ullaunna

" O Gud låt oss leva tills vi blir levande i sinnet;
Låt oss leva tills vi sätter värde på din närvaro i varje ögonblick
Låt oss leva ännu en dag och få se dina färger i solnedgången
O Gud låt oss leva tills våra hjärtan fylls av kärlek;
Låt oss leva tills vi får känna din doft  i varje blomma i trädgården
Låt oss leva så vi får se ditt anlete i varje moln och sjö
O Gud låt oss leva tills våra tankar får frid;
Låt oss leva så vi får höra din röst i varje fågels sång
Låt oss leva så vi får känna smaken av liv i varje frukt du givit oss
O Gud låt oss leva till den dag då du vidrör själen
och för den hem till galaxen där den åter får bli en stjärna."

Ja jag kan inte gå i god för Janesh Vaidya om att detta är en äkta
gammal bön eller att den är korrekt översatt , men den gav uttryck
för något som jag känner igen.
Varför vi lever, vad som egentligen är meningen.
Att uppleva tillvaron på ett djupare plan som blir både personligt
och allomfattande.

Släpar mej uppför trapporna till tredje våning med cykelkorgen,
en liten spann kompostjord och en stor kruka full med gödsel i händerna,
balanserar det hela mot magen medan jag halar upp nyckeln och låser upp.
Pust.


Mulet och känslosamt. Höll på att brista i gråt av nån slags kärlek när
jag cyklade förbi en liten flicka som var ute på sin första cykeltur med
sin mamma. Hon log så stolt i rosa cykelhjälm och tjockt mörkt
hår som strömmade  ner över jackan.
Sånt händer mej ibland ofta när jag känner mej lycklig och öppen,
cyklandes.
Kanske är det lättare att känna omedelbar kärlek till någon man bara
cyklar förbi....men jag är hursomhelst glad över den kärlek jag kan
känna.
Kanske är det bara sentimentalitet....

Eldat i tunnan och klivit omkring i jorden som långsamt mjuknar.
Dragit och klippt ner  humlen som slingrar sej kring staketet och
växer över taket på kolonistugan.
Eldade upp min lilla julgran som hamnade här när den tjänat ut.
Kaffe och smörgås när elden brunnit ut och glöd och aska låg het
och vit i botten av den rostiga gamla tunnan.

Lite matt när jag kliver där och ser allt arbete som är framför mej
....men glad....så glad för jag vet vilken tillfredsställelse det ger.
Än så länge är jag rätt ensam på området och njuter av det.
Tids nog blir det massa prat över staketet.
Särskilt social är jag inte, men visst kan jag tjöta på.
Men vill dricka mitt kaffe i fred med en bok.

Idag är det huset i Morup som gäller.
Vi åkte ju förbi igår och en silvrig sol ljusnade havshorisonten. Molnen
låg grå men luften och landskapet där ger en hisnande lyckokänsla,
öppet ner mot strandängarna.
Nu kommer allt an på hur det känns inne i huset. Doften, atmosfären.
Om ytorna är mindre än vad bilderna visar så undrar jag om vi får
plats.

Känner mej liksom anpasslig. Blir det ett hus med mindre tomt kanske
jag lägger dethär husbehovsodlandet åt sidan.
Blir det en mindre gård med mark så blir det absolut ett odlarliv.
Kanske då en massa annat som får vika.
Blir det enskilt ute på landet eller samhälle ?
Och så kommer det ju an på om Torden får lån.
På fredag ska han till banken.
Spännande tider.
Bara allt blir bra. Bara allt blir bra.

Kraftig blåst. Uppklarnande.
Satt för länge vid facebook imorse så jag missade yogan jag tänkt
gå på. Kanske sitter inte den nya sommartiden i kroppen ännu.
Hursomhelst gjorde det inget för på radion kom programmet " Kropp
och själ" att handla om facebook och integritet.
Många bra formuleringar och Alex Schulman kom upp i ett inslag och
han fick berätta om sina gränser.
Han gillade transparens och tyckte det var intressantare med människor
som var sådana.
Och så sa man att integritetsgränsen inte är konstant, vilket jag kan
hålla med om. För jag känner mej rätt avståndstagande gentemot
rätt mycket folk i allmänhet, men swischar runt på nätet med bilder
och bekännelser.

Cyklade ut i vinden . Först bökade jag runt plantorna. Ut på balkongen.
Gör olika provisoriska lösningar med lådor som balanserar på varann
vid fönstren, upphöjda för att komma åt ljuset så bra som möjligt.
Flyttar om och grejar. Planterade om ännu en låda tomater igår.
Satte extra många för i år ska bägge döttrarna få av mej.
Kolonin igår, kaffe i solen, boken i knät.
Satte rädisor, ruccola, spenat och isbergssallad inne i växthuset, täckte
med duk.
Bara nu inte möss kommer in och biter av hela grödan.
Dränkte in en trasa med det sorkavskräckande medlet jag köpte
förra året och kilade in där.

Läste ut Erica Jongs självbiografi och blev lite besviken. Men mest för
att den tog slut så fort, ville ha mer av henne, mycket mer.
Nu läser jag nån slags indisk Paolo Coelho, Janesh Vaidya " I det sista
regnet".
Allt det indiska, som så fascinerat och lockat mej förr om åren. Men det
är vackert beskrivet och blir det för sött, så är det väl uppvägt av allt
hemskt jag annars kan smälla i mej.
" The Walking Dead" är ju hemsk. Inte just zombierna i sig utan känslan
i det senaste avsnittet av att där inte fanns något hopp för mänskligheten.

Annars slog jag mej ner igår framför en ny härlig säsong av " Project
Runway".
Av alla såna här ytliga dokutävlingar jag kollar på är denna den mest kreativa
iallafall. Följer ju unga designers och hur de pallar med uppgifter, löser
problem och hanterar stress och prestationsångest.
Får ofta lust att sy och greja när jag sett det.( fast jag kan inte sy)
Känns lika spännande som vanligt. Heidi Klum är som vanligt gravid
och Tim Gunn oklanderlig och sympatisk.

Snart kommer Tord. Putsar på sitt hus hela förmiddan. Ska bjuda honom
på lunch med lax och potatis så ska vi sen åka och titta på ett hus.
I samhälle visserligen, men rimligt pris och massor av bostadsyta.
Vi får se vi får se...

Små rörelser ut i felbalansen, små avvikelser från programmet
och allt blir så in i helvete fel. Lite dramaqueen och lite acting out
och jag drar ner mej själv i en fallande rörelse som jag sen inte kan stoppa.
Jaja, ingen skada skedd, men känslan i mej är alltid en stor
stark känsla av katastrof. En förstörd dag.
Och när en dag är förstörd får jag en djup känsla av...jag kan bara
komma på ett ord: en synd, en försyndelse.
Kanske var alltihop att jag blev lite febrig och trött och agerade ut?

Igår sista avsnittet av den underbara serien " Downtown Abbey".
Kalas för oss anglofiler och vilken fröjd för ögat med de utsökta
klänningarna och interiörerna.
"The Big C " följer jag lätt motvilligt. Vem ser nåt frivilligt om en
obotligt sjuk kvinna, som bestämmer sig för att leva fullt ut?
Hon visar dessutom inga spår av sjukdom, jävligt snygg och pigg
och pilsk (igår iallafall). Utgår från att hon ska bli sjuk längre fram
eller ska det bli ett mirakulöst tillfrisknande? Nej jag tror inte att
det blir fullt så enkelt, serien har ju trots allt fått bra kritik.

Just nu retar jag mej en smula på hennes uppspärrade skrattande
dödsångest/livslust.
Ska se om jag kan bota min....ja vad det nu är...med att bege mej till
kolonin med en dunk hett diskvatten och skrubba rent från smuts och
alger.

Idag vill jag ha intentionen att inte vara rädd mer.
Fylld av god kroppskänsla av ett rejält träningspass med en halvtimme
kondition och en timme med skivstången, cyklade jag längst havet hem.
Det brusade blågrönt och friskt och länge hade jag den goda känslan i
kroppen av kvillrande endorfiner.
Men så händer små små saker och tvivel kommer.
Då får man arbeta upp sej igen på olika sätt.
Det finns risker med att söka bekräftelse utifrån. Har haft en rätt så
god period , med vissa störande inslag, men konsten måste ju vara
att bottna i sig själv emellan.

Igår ett fantastiskt bra Babel med Åsa Moberg och Jan Guillou.
Eva Beckman var som vanligt duktig och personlig programledare.
Ett inslag med stenåldersförfattarinnan Jean M Auel vars böcker
jag inte läst, men som var kul att följa i spåren.
Med det grå lockiga håret utsläppt och en mullig kroppshydda gick
hon omkring i sin stora lägenhet fylld av översättningar av hennes böcker
och konst och föremål.
Blir avundsjuk på förmågan att kunna skriva så mycket och så framgångs-
rikt. Borde vara ett oerhört tillfredsställande liv.
Men hårdhudad mot den hårda kritiken. Kanske lättare när man samtidigt
ser pengarna rulla in....

Läst klart andra boken i vampyrtrilogin av Del Toro och Hogan. Så
skönt att få läsa något verkligt med sann dramatik, Erica Jongs själv-
biografi " Förföra demonen".
Första meningen i inledningen:
" När jag var liten ville jag bli en bok när jag blev stor".
Det handlar mycket om kvinnor i litteraturen, om andan på 60-70-talet,
om vart feminismen blev av osv.
En del kommer nog att handla om hennes missbruk och kändisskapets
baksidor.
Här en annan oneliner: " sex utan fantasi är bara friktion".

Ibland kan jag nästan bli ångestsvettig över insikten att jag
är synlig. Ändå kan jag inte hindra mej, mer och mer facebook,
mer och mer bloggdelande, det är väl bara Big-brother som saknas.
Nej men allvarligt, så lätt att skriva det ena och det andra här
och glömma att man ju är en ganska blyg person.

Häromdan hoppade jag högt när jag vart nämnd i en annan blogg,
http://elkatrino.blogspot.com
Tänkte först att hon kanske var ironisk, men nej hon är en go
mänska, så det var nog bara gott ment.
Och så svajar det lite, lite svindel.

Kompisen bästa Anna var med i Hallands Nyheter häromdan i en
artikelserie som heter Röda tråden , och som alltså löper vidare
till nästa person. Sicken ångest hon haft för detta, hur bilderna
skulle bli och vad hon egentligen sagt!
Men det blev hur bra som helst.

Veckans sista " Det okända" visade två systrar i sin hemsökta
lägenhet. Det var fascinerande ur mer än en synpunkt.
Såklart var det spännande när mediet avslöjade att de just för
att de varit öppna i sina sinnen dragit till sej speciella andar av
busig karaktär. Gamla alkisar och drogmissbrukare som tyckte
mest det var kul att göra sej bemärkta.
Det andra som var intressant var att tjejerna, unga och söta, var
så helt ostajlade. Ovanligt i dessa dagar.
Osminkade, en del gott pösigt hull, lite okammade i en helt ostajlad
lägenhet. En av dom hade t.om en fläck på tröjan.

Jo men skönt! Att inte alla bryr sej om ytan. Att inte alla lägger
allt krut på hur man uppfattar dom.
Sa hon som nästan aldrig släpper spegeln och navelskådandets
blick....

Två oroliga nätter. Vaknade igårnatt av att jag ligger
och försöker pressa ut nåtslags skrikord med sammanpressade
stämband. Någon slags osaliga ande kom emot mej, emmanerade
i otydlig bild fram som pulsslag i en trång mörk hall.
Undras hur jag lät egentligen? Tur jag sov ensam.

Blåste inatt och då oroar jag mej för att växthusets rutor ska
blåsa all världens väg. Oroar mej alldeles dumt över dendär
telefonförsäljaren som ställde till det. Bara han nu skickar med en
ångerblankett i papprena som skulle komma i dagarna.
Mitt i natten växer allt alldeles utom sina verkliga proportioner.
Skyller på våren, på hormoner, kanske på telepatisk medkänsla
med dottern som ska ha en jobbig tenta, eller på Tord som varit
på begravning och kände sej lite lessen och låg, helt naturligt.

Och inte kan man hålla sej ifrån världens stora oro.
Demokratin som kämpar i födslovåndor och offrar sina martyrer,
unga modiga människor som borde få ha långa produktiva år framför
sej.
Och oron för radioaktiv smitta som sprider sej i Japan - och utanför
nationens gränser såklart.
Kan bara alltför livligt känna med de mödrar och fäder som nu måste
köpa allt vatten. Tänker på de gravida .

Så kommer morgonen och oron sköljs ner med kaffe.
Måste ge mej till kolonin. Orolig.

....och så kommer jag dit och där är ju Våren!
Grinden går att öppna för första gången, slipper kliva över.
Rutorna har inte blåst bort.
Vattnet i tunnorna har smält och de tycks inte ha spruckit, gudvarelovad.
Jorden har mjuknat och det spirar bland örter och perenner.
Herrejösses, det börjar bli dags!

Och på onsdag nästa vecka ska vi på visning av ett hus.
Naturligtvis oroar jag mej.
Mest för att det ska vara för litet.
Jag vill inte göra mej av med nånting. Inte en enda möbel.
Men jag har iallafall plockat ihop några onödiga plagg, för igår
köpte jag fyra tröjor på lopp - så något måste ju lämna.
Nåt lite.

Ja det är nog våren...
Cyklade i tajts och lilla skinnjackan ut i solen.
Ja bara ett lager tajts!
Eftersom jag alltid blir så kall om ändalykten brukar jag vara
inbakad i flertal lager.

Alla plantor ute på balkongen, samsas med vädrande täcken och
kuddar. Blir en liten solplats i korgstolen för mej att klämma ner
mej i och få sol på näsan.

Tvättstugan.
Naturligtvis tittar den där kvinnan ner som alltid vill tvätta på
min tid. Hade en sån kvinna där jag bodde förut, en annan alltså,
av samma sort.
Nej, jag vill inte samsas, jag vill inte att nån annan plockar ut mina
underkläder ur torktumlaren, jag vill helt enkelt vara ifred!
Är inte en sån som vill göra saker tillsammans.
För då kan jag inte tänka. Kollektivet innebär ett störningsfält .
Förlååååt!!!
Hon fick ett löfte att komma ner en stund innan min tid är slut, så
jag är inte enbart elak.

Vampyrerna har tagit över så gott som hela New York och nu har
äntligen själva mytologin tagit sej i storyn. Gillade ju inte de här
zombieaktiga dumma snabelförsedda vampyrerna som Del Toro och
Hogan fört in. Men nu finns här en Mästarvampyr. Ord som uråldrig
och gamla världens vampyrer har tagit sej in i berättelsen, så nu
börjar det likna nåt. Och att det är en Konspiration, maktbalansen
mellan människa och den blodtröstiga rasen ( är dom utomjordingar) har
blivit rubbad.

En telefonförsäljare lyckades få mej att byta till deras bolag från Telia.
Bara det att jag sen såg att jag ju inte har Telia....
Får skicka in en ångerblankett då som dom lovade skulle medfölja.
Hoppas det inte blir nåra konsekvenser.
Jag vill inte göra sånt här!!!
Jag är ett baaaarn.
Nån vuxen får ta över här.

Stoppar vinterns strumpa

I solen på balkongen

omgiven av vårens plantor

som ska bära sommarens frukt.

Så går årstiderna ihop

i mitt nav.

Här når sorgens och rädslans röster

min trygga plats

genom radions rapporter.

Så allt länkar i vartannat.

Vårljust, även om det inte är klar varm sol.
Plantorna utburna till balkongen. Hållt på nu en stund med lådor
och bord på bord , hyllor och provisoriska lösningar för att kunna
härbärgera alla krukor och byttor så nära ljuset som möjligt.

På spisen väntar en konstig blandning av lunchmat, nässelsoppa
från förra vårens skörd och stekta potatisplättar av potatismosrester.
Tränat har jag gjort.
Cyklade i full fart ner i morse och kedjan hoppade. Vände cykeln
uppochner där på gatan och smutsade ner händerna, men fick på
kedjan och stoppade händerna sen i de ( tachochlov) svarta vantarna.
Strax innan värsta backen ner hoppade kedjan igen och jag småsprang
och hann i god tid ändå stämpla mitt kort med oljiga fingrar.
Satte på kedjan igen efteråt och lyckades cykla hem.

Torkat lite golv , frisk luft strömmar in, radion går om en norsk
författare.Och nu börjar bokcirkeln...Babben ska va med.

Lackat den turkosa pigtittaren en andra gång. Den torkar och luktar
starkt , ska lacka en gång till och sen i med spegeln. Den ser hejdlös
och glad ut. Kommer att stå fint mot min portvinsröda sovrumsvägg.

I mitt huvud blandas zombiefaran från gårdagens avsnitt av " The walking
dead" och vampyrfaran i trilogin "Släktet".
Den hotade mänskligheten.
Men jag går här relativt ohotad, Japan ligger långt borta.
Tydligen får man lika hög stråldos av en längre flygresa.
Tur att man bara flyger i sina drömmar.

Så trött och avslappad i hela kroppen.
Glad för det. Man kan ju inte vara maniskt verksam hela tiden,
känns skönt att ha lite balans.
Imorse satt jag och fixade iordning en massa bilder jag tagit på
mej själv, och med en del bildkorrigering kan ju alla användas!!
Visst verkar det väldigt narcissistiskt att ta bilder på sej själv, men
jag är helt enkelt den person som är mest tillgänglig här hemma.
Vackra döttrar har jag, men dom vill inte agera modell och
mitt barnbarn får jag inte heller visa upp i blogg och facebook.

Torden fick laga min punktering och sen for han hem till sej för
att skura sitt badrum ( så han kan visa upp det vid försäljning) och
jag cyklade ner till yogan som var såå välbehövlig.
Kämpig och ansträngande, men allt ledas upp och där ingår många
ryggradsvridningar som gör så gott.
Cyklade strandpromenaden hem och blev ståendes länge och pratade
gott med en bekanting.

Långt hett bad med citrondoftande olja och vampyrläsning och nu
har jag alltså inte gjort något "vettigt" ännu idag.
Ska lacka min pigtittare som jag målat så fint.
Den är turkosgrön, med rött, gult och guld på. Ser lite mexikansk ut,
kitchig och härlig. Blir glad av att titta på den.

Och igår for till vårt älskade folkliga GEKÅS. Proppfull parkering, så
vi trodde absolut där skulle vara köer in, men inte då.
Fast jag bara skulle handla nåra smågrejer så sprang jag på en
Gemma-jacka. Alltså lite lik en sån Gemma i Sons of Anarchy har.
Trehundrafemtio spänn och jag kände mej som en helt annan person.
Så det fick det vara värt.
Det var vårsoligt med smältande snödrivor längst vägarna och jag hade
jeans för första gången på hela året. Och gympadojor.
Så allt kändes lätt och kul och på hemvägen spelade vi nya Miss Li
som vi köpt.
Så härlig musik precis i min smak. Sextiotalskänsla som Phil Spector
och Shangri-las.

imorse drömde jag om en ny bebis i familjen (tror inte jag fött den)
kanske ett nytt barnbarn.
Men vi fick en så god kontakt och bebisen var så försigkommen att jag
blev alldeles häpen och stolt. Pratade fast den bara var några timmar
gammal.
En typisk dröm som jag tror många drömt liknande. Känns som en bra
dröm.

Grått men ändå starkt ljus med ljumhet som kan anas i
atmosfären. Dammsugit till musik på petvå, orkar inte höra på de tragiska
radioaktiva nyheterna.
Det är inte roligt att ha rätt alltid.
Vi gick ju i demonstrationstågen mot kärnkraft då på 70-talet...
Sen fick man dämpa sin oro, lyssna på " experterna", de förtroendeingivande.
De som lovade att risken var så försvinnande liten att det helt enkelt
aldrig kunde hända nåt.
Okej vi har inga jordbävningar, men nu hetsas det ju fram ett avtal om
förvaring, en förvaring som ska räcka i hundratusentals år.

De som hetsar...jag tror att deras fantasi inte räcker längre
än den egna livsbanan, möjligtvis barn och barnbarns.
Får en känsla av att de egentligen inte tror att livet ska fortsätta,
att mänskligheten inte har nån framtid.
Jag tror att de inte kan föreställa sig en framtid utan sig själva i den.
Därför spelar det ingen roll.

Eftersom jag är en trygghetsnarkoman av stora mått, slukar jag
gärna förtroendeingivande ord för min oros skull. Den behöver jag
inte mata, den finns där ändå.

Men idag : eskapism.
- klassisk musik och frukostläsning om vampyrer.
Hogan och Del Toros variant på vampyrtemat hoppar över hugg-
tänder och sätter dit nåt slags snabel/tunga och förklarar vampyrför-
vandlingen med ett virus som skapar liksom svulster som tar över kroppen
och dess funktioner.
"Släktet" som är bokens titel är egentligen nån slags larver eller typ
blodiglar.
Jo genren kan behöva en uppdatering.
Själv funderar jag mycket på hur zombisarna, som ju  i princip
är halvruttna levande lik, förmår bita och tugga så frenetiskt
på levande människor med sina dåliga tänder.
De borde ju falla ut och gå av.
Så lätt är det ju inte att bita genom levande vävnad.
Kan man få en förklaring av en expert kanske?

Syr det sista på min tygklädda låda och fönstret står öppet.
Släpper in frisk luft och antydan till försiktig fågelsång.
Som kontrast pågår det fruktansvärda haveriet i Japan, rapporter
om frilagda bränslestavar, hel eller partiell härdsmälta.
Och vi får en ny kärnkraftdebatt i världen, något jag i ochförsig
välkomnar, men inte som resultat av vad som hänt.
Varför har man inte kunnat föreställa sig att detta skulle kunna hända?
Innan det händer.
I ett jordbävningsland?
Och att vi i Sverige ska känna oss trygga.
Vad vet vi vad som skulle kunna hända här?
Det finns väl andra katastrofer.

Nåväl. Hjärtat mitt vilar lugnt sålänge det är långt borta.
Så icke-empatiskt reagerar man ju.
En bön för landet som drabbats, men sen fortsätter dagen...

Njuter av den sista tiden av denna period.
Försöker få klart inomhusprojekten, för snart snart kommer ju
våren med stormsteg och jag kommer att slita ut mej med
att få kolonin iordning.
Med att släpa mina allt större plantor hit och dit, de allt tyngre
krukorna.
Komma hem helt slut och urhungrig och helt domnad falla ner
i soffan med maten på en bricka på bröstet, bara att skyffla in
i det hungriga gapet.
( Ja jag skäms över mitt bordsskick när jag är ensam hemma och
ingen ser mej)

Ikväll njuter jag ensamhet och härlig tevekväll med Topmodel och
Det okända, och tänker inte kalla det för " Guilty plesures".
Var innan en tur genom smältvattenpölar till bibblan och grabbade
tag i två fantasyromaner av en trilogi, skriven av en Hogan och
Guillermo Del Toro, regissören av Pans Labyrint och Hellboy.
Nåt slags dystotopiskt med vampyrer som tar över världen.

Lättare att ta till sej apocalypsen via zombies och vampyrer...

Dricker kallt gott citronvatten, gjort ett träningspass och
cyklat hem längst det dimmiga stilla havet som nu släpper ifrån sej
en frisk doft av tång, islossad, stillsamt kluckande mot stenarna.
Planterat 18 små tomatplantor i djupare krukor. Ännu fler väntar
i sina trånga små lådor, gängligare och smalare sträckandes mot ljuset.

Hemma i vardagen igen efter en weekend i Göteborg hos goda
vännerna.
Värmeljusen fick den vackra gamla kakelugnen att blänka, fönstrena ut
mot gården visade upp vackra husfasader och värmen och kärleken
kändes påtaglig.
Min väninna sen många år tillbaka hade sina bägge vuxna söner hos
sej, sin ena bror och de goda vännerna. Hennes man fyller sextio och
det kan man inte förstå riktigt.
Sextio är nog det nya femtio, antar jag....
Åt gott och drack vin, tjötade och hade trevligt.
Tyvär hade jag en hård huvevärk som ingen treo bet på, så riktigt tjosan
var jag inte, men jag vaknade i bättre skick än väntat.

Många sov över och extrasänger fälldes upp. Tord och jag sover i det
lilla köket med bordet som en vägg mot det öppna vardagsrummet.
Sov så gott och sen vaknar den ene efter den andre och så blir det
dags för den traditionella frukosten med hårdkokta ägg, delikata
rester från gårdagen och kaffe.
Hjälpte till att diska glas och sen packa ihop och ajö.

Goda känslor av att lämna människor som lever sej kvar. Som man
kanske kan behålla.
Varaktighet.
Kanske . För sånt kan man ju aldrig riktigt veta.

Sitter och syr och klistrar på en låda, snön faller och radion
och datorn är mina fönster ut i världen.
Hör om den hotande härdsmältan i Japan och hjärtat oroas.
Oroas för alla människor som hotas, oroas för moderjorden.
Kärnkraften och radioaktiva utsläpp har skrämt mej alltid alltid.
Boendes nära Ringhals umgås man dock dagligen med folk som
jobbar där eller nån gång har jobbat där.
Och de är naturligtvis trygga och övertygade om säkerheten.

Konsten att oroa sig.
Tänker att de som aldrig oroar sig har dålig fantasi och väldigt
bra filtreringssystem.
Jag har skaffat mej en sån blockeringsförmåga nu, hur ska man
annars stå ut?
Värst var det när barnen var små. Skyddsinstinkten man har då, så
stark att det blir plågsamt.
Att i hela kroppen vara inställd på fara och skyddande.

Alla människor har väl något som ligger nära hjärtat och som
vi är "kallade till". Min kallelse är väl lojaliteten mot moderjorden.
Inte särskilt lojal mot samhället kanske, som den parasit jag är...
men moderjorden vill jag skada så lite jag kan.
Gå lätt på hennes yta. Men avtryck blir det. Svårt att undvika när
man lever i ett högteknologiskt västerländskt samhälle.

Hör på radion om s.k internetterrorister. Femton års fängelse
med tortyr för att vara verksam i blogg och facebook med demokratiska
intressen och mot regeringen.
En webbdesigner i Iran är dödsdömd.
Tacksamtacksamtacksam för att bo i ett snöande land utan jordbävning,
demokrati och uttrycksfrihet.

Igårkväll bröt jag mot mitt regelsystem. Låg i sängen och drack portvin
och åt mörk choklad medans jag såg programmet om den lille poetgubben
Pentti Saarikoski. Han tyckte om att bo på landet, skrev om både världs-
politik och sitt enkla liv i vardagen , söp och dog vid 49 års ålder.

Och ikväll åker vi på fest i goa glada Göteborrrrg.

Ok, nu pratar en kvinna på radion om Haiti och tydligen pågår
en utställning om vodoo nånstans...
Lite synkronicitet i varandet.
Animism, kallas det som vodookulturen handlar om och, igår
hörde jag en inslag om andetankarna inom Japans shintoreligion
som jag blev fascinerad av...
Så... nu fick jag ner bloggadressen www.swedenhaiti.com.
Marianne Lehman hette en kvinna som delat med sej av sina
samlingar till vodooutställningen.

Våldsamt inspirerad denna eftermiddag och syr lite här å där
och klipper och solen strålar fram genom dropparna på rutorna.
Lagade nyss nudlar för andra eller tredje gången i mitt liv, och
stekte de här förbaskade pangasiusfilén till, som jag hade bunkrat
i frysen för den var så billig.
Sen hörde jag om hur miljövidrigt den odlas och att den är full
av antibiotika, så nu ska jag bara äta upp mitt förråd och sen
aldrig köpa mer.
Fräste kring lite kål, morot och ingefära till så det blev ju lättätet
och riktigt gott...
Till lunch börjar jag på Daniel Woodrells roman "En helvetes vinter"
och bara Pang in i ett fantastiskt språk !
Baksidesrescension från San Diego Union-Tribune: " Man skulle kunna
sjunga nästan vilken rad som helst i ( Woodrells) berättelse om sexton-
åriga Ree Dolly, men det skulle göra ont."

Lyssnar på P 1 om Lasse Bergs senaste utkomna bok,  om
människans ursprung och utveckling " Skymningssång i Kalahari".
Köpte den förra till min svärson, hoppas han läste den.
Lasse Berg tar fram helt andra rön och slutsatser om människans
natur. Detdär med vår inneboende agressivitet och att vi som art
alltid har krigat och följaktligen kommer att fortsätta med det.

Han har studerat naturfolk och människor som fortfarande
lever på ett " primitivt" sätt  som samlar-och jägarfolk. Där finns
så mycket mer av fredlig samexistens och samarbete att man nog
kan tänka sej att det var så en gång, i mänsklighetens gryning.

Såg också ett program på historiekanalen om den jättelika
staden med pyramider i sydamerika, fanns innan aztekerna och
Mayafolken. Man vet ingenting om detta folk för det finns inget
annat kvarlämnat än just sten.
Ingen skrift, inga gravar, inte många lämningar som kan ge besked.
Väcker ens fantasi, verkligen, men arkeologerna som kom till
tals i programmet gav realistiska förklaringar.
Antagligen blev staden helt enkelt för stor för sitt eget bästa. Gick
inte att föda befolkningen. Måste ha blivit mycket avfall och sjukdom.
Uppror, religionen och härskare som inte längre uppfyllde vad folket
väntade.
Men man vet ju inte...

En sån här dag som idag är jag expert på. Snöregn, kallt, grått
trist. Våren på vänt.
Cyklat kylslagen i regnställ och kalla gummistövlar för att handla
men nu är kaffet färdigt och jag har virat in mej i en filt för att
värma min kalla ändalykt.
Plantorna slipper att komma ut på balkongen idag, får stanna inne
med mej i värmen.
En hög trädgårdstidningar som jag går igenom med saxen i hand.
Klipper ut och drömmer.
Naturligtvis kommer inte alla drömmarna förverkligas...men man
måste ju ha ambitionen att förverkliga.
Pigtittaren står här turkosgrön och grann och jag hittar bilder på
fina mönster. Ska dekorera den med nåt och jag vill hitta något
annat än mina inövade manér som jag behöver frigöra mej ifrån.

På min bloggsida där jag går in såg jag överskriften till en
annan blogg: Shopping, Glamour och fest.
Fjärran fjärran...
Här är det tvättstugan och snöyra. Diskar " finglasen" som står på det
gamla skåpet i köket och blir smutsiga alldeles av sej själva.
Igårkväll röjde jag den typiska köksbänken, dendär skräpiga som jag
antar att de flesta har, där allt samlar sej och blir liggande.
Osorterade lämningar.

Ja jag vet. Snart dags att höja blicken.
Men inte idag.
Idag är det fortsatt närsynt plockande och pysslande.
Och vädret är på min sida, vintern stannar ännu ett slag.
Snön yr och lägger sej som ett rent täcke - igen.

Läser Jonathan Troppers " Konsten att tala med en änkling" och
först blir jag förtjust, skrattar åt den dråpliga men tragiska familjen,
åt de lakoniska funderingarna och formuleringarna, men nu över
halvvägs in i boken känner jag mej faktiskt rätt manipulerad.
Inser att det trots allt är en slags chick lit och ser den  som
en amerikansk film med Jennifer Aniston som en av systrarna och
kanske Kate Hudson som den andra och den manliga huvudrollen
som den unge änklingen står åtskilliga på rad för att axla.
Men visst ska jag läsa ut den, fattas bara annat , den är ju rolig
och välskriven.

Ikväll ska vi kolla in den nya amerikanska  kriminaldramaserien " Blue
bloods", med gamle Tom Sellacks mustiga mustach.

Målat pall, lagat trasigt täcke, tvättat gardiner.
Kokar bönor och hittar nya smutsiga små hörn.

Den hårda marsisen blänker i eftermiddagens sol här utanför
och jag följer min väg.
Kanske inte den jag så väldigt målmedvetet och inriktat vald, men kanske
den väg som utmejslat sej under tiden jag levt och levt.
Fast i morse vaknade jag i en förnimmelse av att vara längre och magrare
än jag är. Av att vara en svart kvinna på Haitii.
I den förnimmelsen vaknade jag.
Tänkte att jag kanske skulle gått en annan väg.
Tagit mina tavlor till Haiti, som jag tänkt en gång. Att de kanske hörde
dit, och inte hit.
Men sen fortsatte jag med min dag.
Tänkte när jag köpte en trisslott, att om jag vann mycket pengar
kunde jag skänka en liten del ( iallafall) till Haiti.
Att dom kunde ha solenergi, solugnar och vindkraft där.
Fast jag vet nästan ingenting om Haiti....

Vann femtio kronor. Har ju jupiter trigon uranus så det var ju väntat,
men välgörenhet räcker det knappt till.
Inte hade dom den billiga osten på Netto heller.

Så jag fortsätter min mastodontstädning istället.
Röjer så gott det går i förrådet i lägenheten så Tord kan flytta
in sina grejer och kläder dit, om huset hans säljs snabbt, kanske nu i
vår/sommar.
Fötterna gör rätt ont och fingrarna är stela.
Beror det på att jag inte riktigt tar steget ut i livet.
Att jag ännu står och stampar vid randen av framtiden?

Jääääklar va trött jag är. Tord kollar in Foo Fighters Dave Grohl
i Skavlan, men jag har inte mycket ro att se på tv.
Befinner mej i mitt favorittilsstånd av manisk frenetisk aktivitet.
Sen vi var flytthjälp förra helgen har vi verkligen blivit taggade
och häromdagen kom den MYCKET goda nyheten att Tord blir anställd
vid en golfbana med gott rykte och god ekonomi. Han kommer inte
att jobba som chef längre, men det blir snarare en lättnad för honom.
Och banan ligger åt det håll jag vill flytta. Söder om stan. Sååå...
nu kan vi verkligen rikta in oss på att hitta hus i den trakten.

Kanske vågar jag tro att allt löser sig till det bästa.
Idag har jag varit hemma och inne hela dagen. Målat en del av
mina " skräpmöbler" i arbetsrummet vita och rensat och sorterat,
städat och fixat.
Mitt hem är ju min arbetsplats också, och som ett lager. Nu byter
det också till viss del skepnad med årstidens plantuppdragning.

Sitter här i mitt arbetsrum som är rent och fint så jag kan
andas igen, nybadad. Försökte få Tord att massera mina axlar
och en liten stund gjorde han det, men nu försvann han.
Imorgon köra grejer till loppis och en kasse med bortsorterade
tyger och några utklädningskläder till Alva- Halvan.
Allt som lämnar lägenheten känns som en lättnad.
En vårstädning som också är en pre-flyttstädning.
Jag tror jag är riktigt nöjd och lycklig just nu.