ullaunna

Läste ut boken om Carola av Andreas Ekström och Johanna Koljonen.
Har väl hört till dem som både fascinerats och stötts av denna lätt hysteriska
diva med sin bibel och sin kändisstatus, men kanske har jag nu fått en något
mer förstående attityd...

Blir som hypnotiserad av såna där energiska och karismatiska personer,
som den kvällen jag följde med Torden på ett släktkalas i en bygdegård.
Hela den saken var ju en historia i sig, nostalgi för det första, för i min barndom
fanns just såna här kalas med mockatårta och bananlikör inkluderad, snapsvise-
häfte och hela konkarongen, men bredvid oss vid bordet satt ett par som
liksom var mer vana vid kalas än mej...

Det spottades inte i glaset, men energin kommer ju ändå nånstans ifrån
och när sånt händer blir jag bara sittandes och betraktandes.
Ett rörligare kroppsspråk, ett slags bemäktigande av den omedelbara om-
givningen, att självklart ta plats.
Och att kunna skratta.... så högt och med så mycket tänder.

Jag kan inte skratta så, det gör ont i ansiktet, och sen undrar jag alltid
vad de skrattar åt.
Joo, jag skrattar...när jag tittar på americas funniest homevideos, men det
sociala skrattet behärskar jag inte.
Fast jag är bra på att le - kanske lite tillkämpat.

Blir sittandes och tänkande, vad just de skratten betyder och tänker
att det handlar till viss del om agressivitet och konkurrens. Kanske kan man
inte skratta så om man inte växt upp med syskon.
För det är ett skratt som handlar om tillhörighet och att ta sig rätten att vara
i en krets, att kliva in i en cirkel och göra sej hörd och sedd med att visa
tänderna.
Det är segrarnas skratt, kämparna, triumfskratt. Man bevisar sin vitalitet
och sin osårbarhet.

Men jag lotsade mej igenom kalaset med mitt tillkämpade leende,
men när borden skjutsades mot väggarna och bandet började spela dansbandslåtar
på MYCKET HÖG VOLYM, får jag som vanligt panik och vill hem fast klockan
knappt var tio och grogg- och gottebordet inte ens hade dukats fram!

Sen sist jag skrev har vi haft sommar, men nu är det kallt igen.
Idag ska jag njuta av att stanna hemma i trädgården för igår cyklade
jag in till stan och tränade! Äntligen!

Min kropp var som en gammal rostig maskin som sakta knirkade
igång och plötsligt strömmade varmt blod till bortglömda delar !
Mirakulöst!
För kroppen den kroppen har gjort rätt ont en tid och då blir man ju rädd
för att ens försöka träna - men något händer när jag sätter på mej
träningsskorna och står i en lokal där det bara är att göra vad de säjer,
efter bästa förmåga.
Och ännu en gång häpnar jag över endorfiner, över cirkulationens kraft.
Alldeles tydligt är att trots en aktiv vardag så räcker inte vardagssysslorna
för kroppens välbefinnande.
Så jag hoppashoppas att jag ska kunna fortsätta ett bra tag till.

Nu ska jag gå ut i min trädgård!

...och förresten, de där " Skrattarna"...jag beundrar dem! Vad vore fester
och kalas utan dem!?

Nyss lät jag symaskinen hamra till Kristian Lundbergs vackra röst
berättande om hopp och kärlek på sin vackraste malmöitiska.
Han berättar hur han diagnosiceras med alkoholdemens vid unga år - men nu
är han så levande och klar , torrlagd och återupprättad och genom kärlekens
mirakulösa näringstillskott klarar han av att se tillbaka på sitt liv, sin barndom
och uppväxt.
Läste hans  bok för ett tag sen och förundras över hur mycket innehåll man
kan komprimera i ett så litet poetiskt format.

Regn och kallt igen! Är det inte en rätt kall och våt vår?
Enda trädgårdsinsatsen jag gjort idag är att ha gläntat på växthuset och dödat
en bunt sniglar.

Passar bra att tvätta och städa, äta kanelbullar vid köksbordet med Hallands
Nyheter. Cyklade upp till ICA för att hämta ut paket med väldoft. Rosor i eue de
cologne-form och väldoftande smörjor och den ljuvliga sololjan som doftar av
Thaitiska blomster.
Älskar blomdofterna som nu är på frammarch igen, långt borta från de tunga
åttiotalsdofterna man fick huvevärk av....Opium! Burr.

Haft en Lyckohelg! Inget spektakulärt, men bara de ingredienser jag upp-
skattar. Loppisrunda! Bio! Familj på lunch!
Och den goda känslan av ett liksom lyckligt firande, att Allting faktiskt är rätt bra
nu.

Gurkplantan som jag bröt av vid roten tidigt i våras och jag fann nedvissnad
på fönsterbrädet, utvecklade nya rötter i ett vattenglas och är nu lyckligt återplanterad
i växthuset. De gamla bladen fick plockas bort men nya skott utvecklar sej och
växer. Inte hunnen ikapp men med växande Nya Förhoppningar om Ny Blomning....

Välsignat vårregn som mildrar och läker avlöser de kalla
torra vindarna, stressen rinner bort med vattnet som porlar ner i
brunnarna och droppar ner från takrännorna.
Går med Tordens stora jättestövlar genom trädgården och inspekterar
alla de nya små perennerna vi fått och köpt senaste tiden.
Mera grästorvor för mej att gräva upp och skaka fria från jord för att
göra nya rabatter. Kriskålhelvetet utanför i vildmarken har börjat bekämpas,
vi gräver rent vår tomtgräns och där ska läggas plast och presenning.

Börjar få grepp om folk som bor här runtikring, gottprat över häcken
med Veronika och lilla Siri nästan varje dag, relationer som vävs med tunna
trådar till en början, men vem vet vad det kan utvecklas till.
Koloniefterträdarnas lilla familj på besök igår, också något som upplevs
som mer än en praktisk överlåtelse.

Och jag tror jag trivs! Tar regnkappan på och cykeln och tar mej på
tre minuter till det trevliga lilla biblioteket och lämnar in ett snabblån som
jag lånat på stora bibblan i stan men som jag kan lämna här.
Cyklar på ytterligare tre-fyra minuter till affären, förbi små fina trädgårdar
som ger inspiration, pyssliga omsorgsfullt ordnade. Kan ge mej variation
under hela sommarhalvåret om samhället skulle kännas för litet... här
finns ju massor att se!
Häromdagen köpte jag rosjord, fyrtio L på lantmännen, lätt att ta på
cykeln och cykla hem , ett stenkast bort.

Litet och greppbart - så vill jag ju ändå leva!

Vill skriva sann blogg, men visst är det lättare att skriva när man är lite
glad. För allt är inte bra alltid och då vill jag skriva det också men just nu
blir det trivsel, glädje och hopp, värregn och spirande grönska.
En längtan efter att sommaren ska komma, samtidigt som man är så rädd
för att våren ska gå för fort...för det gör den ju alltid.