ullaunna

Idag, spara kroppen lite efter gårdagens cykeltur
i sol och stark motvind till kolonin där jag jobbade några timmar.
Riva och slita i ris och kvistar, kratta, rensa och gräva ett växthus.
Slänga skräp i en brännhög.
Upp och ner, fram och tillbaka.
Fortfarande träningsvärk .
Kaffe och smörgås i växthushörnan, precis som alla andra vårar.
Jag som ville förändra mitt liv...

Jaja, snart säljer jag den, snart är den delen av mitt liv borta.
Men jag sörjer såklart medans jag rensar, sååå mycket växter som
kommer upp nu, perennerna som broderat ut sej så rikhaltigt, allt
som växer så tidigt i den lätta solbelysta jorden.

Tord fick hämta mej med bilen efter jobb och jag tog med mej lite
plantor och pinnar.
Pinnar behöver man alltid. Att binda upp växter mot.
Han trött, jag trött.
Bägge har vi jobbat i kraftig vind och sol hela dagen, i bilen
blossar våra ansikten, pulserar det i muskler och leder.

I kvällningen gräver jag ytterligare i gräsmattan.
Orolig över skuggningen från träden härutanför tomten som gör
trädgården ganska kall, men på sommaren står ju solen högre, tänker
jag.

Kvällen innebar den beroendeframkallande serien Revenge, på
storteven med bioljud. Det mullrar och bullrar dramatiskt.
Madelaine Stows fascinerande ansikte, de mörkbruna ögonen speglar
alla känslor, de svarta hårlänkarna, den bleka alabasterhyn, och munnen
( fillings? rumpfett? ) ler så vänligt medan den uttalar elakheter, lögner
och hot.

Idag fortfarande morronrocken. Skrev ihop ett anslag om kolonin,
målade ett sista lager på den nya brevlådan.
Ersätter snart den vita plastiga med tantig blomsterkrans med en svart som
har våra namn i silver, och lite stjärnor och prickar.

Försökt komma in i min blogg med Iphonen för att kunna lägga in mobil-
bilder, men hade tydligen glömt lösenordet. Det var iallafall inte det jag trodde.
Suck...
Läst klart Torbjörn Flygts roman Outsider. Fann inte honom lika sympatisk som
Kristian Lundgrens huvudperson/ persona. Han är inte heller lika utsatt.
Och Lars Lerin och Kerstin Bergstrands brevväxlingsbok Straffrundor och
Ärevarv läser jag så sakta jag kan, som en liten belöning. Jag vill nämligen
inte att den ska ta slut, jag vill inte lämna dem.
Och jag är så orolig för Kerstin, som är sjuk och deprimerad...

Och Game of Thrones tar sej. Att det var systern som var draken! Ha. Mycket
blod och grymheter men mycket läckert.
Men jag suckar över ettans klantighet att vänta och sätta in ett helt annat
program emellan det roliga nördsnacket om programmet , som leds av Johanna
Kholjonen och jag hade verkligen velat kolla det, men det blir för sent.

Project Runway och Top model går mot dramatiska slut. Men vinnarna känns
rätt självklara... Mondo och Klara blir det väl ändå....men man vet aldrig säkert.

Nu har jag vilat hela förmiddan, sover sämre nu när det är hektisk vår.
Vaknar mitt i natten, oro i kropp och själ. Ligger och läser, äter banan och dricker
vatten.
- Men nu - ut och gräva rabatt på framsidan. Där ska solrosor stå i givakt till
sommaren. Och blommorna ska myllra och brodera ut sej.
Vill jag tro.

Mera myller och färg  bland mexitegelvillornas prydlighet!

Huvudvärk. Frosten smälter i vårsolen och jag tvekar inte att
slänga i mej en ibuprofen. Igår hade jag träningsvärk i hela kroppen,
jobbade i huset och trädgården och till kvällen gick jag som en liten
förvärkt gumma...

Ja tydligen är det inte fel med en värktablett då och då. Cancerhämmande
och allt vad det var. Allt man trott förr ställs på ända. Nu är det ju farligt
med vitamintillskott!? Ja , en undersökning visar en högre dödlighet bland
dem som tar kosttillskott än hos dem som inte gör det.!
En undersökning man ju skulle vilja ha en allvarlig uppföljning av.
Själv har jag tagit extra vitaminer emellanåt. Särskilt selen och e-vitamin.
Selen saknas ju i våra jordar och bristen har ju ansetts som delvis orsak
till en del sjukdomstillstånd.
Men nu vet jag inte...
Ser så många som både dricker och röker och tycks må utmärkt och här
går en annan med sin huvudvärk och skruttiga fötter.

Men jag misstänker att den där vitaminundersökningen ska få en för-
djupning. Antagligen är det vi som från början känner oss lite klena och
halvdana som stoppar i oss tillskott. Vi som anar att nåt inte är riktigt som
det ska vara med kroppen.
Och kanske de som alltid vill vara på topp och är drivna av prestationsångest
och därför stoppar i sej megadoser.

Igår en dag hemma i huset. Vaknade tidigt när Tord ställde ut soptunnan
innan han for till jobbet innan solen var uppe. Halva dagen inomhusjobb, tvätta
städa och laga mat. Flytta plantorna från morgonsolsfönstrena till uterummet.
Tog sen steget ut i trädgården.
Lite svårt har det varit, lite oöverstigligt än så länge.
Göra sej synlig i grannskapet...
Ta tag i en trädgård som ännu inte alls har nån struktur. De få planteringarna
är trista och inte alls som vi vill ha det. Så det kräver en total omvandling.
Grävde upp mera gräs, skakar torvor.
Planterade alla vitlöksklyftor som börjat gro.
Lakanen och tröjorna fick hänga och soltorka, planterade om en massa tomat-
plantor.
Tord kom hem , mäkta trött efter att ha grävt på jobbet hela dagen.
Mat och prat sen stegade vi omkring i trädgården och drog lite planering,
prat med grannen som haft tjuvar i sitt trädgårdsförråd.
Tvååker är inget lugnt ställe, rätt så hög kriminalitet faktiskt.

Jag fortsatte gräva lite. Planerar att gräva en djup grop och lägga
granris och kvistar i botten, göra en surjordsbädd och köpa ett par buskar
amerikanska blåbär. De förra ägarna har försökt göra nån slags torvblocks-
plantering i ett hörn. Där har det växt in gräs och kirskål så allt det måste
grävas om. Vill även köpa ett par fruktträd.
Ett lustigt barrträd växer här också mitt i gräset på södersidan.
Där gör den ingen nytta och Tord tyckte vi lika gärna kunde kapa det.

Av andra grannar som bott här länge fick vi höra att här fanns flera
fruktträd innan men det tyckte inte vårt hus förra ägare om.
Det blev " skräpigt" med alla äpplen...
De ville ha en helt underhållsfri trädgård tydligen.
De irriterade sej också på alla löv som blåste in i carporten.
Alla de löv jag nu tacksamt sopar ihop för att få så mycket organiskt
material att göra kompostjord av...

Och till kvällen pratade jag med granntjejen och hennes lilla barn
som var ute och tog sina första lyckliga steg ute på gräset.
Hon log ett hänfört tvåtandsleende mot tanten (jag) på andra sidan häcken
och det var den första övertygande vårkvällen.
Ett löfte om en härlig tid, ett löfte om många vackra kvällar.

Men idag får det bli att cykla till stan och jobba lite på att få kolonin
iordning. Ett växthus blev fint, kanske orkar jag få det andra i ordning
också, kratta lite i landen.
Tänker sms:a Tord att hämta mej efter jobbet för jag skulle förta mej om
jag efter det skulle cykla tillbaka.

Det är fortfarande slitigt. Undra om det är karma? Jag som avsagt mej
ett lönearbetande liv....

Tar det lite lugnt efter en slitig helg, dimmigt och mulet.
Kan inte bestämma mej om jag ska cykla till stan och träna, rädd för att
all träningen rinner ut i sanden, att jag betalar massa pengar för ett kort
jag inte hinner/orkar använda.

På lördan for älsklingen iväg på bodelning och jag cyklade in till stan
och gick in och ut i affärer på jakt efter en topp som skulle passa den
vintagedräkt jag tänker ha på bröllopet i nästa månad.
( alltså inte vi som ska gifta oss)
Min blick dras som vanligt åt det gulliga, spetsar och volanger, singoalla/
prinsessbrodyr-rara, men eftersom kjolen går i nåt brokadaktigt i ljusrosa
och silver är det nog bäst att tona ner toppen.
Hittade tillslut på Lindex, enkel men litet silverglittrigt, blir fint.
Gamla silverskorna som är sköna att gå med blir också fint, kommer billigt
undan!
Min stora prioritet, fattig som jag är.
Nu ska det bantas också.
Målet är väl att kunna knäppa kjolens knapp i midjan, det hade varit suveränt.
Kaffe och macka hos dottern var en trevlig avslutning på stadsbesöket, sen
hem på cykel genom det vackra landskapet.
Ännu slutet  i dynamisk vila, men snart exploderar det.
Suckar som Sissela Kyhle gjorde sist i Spanarna, att hon inte var den allra
gladaste när våren kom. Mer sådär liksom suckande i medlidande med
naturen: hur ska den orka?

Söndan blev hektisk efter åtminstone en lugn morgon där vi drack kaffe
och läste eftersatta tidningar.
Sen packa verktyg, fylla plastdunkar med hett vatten , trasor svampar och
diskborstar, siliconsprutor.

Vädret vackert men jag nästan förtvivlande inför jobbet.
När jag ser att det kommer att ta mycket längre tid än jag tänkt,
när jag är trött och har ont i mina fötter,
när jag ser allt som finns kvar att göra innan jag kan avyttra min koloni.
Den som representerar så mycket slit, mycket sorg, mycket glädje och till-
fredsställelse...och oändlig trötthet.
Alla tillfällen då jag varit sjuk och ändå fått sköta den.
Plockat jordgubbar med hög feber, rensat ogräs med nyckelbensbrott,
vattnat tusentals vattenkannor med tennisarmbåge.
Kupat potatis med migrän i duggregn.
Sorgen när jag cyklar därifrån på kvällen, för att jag måste,
midsommarfesterna och vänbesöken, praten över staketet.
Folk som funnits där men nu är döda.

Men Torden är en klippa, jobbar på med tålamod och lovar mej att
allt ska ordna sej när mina tårar rinner ( vinden? sorgen? trötthet?)
Vi skrubbar och skrubbar, torkar och han limmar och tillslut ser det ut som
nytt nästan!
Men två smårutor saknas, glömt dem i carporten hemma?
Ändå hungriga åker vi hem och jag gör snabbt pasta med räkor,
kräftstjärtar, spenat , tomater och oliver och sen far han dit och gör det sista
själv.

Jag tar itu med de vackra men ack så dammiga mattorna han fick med sej
hem från bodelningen.
På altanen skrubbar jag och drar dammkorvar med såpvattenhjälp tills
det alldeles skymmer och mörknar.

Ett bad i det gamla badkaret i källaren, slappna av den onda kroppen i
det goda vattnet och upp till nya serien Coacherna, som jag gillade såklart.
En del igenkänning, Lena Endre suverän och så god för ögonen att titta på.
Brände mej till kvällsmat, fick den heta havremjölken över händerna när jag
skulle skake den med sista honungen i burken och locket öppnade sej.
Och avslutningen av kvällen: Walking dead, mardrömsserien som jag hatar
att titta på.
Men ibland måste vi göra saker vi hatar... eller hur?

Så är plantorna utburna för dagen. Lunch på rester från igår
avlarad och förberedelser för middag, ( blomkål i citron och ostsås,
gratinerad i ugn och bulgur).
Satt i röda sängen i röda rummet i en solstrimma och sydde. Sydde ihop
nån slags vitvirkad historia som nog varit en bordsduk nån gång men som
nu kan bli en sommarkjol till de i framtida bruna benen.
Tror nog de kan bli bruna i år med all cykling.
Som igår när jag for som en pil genom det tidiga vårlandskapet med den
svarta kappan fladdrande öppen.
Fälten blir vårplöjda, lärkor drar sina lysnade glittergirlanger av sång genom
rymden och man vill tro att de är hänförda. Människans lust att förmänskliga allt.
En strupe full av sång och ett bröst utspänt av glädjekraft, måste vara nån
slags hänförelse...

Medan jag sydde pågick så passande programmet "Stil", ett totalt trivsel-
program! Handlade bla om Kenzos mönster-och färgglädje och så kom ett
inslag med den grafiska formgivaren Lotta Kulhorn som pratade så bra om
sin kärlek till mönster.
Så mycket att känna igen sej i, bla att hon var i mångt och mycket en ensam-
varg, att hon kanske älskade mönster för att hon var närsynt... och hur mönster
talade, småpratade och att hon blev lycklig av mönster.
Och så var hennes favoritfärg Rött.

Alltid alltid letar jag efter likheter och syskon i anden...

Som i filmen som gick för en vecka sen om Barbro Lindgren, så fint där
hon gick i sin älskade ensamhet på sin gård och matade hönorna och
pratade med katten och hunden. Hur hon beskrev sej som ett känsligt
barn, och hur hon nu drogs med värk och härledde den i en bistats, till
"överkänsligheten".

Frivillig ensamhet är kanske temat för året. Temat för veckan är vitt.
Cyklade förbi Röda korsets second hand som hade halva priset för kläder
och jag inhnadlade vita. Har också i veckan tagit bort fläckar och..ja
tyvär, lagt i blöt i klorin, så nu är det vitt som kommer till mej.
Och temat för året annars är träd.
Varje år får jag en stark känsla och ett utökat seende för någon växtsort.
Ett år kände jag så starkt för timjan t.ex.
Ett annat år var gräsens år, jag uppmärksammade allt gräs som växer
överallt.
I år är min känsla så stark för träden, kanske det avtar när de får löv sen
men just nu så ser jag överallt vackra träd som  talar till mej.
Särskilt de vackra ekarna jag ser växa i magiska lundar här i trakterna.

En gammal hippie är man väl ändå dåddå ( prata med träden!)

Lyssnar just nu på " Väggen", radioföljetongen av Marlen Houshof,
en sådan melankolisk roman , kvinnan som lever ensam med sina djur och
sysslor i en värld som tydligen råkat ut för en katastrof som stannat upp och
stelnat allting. Kvinnan är fångad  bakom en osynlig vägg där allt lever , men
hon tycks vara den enda människan kvar.

Utanför mitt hem blåser det kraftigt och jag har just inte sett någon, så
samma tillstånd skulle kunna vara gällande här också egentligen...

Kämpar med en tröttsam initiativlöshet, men jag har iallafall varit nere i
källaren, målat två bordsskivor en sista gång och skurat det gamla växt-
husets skivor i badkaret. Smuts, jord och alger tar sig in i de tunna kanalerna
av plast och jag jobbar på att få det så rent som möjligt.
Vi plockade ner allt som var löst på växthuset, resten får tvättas på
stället. Sen ska vi sätta upp allt fint och limma noga med silicon nu när
vädret blir varmare.
Sen kan det se bra ut nog för att säljas.

Igår var sista avsnittet av " Äkta människor" och lite besviken blev man ju på
alla lösa trådar: Vart tog Lennarts mystiska dam vägen? Var det den rätta koden
Leo viskade innan han kortslöts och dog? Eller är hela hemligheten nu vilande
i den goda familjens händer?
Och Leos far, uppfinnaren, skaparen av de fria hubbotarna? Överför han sig till
en hubbotversion av sig själv?
Till slut kom jag ju på att det ju måste bli en uppföljare! Därför alla lösa trådar.

Sen var det dags för " The Walking Dead".
Maken till ångestskapnade serie! Jag ångrar att jag börjat titta på den!
Hoppet minskar för varje avsnitt - och då var utgångsläget redan totalt
hopplöst!

Och det går såå sakta. Fortfarande samma hopplösa årstid - solen gassar,
de levande svettas - zombierna ruttnar såklart. Syrsorna svirrar och himlen
är evigt hopplöst blå.
Lori är gravid, men det går lika långsamt som i realtid.
Den lilla gruppen decimeras, det handlar om inre hot likväl som yttre.
Jag får bara lust att skrika åt dem : Ge upp! Ta livet av er, det är ju ingen idé!

Och depressionen kom och kanske gick.
En " Inre-resa" hjälpte till. Tog mej förvånansvärt snabbt ner, och
ut i ett landskap med manshögt strävt grågrönt gräs.

Jag har ju förut berättat att jag inte är en person som får starka tydliga
bilder, men resorna fungerar ändå. Det är ett slags ledande associerande,
men det går liksom inte att föreställa sej vad som helst.
Blir som ett jaa eller tydligt Nej i huvudet.
Ibland kan bilderna leda till ett slags känslokatharsis, ibland blir det ett
klargörande, tydliggörande som leder till en insikt.
I flera dagar kan jag sen bära med mej detta som en gåva i hjärtat.
Använder väl nånslags pseudo-schamanistisk metod, där jag håller mej
till vissa regler och struntar i andra...

Iallafall kom jag ut i landskapet och såg mej liksom uppifrån, forsa fram
i det vindstrukna höga gräset.
Aha, en fågel!
Och ja, en stor fågel....ett rovfågelskri, som kändes som en hemkomst...
( ja här... tårar)
Och upp-upp-upp for jag.
Upp i bergen.
Solen avlägset, långt bort över ett enormt bergsmassiv.
Här befann jag mej ett tag.
Provade olika saker: Att bli omsluten av den stora fågeln i ett bo... njaäe..
Att vara fågeln? Breda ut vingarna? Flyga över bergen ? ...njaäee

Sen var det bara känslan och svaret: Du ville detta!
Detta är nödvändigt.
Och en sval känsla, en befriande renande känsla på hela framsidan av kroppen:
Att rena alla mina chakran. ( alldeles igenkloggade var de)

Och där får jag nu vila ett tag, på bergstoppen, i den höga rena luften, utsatt
för sol och vind, ända in på benknotorna.

Och sen kunde dagen fortsätta.
Och som det ofta är när man gått till den magiska dimensionen av tillvaron, så
uppstår synkroniciteten och tecknen i vardagen:
Knäppte på radion efter min "resa" och där kom en mening om att man i nån
kultur tar sej till de höga bergmassiven för att få kontakt med förfädernas andar.
Och sen senare när jag cyklade på min nya underbara lantliga tysta avtagsväg...
kom förbi en vacker liten skogsdunge och där kom ett högt rovfågelsskri, som
jag så tydligt kände igen .

Och varmt leende i maggropen cyklade jag vidare med denna hälsning.

Ser i mina ephemerider att idag står både Venus och Jupiter i exakt
konjunktion, nio grader i oxen. Man kan se den ljusstarka konstellationen,
tror det var de två starka " stjärnor" jag beundrade igår när jag klev ut på
altanen i kvällningen.
Annars är jag ganska ointresserad av själva stjärnhimlen, astrologi är ju
mer en symbollära än en materiell kunskap.

Frosten smälter långsamt, men till eftermiddan kan jag nog ligga i solsängen
därute. Ska nog inte ge mej iväg nånstans idag.
Igår cyklade jag i den kraftiga motvinden. Innuti mej hade jag en sjunkande
känsla av motvilja. Tittade på klockan och hoppades komma försent på det
halvtimmes träningspass jag hade bespetsat mej på.
En sådan svaghet och osäkerhet i kroppen, de onda sköra fötterna och klenheten...
Men men...jag kom i tid och det var ju bra på alla sätt.
Ingen stal mina kläder denna gång, fick hänga in allt i det låsta skåpet och
byta den svettiga tröjan mot en annan.
Det blir en himla massa kläder att ha med. Och träningskläder plus skor och
handduk....

Till min stora glädje hittade jag en ny väg att cykla på. En liten slingrig väg som
trots allt  inte kändes så mycket längre.
Att få göra en avstickare och komma ut i tystnaden.
Bort från den stressande biltrafiken som svisch-svisch-svischar förbi mej
på den vanliga vägen.

Men helt tyst var det ju inte för lärkor kvillrade ljust i himlen över åkrarna.
Cyklade genom och förbi gårdar med god gödsellukt, hus och dungar av björk
och andra lövträd.
Älskar träden så när de inte har några löv.

Min djupaste relation för närvarande är den jag har med landskapet.
Därför jag tystnar och tappar lusten för kommunikation.
Vad ska man säja till sina närmaste: Jag hade ett underbart möte med en
ekdunge i förmiddags....?
Nej, det är en tyst relation och det är tid för mej att gå in i tystnaden, att ta
avtagsvägen...

Idag stannar jag hemma, skyddad från den kalla vinden.
Den besvärliga huvudvärken från igår sitter ännu kvar, men ska
väl dra bort efter en andra balja kaffe hoppas jag. Igår gick det
inte att jaga bort den, varken med pronaxen eller Voltaren.
Cyklade dessutom fram och tillbaka till stan och det var jobbigt
i kylan.
Det mest besvärliga är att jag får ont på en punkt under skulder-
bladet, konstigt. Hur jag än försöker växla hand på styret och slappna
av i axlarna.

En tid av, vad jag kallar kommunikationsfasta. Efter många år
av vänner och bekanta och mycket pratande har jag gått in i en slags
frivillig isolering.
En tid som jag liksom planlagt och längtat efter...om det sen är " nyttigt"
för mej vete sjutton. Har bara haft ett starkt behov.
För människor gör mej så utmattad.

Därför passar mej radioföljetongen just nu så bra. Marlene Houshofers
Väggen. Hörde med en viss förstämning att författarinnan är död sedan
länge, blev bara femtio.
Även Bengt Ohlssons bok Rekviem för John Cummings, gav en sorgsen
känsla. Om livet med sjukdom mot döden. Karriären i backspegeln.
Slagskämpen av Mikey Walsh var en hejdundrande barndomsskildring om
att växa upp i en romsk familj där fadern har bestämt sej för att göra en
slagskämpe av sin homosexuelle son.
Kan det bli värre..? ändå är den  rolig att läsa. I baksidestexten skriver
Mark Levengood att han är avundsjuk på alla som inte har läst den ännu
för de har kvar den. Stephen Fry kallar den rörande, skrämmande, rolig
och briljant.

Nu lyssna på den förträffliga Mia Blombergs radioseriedokumentär om
" Vem älskar en feminist".
Igår en alldeles underbar interjuv med Susanne Osten.
Tycker så mycket om Mia Blombergs dokumentärer, hennes lite molokna
röst som ger så mycket plats för personen hon interjuvar.

Trädgården är kalkad, penséer planterade, tvätten tvättad och golven
dammsugade.
Mars går långsamt genom mitt fjärde hus och jag korsar landskapet med
min cykel, ritar upp och kartlägger, ser och ser, letar och letar efter ut-
snitt i landskapet att älska.
Slingrande vägar som går  mellan undangömda små gårdar och gamla
hus, lundar av spretande ekar, björkar som står i smältvatten.
Mina ögon samlar in det som finns kvar.