ullaunna

En så mycket  vänligare dag, så mild, så helande.
Trots usel natts sömn, och nu vet jag ju att jag snart ska sova gott.
Kommer från växthusstängning på kolonin.
Trevligt prat över staketet.
Prat på telefon med bästa Torden och bästa Beriten.
Och umgåtts med Alva en heldag.

Vi cyklade till kolonin och öppnade.
Hon tjuvade mina tomater, fick en rädisa att ge mamma.
Sen tog vi oss till Hemliga landet.
Vid bäcken i vitsippstiden, som vi brukar.
Vi har skapat en tradition.
Pratar och njuter för där står tiden stilla och bäcken porlar
och där finns så mycket vackert att se.
Klättrar och klänger.
Magiskt och poetiskt och vi kastar vitsippor som får segla med
strömmen.

Så blåser det svarta molnet bort och vi tar oss hem genom skogen
och löven spricker ut ljusgröna och lovande.

Tord lagt ett bud på huset .

Jäklar va tung jag är idag...
Dagarna av solsken - dom funkar inte för mej.
Lider av en omvänd ljusdepression så den ljusaste tiden på
året kan kännas väldigt tungsint.

Cyklar i min röda blus hit och dit, hit och dit.
Kanske är jag bara väldigt trött?

Sörjer.

Sörjer jorden och människorna som inte förstår sig på varann.
Sörjer vänner som glider bort.
Sörjer galenskapen som pågår. Alla som rusar. Alla som
förbrukar...

Läst ut Knausgård förra veckan. Varför all debatt om den?
Tyckte den var bra, men varför sånt ståhej.
Han sörjde en pappa som varit en dålig pappa. Tyckte om hans
ohejdbara obegripliga gråt. Han sörjde inte - kunde bara inte hejda
tårarna från att rinna och hulkningarna.

Nu läser jag en bok om mänskliga relationer och sociala nätverk
" Connected" av Nicholas A. Christakis och James H. Fowler.
Den gör mej också lite deppig, trodde jag skulle bli glad av den.
Bara skummar, en massa experiment och diagram och procent hit
och dit. Slutsatsen blir ju hitintills att vi är som marionetter för
varandra, speglar och härmar....och dessutom är vi predistinerade
av våra gener.
Tänker mej som en sån där plupp i utkanten av ett socialt nätverk.
Som i bokens trassliga härvor av nätverkslinjer.
En liten ensamvargsplupp....fast jag är ju rätt social egentligen.
Eller så är jag bara kommunikativ - men anti-social..?
Blir så väldigt trött av människor - säkert genetiskt eller nån
såndär modern bokstavskombination.

Cyklar genom de nyutslagna skogarna med en tidig skörd av sparris,
ruccola och rädisor, cyklar lite solbrynt och ljus, men med ett svart
moln i auran.

Njuter av en ensam hemmakväll, med nytvättat hår
i min gamla soffa och " Arga snickaren" på teve. Renoverings-
galenskap, kaos, osäkerhet och pengabrist.
Där vill man inte hamna.
Torden hade visning på sitt hus igår och där var en del som var
intresserade.Men ännu saknas besiktningsprotokoll Det blir besiktning
först imorrn och då får vi hoppas att allt är okej.
Kanske kan han ringa och bjuda på Ekvägen.
Vill att det ska bli dit vi flyttar, mer och mer.
Känns som en mycket rimlig lösning .

Idag förmiddagspass med jordjobb. Planterar ut en del plantor,
hoppas att det nu inte blir alltför mycket kyligt bakslag, vet att
man lätt lurar sej på denhär värmen.
Hem, trött och åt, packade kaffe och tog mej för första gången
till havet i år och efter att ha legat längst inne mot ett skyddande
plank kände jag mej så svettig att jag tog premiärdoppet.
Cyklade hela den långa vägen med alla långa backar direkt upp
till koloni där jag jag jobbade på till kvällen.

Planterade ut den lilla lobelian som stått och härdat sej i sitt
brätte och då svirrade det till av lycka. Tänkte på att den sen
ska blomma blått mot stenen och att det ska bli frodigt och
grönskande och blommande överallt.
Som om kolonin tackar för de här åren har våren varit väldigt
harmonisk. Inga möss som biter av plantor i växthuset.
Allt flyter i sin rytm utan störningar.

Igår kalas i Göteborg. Min yngsta dotter fyllde 28 och bjöd på
prinsesstårta.
Allt folket i det rosa huset har blivit så ambitiösa. Pluggar och
står i. En ny generation ut i karriärer.
Motorvägen dit genom det nyutsprungna landskapet.
Jag deltar i denna värld som drar vägar kors och tvärs genom
gamla bruksbygder, skär av gårdars marker, smittar ner tystnaden
så den för evigt kontamineras med ett motoriserat brus.

Så kluvet det är att avsky detta och samtidigt låta sej föras
fram i ett bekvämt plåtskal, transporteras till målet, alldeles
bekvämt.

Är ingen resande människa så en enkel tur några mil öppnar
sinnet. Ser så mycket vackert och tänker på hur livet kan gestalta
sej på de olika platser man far förbi.
Vem skulle jag vara om jag var född där istället för här.
Hade jag känt mej hemma där då?

Att vara hemma och bo, min viktigaste prioritet.
Att bo är en av mina få talanger: Jag är riktigt riktigt bra på att bo.
Bo hemma i mitt lilla hem som jag helst inte vill lämna.
Längtar efter att få flytta och få känna Frid.

Ännu en solig dag, ännu påskledigheter, men Torden jobbar.
Jag välkomnar vardagarna som kommer.
Känner mej tung, gammal och trött.
Inte mitt favorittillstånd.
Kolonin väntar och sen ska jag cykla iväg på ett pass yoga.
Sååå välbehövligt.
Förstår att lite av mitt något låga allmäntillstånd beror på att
jag tränat så minimalt i en tre veckor. Behöver träningsendorfinerna!

Jorden väntar förberedd men den korkade koloniföreningen är som
vanligt sena med att sätta på vattnet.
Innan vatten i kranarna vågar jag mej inte på att så på friland.
Lök och potatis är nere i jorden och mestadelen av plantorna
flyttade från mina varma fönster och glasade balkong till växthusen.
Vattnet i tunnorna får räcka till dem.

Igår satte jag arg lapp i trappan.
Att man kan ju plocka upp skräp i trappen om man "råkat" tappa nåt...

Sen min grannfamilj flyttade in har det blivit skräpigt och jag förstår
att det är ungarna. Men då kommer det väl an på föräldrarna att lära
barnen plocka upp efter sej?!
Hatar den nonchalansen som gör att skitungar anser att det kan vara
städerskans jobb att plocka efter dom.

Torden orolig över min ilska.
Ändå kan jag se att det i det långa loppet inte alltid lönar sej att vara
snäll och oförarglig.
De tider i livet jag varit snäll - har ändå agressioner drabbat mej- då
som en blixt från en klar himmel.
Och jag ser det i hans liv. Att hur " snäll" han än är, hjälper det inte alltid.
Konfikter äntrar ens liv, tränger sej på.
Om man än är helt oskyldig blir man drabbad.

Därför vill jag inte längre vara rädd och inte alltid snäll.

Såg annars min älskade Harvey Keitel i  den amerikanska versionen
av " Life on Mars".
Som bufflig kommisarie i ett sjuttiotals-New York.
Tycker så mycket om hans energi. En slags lokomotiv.
Kort och fyrkantig med sitt gamla vackra ansikte och en lite
surmulen bitter mun.

Lägger annars mina kort och får ledning och bekräftelse
En vajande vattenväxt är jag och mina fåglar flyger om natten.
En drömmande ödla på en sten är jag , med slutna ögonlock mot dagen.

Vaknar vid sju och kommer upp till mitt kök som
är upplyst av morgonsolen. Igår lyckades jag putsa fönstret
där och sätta upp gardiner. Den allra värsta plantinvasionen
är över, två tredjedelar av alla krukor och brätten är flyttade
upp till kolonin nu.
Jord och småflugor bort, ett par sirligt blommönstrade längder
och några små pelargoniesticklingar istället - å så vackert.

Långfredagsfrid.
Tord jobbar hela påsken, vi är väldigt trötta i våra kroppar, orkar
knappt prata med varann på kvällarna när vi ringer.
Vi ska ses på påskafton och äta lite gott med några vänner.
Efter påsk kanske han börjar buda på huset.
Blir det några andra som får det får jag väl flytta ut igen då.
Och klamra mej fast vid en fortsatt dröm om öppna vidder och
fri utsikt. För det är det enda detta huset inte har. Allt annat
klickar ju in i våra behov och önskemål.

Nu göra kaffe och bre mackor av det nybakade brödet, cykla
upp och ha en bra arbetsdag på kolonin i jord och sol.
En liten påsklilja blommar där gul mot staketet som om våren
för en gångs skull är i takt och i viss harmoni.

Då ska vi på en andra visning ikväll då. Av huset på
Ekvägen 11.
Innan dess kolonin.
Håret har blivit solblekt och ansiktet solbrynt, eller nåja...
lite rött kanske. Igår drog jag ut madrassen på altanen och
sträckte ut efter kaffet. Varmt!
På morgonen var jag till en hälsokostaffär som hade en kampanj
med fotundersöknig, en dartmografering av foten när man stod på
en genomskinnlig låda.
Kom därifrån med en beställning mot fotinlägg för 1200 spänn.
Tror dock inte att det kommer att göra någon omfattande verkan,
hade inte så väldigt nedsjunkna fotvalv. Det hade ju annars kunnat
förklara varför fötterna blir så trötta och onda.
Men bra med inlägg att lägga i sommarskorna som ju ofta inte har
den stötdämpning som kraftigare vinterskor har.

Och bältrosen håller på att läka, men det onda är kvar. Drar sej
ner runt höften, en bit in i kroppen. Det är ju en nervsmärta.

Alltid alltid nån jäkla krämpa, alltid nåt som gör lite ont...
Ingenting alarmerande, sällan nåt som behöver vård eller medicin,
men sällan sällan smärtfri.
Nån bakomliggande tanke om att själva Livet gör ont.

Vill inte längre fokusera på kroppen och smärttilsstånden mer.
Jag är ju faktiskt inte sjuk. Ju!
Blir bara förvånad över kroppens uppfinningsförmåga att hitta nya
saker som kan göra ont.

Tord jobbar på och efter andra dagen sa han det kändes som han
jobbat där jämt.
Inga problem heller med att gå från att vara banchef till att vara ban-
arbetare. Ser det nog mer som en lättnad.
Att få jobba på en bana där saker fungerar, maskinerna inte är åldriga
och han slipper få skit för allt som inte funkar.

Påsken stundar, nåt litet kalas ska vi väl kunna fixa för nåra vänner.
Bara litet och lätt, knyt kanske, för jag behöver min energi till så mycket
så här års.
Och yngsta dottern fyller år .

Nu , ut med plantorna från morgonsolfönstret till balkongen, sen packa
för kolonin. Fortsätta i den perennrabatt jag försökte få fri från kirskål
i gårkväll. Öppna växthuset och lyfta på täckena av fiberduk som skyddar
plantorna från kalla nattluften.

Ännu en dag ännu en dag i Ullaunnalandet.

Idag är det älsklingens första dag på sitt nya jobb och
jag hoppas att allt går bra. Kanske blir det både jobb och bostad
i Tvååker så småningom...
Hans hus ligger ute på Hemnet nu och på onsdag plockar vi med
oss min mångkunnige och händige svärson på en andra visning av
huset som verkar mer och mer som en möjlighet.
Överraskningsfesten vart bra - bara jag som  blir så gräsligt trött,
lite synd. Blir lätt sittande i en soffa, mätt och orörlig efter all den goda
maten.
Men så började jag prata med en ny tjej jag aldrig träffat och blev
stimulerad. Gillar att höra om andras yrken och karriärvägar.
Finns ju utbildningar och yrken som man aldrig hört talas om.
Hemma klockan två och varför ska jag tacka ja till whisky när
jag vet att jag får ont i magen av det och varför o varför satt jag
och bara matade in chips med dip på slutet?

Nåväl dagen efter var ändå helt okej. Cyklade upp och öppnade
växthus och ställde ut plantor på vädring och sen vidare till dotterns
familj. De grejade i trädgården och Alvisen hade ett hel liten hord med
kompisar hemma. Vi hade med oss foldern med huset som vi visade.
Cyklade sen vidare till nästa familj och avslutade med att stanna till
vid en pizzeria.
Plötsligt var allt så oerhört njutbart. Ett sånt där upphöjt ögon-
blick. Himlen var så hög, luften kändes så ren, måsar som skriade,
allt var upphöjt gånger tio. En stund, när vi väntade på våra pizzor,
på just den gatstumpen var ljuset himmelskt och glädjen stor....

Såg säsongsavslutningen av " Sons of Anarchy" och en film på
kvällen som var rätt speciell " In Bruges". Två torpeder , helt mänsk-
liga på uppdrag i den medeltida belgiska staden. Lite absurd med en
kul ton. Annorlunda. Colin Farell var bättre skådis än väntat och
Ralph Finnes utseende tycker jag är fascinerande.

Idag step och core fast jag inte hade lust, men jag måste. Sen koloni-
jobb. Trötttrötttrött.
Dragit potatisfåror, rensat upp och klippt ner hösthallonen.
Karl-Ove Knausgård följer mej överallt nu. Hunnit snart halva av
hans " Min Kamp". Han följer mej till kolonins kaffestund, ner i badet
och med ner i sängen.
Nu ska jag upp och bädda in plantorna i fiberduken och stänga
växthuset. Sådde spenat ute och här hemma har majsen kommit upp
och squashen.
Den kan man inte så för tidigt för då blir den alldeles jättestor innan
det är dags att sätta ut den.

Sådärja. En stor glasskål full med potatissallad är färdig, över-
plastad och ställd i kylskåpet i väntan på avfärd.
Ett överaskningspartaj ikväll ska bryta veckan som varit full av
hårt kroppsarbete.
Den där jäkla gödseln jag köpte i höstas, ett helt fullt traktorlass
har legat halvt nergrävd och i högar överallt, och alla perenn-
rabatterna har varit som vanligt bruna och skäpiga, mycket att
klippa ner, rensa och räfsa bort.
Varje gång jag cyklar dit är kassar och cykelkorg fulla av plantor,
och därinne växer sallad, spenat och rädisor för fullt.
Penséer är planterade i krukor och urnor, blir lite åtgångna av
blåsten men hämtar sej och växer.
Varit så gräsligt trött och bekymrad mitt i vårglädjen, för jag
fick ett slags hudutslag vid sidan av ryggen.
Eftersom jag ätit en halv burk glucosaminer för mina leder trodde
jag det berodde på en överkänslighet.
Det gjorde ont och huden runtom var väldigt öm och tålde inget
skav av kläder.
Varje gång jag böjde mej stramade det och ömmade.
Hade en riktigt jobbig natt där jag varit helt säker på att det var en gräslig
cancer som snart skulle ta mitt liv....just när jag äntligen skulle få
mitt hus!
Men nästa dag googlade jag på bältros och förtod att det var det
som var grejen.
Trodde bara det var gamla mänskor som fick det, men det handlar
ju om att man haft vattkoppor och sen blivit utsatt för viruset igen.
Haft en sjukdomskänsla i kroppen ett tag, så allt faller på plats
och jag blev så lättad.
Nu håller det på att läka och det positiva är att det ger en resistens.
Nu får jag antagligen aldrig bälros mer.
För får man det när man är gammal och nedsatt kan det bli väldigt
långvarigt.

Så nu avslutar jag denna något arbetsamma vecka med
en fest. En go kille vi känner fyller fyrtio och hans tjej har fixat att
vi alla ska dyka upp med mat och dricka när han tror att han är i
princip bortglömd.
Våren väntar, men Allt Ska Bli Bra.
Allt Ska Bli Bra....

Ååå så svårt det kan vara.
Igår tittade vi på ett hus i samhället Tvååker.
Kompromissen var att det ligger i ett samhälle med hus på sidorna,
och att tomten är mindre än jag vill.
Fördelen är det rymliga huset med källare, gillestuga med braskamin,
planlösningen som känns väldigt hemtrevlig.
Jag kan se oss bo där.
Jag kan se mej cykla iväg den slingrande villagatan ut mot området
kring prästgården, den lilla skogen med vitsippor och fågelsång.
Jag kan se oss sitta på altanen, i uterummet i eftermiddagssolen,
se oss fraternisera med grannarna...

Igår pratade jag med vännen Johhny om dethär med mögel
på vinden, något som fanns lite grann på detta nummer elva.
Hur man åtgärdar och hur farligt eller vanligt det är.
Johnny tyckte att Tord gott kunde vara mer entusiastisk.
Njaa tyckte jag.
Om Torden varit mer entusiastisk hade nog jag blivit rädd.
Nu är han så väldigt realistisk och det är kanske inte så roligt,
men känns pålitligt.

Vad vi bägge känner oss lite beklämda över är kanske utsikten då.
Längtan är ju ut mot ett fritt läge och här är det utsikt mot ett
vackert, men kanske lite begränsat skogsområde.
Aningens beklämmande. Lugnt, rofyllt...men ja kanske lite begränsande.

Och det känns ganska viktigt.

Men rädd för att vi hela tiden ska vara alltför försiktiga och
aldrig komma loss.

Måste ha tillit.

Och ja, jag tror att jag har det innest inne.
Kanske det bästa väntar ännu.

Börjat läsa Per Odenstens nya bok "Nio sätt att beskriva regnet",
och förstår att jag måste sakta ner mitt vanligtvis glupska slarviga och
obehärskade sätt att läsa.
Det här är vackert och säreget, ingen roman utan en samling texter och
berättelser. Läste romanen "Gheel" för många år sen och det var en av
de böcker som präglat mej. ( inte för att jag direkt kommer ihåg så
mycket...)

Annars hämtade jag Karl-Ove Knausgårds "min kamp" på bibblan igår.
Den ser jag verkligen fram emot, blev ju alldeles salig när jag såg och
hörde honom i...var det Babel?...för ett bra tag sen. Ja alltså inte för
att han såg uppenbart bra ut, utan för det oerhörda projektet.
En dagbok i flera band, ett till synes narscisstiskt projekt.
Men vad ska man annars utgå ifrån?
En del av oss går ut i världen, slåss på barrikaderna, involveras i
projekt, låter sig uppgå i en sak eller ett skeende.
En del av oss kontemplerar världen genom våra egna jag.

Ett av Linda Spåmans intressen är att fotografera sej själv.
Visade min Tord hennes bilder och han undrade om hon var exhibionist.
Njae....tycker jag. Det är väl en del av hennes konstnärsskap.
Läser om ordet att det handlar om ett sjukligt behov av att blotta sin
kropp, eller sitt själsliv...
Så känns ordet som en del av det jante jag själv tycker mej kämpa med.

Blottande - döljande
Dessa motpoler som kanske ändå kommer ur samma stam.

Tänker på Alex Schulmans ord häromdan om transparens och om
transparanta människor.
Och att han ansåg att han själv visst hade integritet.
Vet en del männskor som döljer stora delar av sej själv samtidigt
som de är sådär chockerande öppna om annat.

Sökandet efter förståelse, att blotta för att bli förstådd.
Och i den andra: Den stora skräcken för att bli bedömd, fördömd.
Jag önskar att jag kunde befria mej från den rädslan.
....men bedömd blir man ju ändå, mitt i döljandet, i skuggväxandet.

Plockat ut mask ur jorden innan jag bakar den
i ugnen. Vill inte steka fina maskar ju.
Tvätten torkar i torkskåpet och snurrar i tumlaren.
( aj, om jag hade haft ett hus nu då hade tvätten hängt ute i
solen och vinden idag)

Passerar under balkongen där mina grannar sitter och röker.
De tittar tomt ut i luften.
Sånt ger mej lite ångest.
Kanske för jag själv inte står ut med att bara vänta. Att sitta i
ett ingenting, göra ingenting, sitta i tystnad och inte läsa,
inte lyssna, inte prata.
Ibland passerar jag tvättstugan och ser in genom det lilla fönstret
i dörren på en liten tant som sitter på en pall rätt upp och ner
och väntar på att tvätten ska bli klar....

Men vad vet jag. En del kanske har ett så rikt inre att de bara
kan sitta och ägna sej åt det...
Minns när jag hade småbarn. Kunde krypa på golvet , amma, torka
smulor och prata i telefon samtidigt.

Visade min psykolog ( som jag hade en gång ) en liten målning.
Hon tittade fundersamt och frågade om jag var rädd för tomhet.

Just då blev jag väl svaret skyldig, tänkte...ja, det är jag nog.
Men nu - Nej! Jag tycker bara tomhet är så jävla tråkigt.

Som en del förnumstiga väninnor tyckte när jag var mellan
förhållanden och levde lite rörigt:..." men ska du kanske inte vara själv
ett tag nu innan du kastar dej ut i ett nytt förhållande....?"
Varför? Vad är det jag ska upptäcka då? Att jag längtar.
Har man aptit så har man.
Fasta kan nån annan få göra.

En snabb tur till kolonin där jag planterade en paprika
på försök (lite kallt ännu) ihop med penseér och balsamin i en lång
zinklåda jag kommit över. Ska täcka med trasiga bitar av fiberduk till
natten.
Paprikan gick i golvet imorse när jag skulle bära ut den till balkongen.
Alla lådor som balanserar överallt innebär alltid en risk.
Burit ner tvätten till tvättstugan. Knökat in så mycket som möjligt
för att slippa springa fler gånger än nödvändigt. Vill ju tillbaka till kolonin
så fort jag kan.
Ringde älsklingen som  hade tagit lååång sovmorgon efter de sista dagarnas
hektiska arbete med att ställa huset iordning för försäljning.
Han berättade att när han imorse gick upp näck för att göra kaffe, stod
mäklaren utanför och fotade, så han fick göra en snabbt dyk utom synhåll.
Fast det kanske hade blivit en extra krydda i bilderna sen på hemnet...

Är så hiad att jag inte kan sova på nätterna. Alldeles överinspirerad.
Tiden räcker såklart inte och jag är så jävla arg på mej själv för att jag inte
kan sy.
För jag vill vill vill.

Passade Alvan igårkväll och fotade hennes ödlor och hennes fantastiska
kartongskapelse, ett fröhus där hon lägger små små paket med hopasamlade
fröer och skriver små söta lappar.
Fast det är väl bara mormorshjärtat som tycker det är så himla gulligt...

Staffan Westerberg börjar läsa in sin berättelse " Elvaåringen" på P1,
vardagar halv tolv eller reprisen halv åtta på kvällen.
Vad förtjust jag blev. Hans konstnärsskap gillar jag verkligen ända sen
hans storpotätan och vilse i pannkakan.
Hans ordkonst och poesi.
Förtjust och förälskad.

Förälskad i så mycket nu!
Men inte i tvättstugan, ändå måste jag ta itu med den nu.
Goodbye.

Lyssnar på P1 , ett program om Nawal el Saadawi och
jag blir återigen tagen av en kvinnas mod.
Hon säjer sig inte längre vara rädd för döden. Suttit på döds-
listor, protesterat på Thairtorget, låtit ilskan ta över rädslan.
Kämpat som feminist i ett extremt patriarkaliskt samhälle,
velat skriva- skrev.

Och som dagens tema: Arg gammal kvinna.
Som Joan Rivers. Kanske till ytan långt långt ifrån Nawal, men
egentligen nära.
Och jag med min rädsla idag, med min ilska...suger till mej
dessa förebilder.

J

Lätt irriterad efter otaliga försök att komma in på min mejl.
NEJ! Jag har ju inte bytt lösenord. Det gick innan, vad har hänt!
Lite core imorse, tänkte cykla strandpromenaden men vände andra vägen
när jag märkte motvinden.
Inget koloni för det är så blött....ja i och försig har det kanske torkat
upp nu, men det hinns inte så mycket med alla omklädningar som
ska göras. Sitter i mysoverallen nu och ska iväg i kvällningen och
sitta barnvakt.
Målar.
Lyssnar på Morgan Allings ljudbok " Kriget är slut", som läses bra
av honom själv. Den ljusa glada rösten som spelar sej själv som barn.
En hoppfull historia om att det finns vägar, vi kan hamna rätt, med
lite kärlek, förståelse och god vägledning.

Igår en dokumentär om Joan Rivers. En fantastisk kvinna som aldrig
vill sluta arbeta. 75 år och plastikopererad till max driver hon sig
och sin stab i den tuffa industri som nöjesbranchen är.
Hon är rolig och arg. Vilket tilltalar mej - och ärlig så man baxnar.
Blir alltid fascinerad av människor med starka drivkrafter.
Själv saknar jag sådan.
Eller så vet jag att jag inte passar för det. Att komma nånstans.
För då måste man tåla en hel del hårda smällar.
Och det vet jag att jag inte gör.

Nu kommer strax en mäklare hem till Tord. Ska fota lite också.
Igår pratade jag med honom på telefon och då var han alldeles
hes och matt på rösten.
Mycket putsa blev det.
Köpt penséér och påskliljor till krukor att ha på altanen.Pynta.
Fast det heter ju Homestajla...
Hoppas det blev bra.

Det blir nog nej till huset vi tittade på idag.
Kände mej så nervös när vi körde dit, okända vägar, vem vet,
kanske skulle det bli min hemväg.
Vinden blåste, det regnade och huset hukade vid en backe med
vacker ekskog, men framför var öppen jordbruksmark.
Huset kändes bra men älsklingen klättrade stegen upp på vinden
och tyckte det luktade svingödsel , och när vi körde hemåt såg
vi en bit bakom kullen ett bonneri med en stor svingödselstack.
Det plus en del plumpar i besiktningsprotokollet blev
ett nej då.
Här far man i en berg-och dalbana vad det gäller känslorna. För
när vi kom dit och jag såg utsikten, hörde vinden vina och såg
det enskilda läget blev jag starkt berörd.
Men när vi åkte därifrån blev jag också lättad...

Vi slapp en Sjua. Ja, vad ska man hålla sej till här i världen?
Jag läser planeternas vinklar och tar med siffrornas vibration...
Flummigt javisst, men det är bara såå kul att kolla vilket nummer
folk bor på. Eller hur saker har ändrat sej när man flyttat.
När jag bodde på 59= 5+9=14= 1+4= 5, som är merkurius
nummer, rörde sej allting. Relationer t.ex. Och jag möbelerade
om hela tiden.
Så flyttade jag till nuvarande 13 dvs 4 och här hamnade allt stilla,
jag värdesätter odlandet, moder jord, arbete och strävan. Tryggt
men risken är att man samlar på sej saker.
Om vi skulle flytta till det vi tittat på hade vi hamnat under sjuans
vibb. Ingen bra siffra för att direkt lyckas i världsligt hänseende,
men bra om man vill föra ett kontemplativt liv med meditation
och stillhet.

Så kanske slapp vi sjuan... mot nya roligare siffror kanske. En etta
eller tvåa hade suttit fint, eller en sexa eller åtta.

Och till alla som skakar på huvet: Det är bara en kul lek, liksom allt.
Nåt ska man roa sej med ju.
Nu får jag ta och lägga mej ett tarot för dagarna som kommer.

Gick upp, hit, med en burk turkisk yoghurt som jag äter
ur. Börjar bli en ovana...värre ovanor kan man ju ha.
Fick höra att en gammal klasskompis gått bort.
Tror inte jag träffade henne alls efter mellanstadiet men konstigt
nog tänkte jag på henne för ett tag sen, ett par veckor sen kanske.
Tänkte på hur hon bodde i en för mej fin lägenhet. I etage.
Tänkte på hennes mamma och pappa och kunde på något sätt se
dem framför mej tydligare än henne.
Hon var en kul lekkompis. Liksom gemytlig och behaglig. Vi var
rätt så bästisar ett tag. Det luktade gott hemma hos dom.

Idag har Torden å jag varit ihop i 12 år. Tja då kanske det är dags
att flytta ihop då då...
Imorgon ska vi titta på ett hus.
Givetvis har jag redan flyttat in. Planerar trädgården.

För ett par år sen fick jag en insikt. Att en grundkänsla hos mej
faktiskt var iver. Och när jag försökt undertrycka just den ivern
skapat många fel i livet.
Men just nu är det ivrigt i mitt liv. Så himla mycket jag vill göra,
så mycket jag längtar efter och så mycket jag trivs med just nu.
Faktiskt lyckligt.
Rädslan kommer när jag skriver så, att det ska straffa sig, att folk
ska reta sej, bli irriterade.

Fått två nya vänner idag! Linda Spåman som jag skrev om och Gud
så många bilder hon hade! Har bara hunnit titta på en liten del och
blev så himla inspirerad.
Och en kille som verkar rätt olycklig, för tillfället iallafall.
Ingen jag känner.

Som det är. Som det är.

Idag: rensat och eldat ris, planterat små små salladsplantor i växthuset.
Släpat upp en påse gödsel hem upp för alla trapporn, att bottna
tomatkrukorna med. Byggt nya system för plantor vid fönstrena.
En bordsskiva som balanserar på en pall som balansera på en kista.
Dammsugat.
Trött - men tydligen inte trött nog för att sova.
Skaffat mej ont i ryggen.

Nej dom gillar jag inte. Men ge mej ett par minuter så kan
jag alltid planera om.
Lördagmorgon vaknade jag med spänning för vi skulle åka
och titta på ett intressant hus, som kanske skulle passa oss bra.
Så ringde Tord hemmifrån sitt med ynklig röst och var sjuk, hade
spytt och mådde dåligt.
Ok....vända på kuttingen...På tisdag får det bli istället då.
Sättas på vänt.

Idag skulle vi tillsammans åka till min koloni och han skulle fixa
med lite trasiga brädor i växthuset....men så vaknade vi med regn
på rutan. Hmm...
Okej , vi åkte och köpte ekologisk planteringsjord istället , så får
jag pyssla med inomhusplantering istället och han får fortsätta
putsa på sitt hus.
På Måndag ska han kontakta mäklaren.

Hade också ont i magen inatt, sov dåligt och vi tog lång morgon,
men allt ska bli bra!
Mitt mantra nu i vår: Allt ska bli bra.

Igår såg jag filmen om Ian Curtis , sångaren i Joy Division. Gjord
av kände fotorografen Anton Corbijn.
Den var snyggt svartvit, dyster och rätt klaustrofobisk.
I den meningen att man upplevde hur fastlåst han kände sig i
situationen. Det var hans initiativ  att gifta sej så ung och skaffa barn,
sen fixade han det inte.
Men vem gör inte sådana misstag? Kände sej kluven mellan frun Debbie
och älskarinnan.
Inget ovanligt med det.
I filmen lades en stor tonvikt på hans epilepsi. Att han misskötte sin
hälsa och gav allt på scen ökade risken för anfall.
..och så gick det som det gick.
I ett missmodigt ögonblick efter att ha grälat med sin fru, haft ett
epilepsianfall alldeles ensam, hänger han sig.
Väldigt tragiskt. Tjugotre år och i startgroparna till en USA turneé,
i början av succée´....
Men som han sa i filmen , ville han egentligen aldrig att de skulle bli
så stora. Han kände sej fångad, tvingad att fortsätta trots att kroppen
och själen sa emot.
Så jag har nu sett både denna och sen i fredags dokumentären om Eddie
Meduza, två män som uppnådde berömmelse, men inte blev lyckligare
för det.
Rollen som dödar.
Intressant.

Potatis                         

1                 

Jag tvår mina händer i myllan,
trär på mig mörkret
som ett alltför stort handskfoder

och tänker daggmaskens tankar
minuskulära och inte särskilt uträknade.

( Du lille slingerbult!
som med en oförskämd
målmedvetenhet
sakta men säkert och
högst påtagligt
äter dig igenom verkligheten...)

2

En rekapitulation på cellminnets nivå
tar sin början  fortgår
i ett återgivande
där alla storheter tycks utbytbara

redan förflutenhet
avlyssnar förnans puls

knytnävsstort minne
sover ljus

Peter Gustavsson

Inte tränat på en vecka, då var det genast en självövervinnelse
att komma iväg imorse. Dimman låg tät och det såg våttvåttvått ute.
Men jag kom iväg och det var gott. Lite babbel efteråt med en
ny bekant och sen hem längst havet som doftade av ilandfluten tång.
Så ringde Tord och jag hörde att han lät glad på rösten och
vi drog ut lite på det men tillslut fick jag veta hur det gått på banken.
Jaaaa, det såg  ljust ut! Visst får han låna.
Nu vet vi vilka objekt vi kan sluta drömma om och vilka som är möjliga.
Kanske det huset vi ska titta på imorgon....

Så fruktansvärt viktigt för mej nu att känna hopp. Det får helt
enkelt inte dra ut på tiden nu. I år vill jag flytta!
Allt blev ju förskjutet med det osäkra kring hans jobb och när hans
vattenpump pajade.
Nu vill vi gå på med vårlig energi och styrka mot ett gemensamt mål.

Igår ett kanonBabel igen. Min allra bästa Kerstin Ekman i ett fint
samtal med Eva Beckman om viljan att bevara de dödas kunskaper
och minnen. Jag tror att Kerstin Ekman uttryckte att hon kände en
ömhet för de döda och detta känner jag så starkt i hjärtat.
Vet att när jag läst hennes böcker har älskat alla detaljerade skildringar
av vardagssysslor, av dialektala ord och vändningar.
Jag är också en som inte riktigt står ut med att saker och människor
faller i glömska.
Och kanske att skrivande har med detta att göra till en stor del: Att bevara.

Malte Persson var en lustig bekantskap. Skrev sonetter som på Shakespears
tid men med motiv från tunnelbanan i Stockholm. Man fick se honom
välklädd , smal och finlemmad glida fram på perrongen i röd halsduk.
Såg ut på tillvaron och tyckte att den var väldigt ostrukturerad. Verkligheten
rimmade illa. Formade sina sonetter med sin bundna form. Fascinerande!
Göran Greider var go där han åkte sedgeway ( heter det så) genom solsidan.
Martina Lowden, en sån lustig flicka! pratade tillsammans med Jan Gradvall
om Werthers lidande och hur den romanen går igen långt in i våra dagar
genom Emokulturen och alla självdestruktiva rockers.
Och Linda Spåman! Läste en artikel om henne och ville genast
ha kontakt men hittade henne inte på facebook.
Serietecknare och konstnär och gissa om jag gillade vad jag såg!
Där var allt jag gillar, med dockor och dockskåp, dödskallar och glitter-
prylar. Och röda läppstiftsläppar! Love her!