir något annat.
Så på det viset känns en lite strimma...
att jag iallafall grundat...

Tog cykeln och drog den genom det ymniga snöfallet,
genom vallarna av snömodd.
Slänga sopor och handla.
Möter en mörkhyad tjej som försöker dra nån slags
kärra med små hjul och en överfull tvättkorg mot tvättstugan.
De små hjulen vill inte så jag ställer cykeln och lyfter i andra
änden och vi bär flåsande iväg med gemensamma krafter.
Hon tycks inte kunna svenska, griper min hand när jag går
och tackar.
Fort skakar jag av mej denna " goda gärning" som smutsar ner
mitt ego.
Alltså glad för att kunna vara till hjälp men alltför självmedveten
för att kunna njuta av det.

Kändes faktiskt lite lite välbehag när utflykten var avklarad och
jag iallafall hade fått slita lite. Kröp ner under täcket igen och
läste ännu en fantastisk novell av Alice Munro.
Känner mej verklgen inte alls frisk ännu och depressionen behåller
sitt grepp.
Avskyn.
Att allt känns för mycket,  myllrande, krälande, väsnande och bullrande.
Att folk orkar hålla på?
Och samtidigt är det så trångt och samtidigt väldigt väldigt ensamt.
Och jag vill se det i ögonen hela tiden.
Inte låtsas och inte ha några illusioner.
Vänja mej vid hur det är.

Så. Nu har jag varit ute för första gången på flera dagar.
Halvdarrig och klen äntrade jag min cykel och vinglade ut i snö-modden.
Kände mej som nån slags hoptorkad insekt som bländad vecklar
ut sina  ligament och spröt för att försöka anpassa sig till ett nytt
element.
Biblioteket för att lämna gammalt och fylla på med nytt. Till Netto
dit livsäcklet följde mej i spåren. Handla mat när aptiten är dallrig
är svårt. Kom ut med hälften av vad jag skulle ha.
Är inte denhär världen för gammal? Egentligen.

Hem sakta ,äntligen. Kändes som en väldigt lång tur
men nu tillbaka, ner i sängen som bara är halvbäddad. Läser en
novell av hyllade Alice Munro. Ur hennes samling " För mycket
lycka".
Och god litteratur återger mej hopp.

Med stor risk för att ge mitt liv en förhöjd dos av drama, så
är det ju faktiskt återigen så att där finns besvikelse.
Människor är ju aldrig vad de utger sej för.
Tvärtom tycks det mej som just det de berättar om sig själva, just
det som de framhäver som sin mest framträdande egenskap är det
dom inte är.
Och jag blir lika förvånad varje gång, som om jag faktiskt tror på vad
som sägs.

Och vad säger jag om mej själv då? Vad upprepar jag till leda? Och
hur dåligt stämmer det?

En bild jag får är annars att jag känner mej som en social kamekaze-
pilot.

Ok. Nytt år - men samma gamla jag.
Som kliar.

Känner en sån skum förnimmelse i mina lungor.
Som om det lite bränner, liksom upprört.
Brännande, skavande.

Lungorna= livsrummet.
Mitt trånga trånga livsrum som jag stångas mot och inte
lyckas utvidga.

Nu så extra tydligt med sjukdom. Inte varit utanför dörren
sen dan innan nyårsafton.
Maten börjar sina här så imorrn sticker jag ut näsan.
Man känner sej som hudlös såhär efteråt.

Jag vet att det kommer att bli bättre och bättre. Jag kommer ut
på mina rundor, kommer att komma igång med träningen,
kommer att komma igång med målningen och så blir det
bättre.

Allt så smått, så smått. Så väldigt begränsat.
Och min avsky så stor.
Ledan så stor.
Alla människor så små.
Och jag är en sån begränsad människa med skavsår av mitt
begränsade livsutrymme.

har jag min värsta tid på året nu.
Mörkaste mörka som rimmar illa med den blå himlen och klara
solen.
Nyårskvällen tillbringade jag fullkomligt manglad av feber och
huvudvärk. Låg under två tjocka täcken och tre filtar i flera timmar
utan att få upp värme, feberfrös helt utslagen.
Viskade ett rossligt " gott nytt år" ur min täckhög till älsklingen när
det började smälla utanför.
Sen har det varit en stillsam tillvaro. Få steg lite runt, mellan säng
och soffa i princip.
Mycket 1800-tal. Dickens " David Copperfield" på åttan efter sista
avsnittet av " Little Dorrit". Sen tvåans " Buddenbrocks". Jo alldetdär
med elände, lungsot , tvinsot och klensot har känts väldigt rätt....
Min intention var i år att börja måla direkt efter julaftonen
i princip. Hur blev det?
Har inte börjat ännu...
Kan skylla på lite social aktiviteter, en del besök. Bla var Tords mamma
här för första gången ( !)
Men annars vet jag inte hur det alltid blir såhär.
Träna gjorde jag litegrann tills jag blev sjuk.
Så nu är det verkligen eländes elände.

En del ställningstaganden som känns mycket plågsamma men nöd-
vändiga. Och så....rullar Det Stora Vemodet in...
Slåss för mitt utanförskap och emot det.

Två nätter drömt om resor. Bägge gångerna har packningen varit
helt ofullständig, oplanerat, försenat...kaos, utsatthet.
Sen på morgonen hörde jag om en pojke som dött av svininfluensan
och då hade det redan börjat sticka i mina lungor...
Tänkte att mina drömmar om resor kanske var dödsdrömmar.
Min kropp är en Dramaqueen.
Ska se om jag kan få denhär dramaqueenen att lämna sin säng nu
och dra fram dammsugaren.