ullaunna

Det är dagen efter en huvudvärksdag som kändes rätt
värdelös. Bakade bröd, sydde en gul å grann kudde med fransar,
var på bokrean, så egentligen var det ingen helt in-produktiv dag.
Den kändes bara rätt usel.

Jag lever som sagt  i ganska små omständigheter och är duktigt
duktig på att trolla med knäna, som det heter. Men jag unnar mej
saker , som ett par fina konstböcker på bokrean t.ex.
Sen lagade jag mej en trist och spartansk måltid på Bönor,
som kompensation.
Det ska man ju äta när man inte äter kött, men särskilt ofta blir
det faktiskt inte.
Förra året köpte jag en stor kasse med bönor av olika slag av en
som skulle flytta. Så för 40 spänn har jag ett förråd som jag fortfarande
tar av.
Vita bönor som legat i vatten över natten och kokat i en evighet,
värmda med lite lök och kål , salt, timjan, lite balsamvinäger.
Rätt okej med sallad till. Men trist som sagt.
Men det kändes dygdigt.

Satt uppe med min huvudvärk iallafall och såg en helt
obegriplig film " Soutland Tales". Blev ändå fascinerad för det var ett
ganska påkostat sience fiction-spektakel med ett färgrikt galleri av
karaktärer och skön musik.
En del lustiga skådisar , kända och halvkända , bla Sarah Michelle
Gellar och Justin Timberlake (? ! )

Många räkningar att betala och nästa månad väntar tandläkaren.
Det blir till att gräva djupt i bönpåsen. Groddar mungobönor dess-
utom för bra vitaminer. Hörde häromdan hur vitamin- och mineralhalten
avsevärt sänkts i frukt och grönsaker.
Snart snart snart ska man kunna börja äta det första egna gröna...
Lobelian tittar upp som ett svagt grönskimmer på jordytan.
Mina första paprikor artar sej fint, ska så nåra till. Och idag när
månen är i tilltagande och står i lejonets tecken blir det fint att så
de första tomaterna.

Tillbaka efter en härlig cykeltur till Röda korsets Kupan. Några
fynd? Nja...de har verkligen lärt sej ta betalt. Jag vill ju inte betala lika
mycket för second hand som för nytt.
Kom hem med gardintofsar,såna där vridna repliknande i silkesgarn-
aktigt. Fint att sätta fast på mina tygklädda lådor eller kanten på en
väska...eller dra upp en gardin som dess syfte ju är.
En ram som var fin och en enkronas-bok med bilder jag kan klippa ut.
Bläddrat i Elle och fått en längtan efter ljusblått. En färg
jag knappast har i min vidlyftiga garderob. Inte den kalla helt ur-
vattnade ljusblå, utan en nästan varm blå. I ett avsnitt av " Vänner" har
Phoebe en kofta i den färgen. Hur ska jag hitta den ?

Annars lever jag i Seinfeld-universum. Igår två avsnitt på
åttan till lunch och ett avsnitt på sexan halv sju till kvällsmat.
Förut har jag sett strödda enstaka avsnitt men nu börjar jag kunna
orientera mej ordentligt. Att Jerry har bacillskräck och alltid har nya
sätt att avvisa telefonförsäljare. Att Elaine verkligen är agressiv,fast
det är de egentligen allihop, sådär New York-agressiva.
Man tar ingen skit. Och man är alltid beredd att hävda sin plats.

Tänkt på hur alla deckare, polisserier som handlar om
minitiösa utredningar, obducenter och DNA-spår lugnar oss där vi
går omkring i en värld där orättvisan har så mycket större plats och
där ordentliga brottsutredningar  tycks lysa med sin frånvaro.
Där tydliga spår sjabblas bort och ingenting tycks samverka till
sin lösning.
Och i rutan har vi doktor House som aldrig ger sej när det gäller
att komma med en diagnos medans folk kolar av i väntrummen i
verklighetens akutavdelningar.
Där man kan få medicin utskriven lite hur som helst och ofta
kontraproduktivt.
Det går inte till sådär svischigt och effektivt som på "cityakuten".
Och inte en bråkdel så roligt som i "scrubs"...men det kanske man
ska vara tacksam för.

En god natts sömn och en lång intressant dröm, där kontentan
nog var att man kan byta livsstil och plötsligt befinna sej i något helt
främmande och ändå känna sej hemma.
Gjorde en "resa" igårkväll. En inre visualisering. Den var intressant i
många aspekter eftersom jag försökte " gå ner" åt vänster istället för
min vanliga utgång höger. Har upptäckt att jag nästan alltid håller
mina ögon åt höger och vilo-läget och visualiseringsläget finns
i den riktningen.
Där var väldigt trångt och mörkt och efter ett långt och djupt fallande
kom jag ner i vattnet. Försökte först falla i nåt annat ( en hög med
skräp, damm och fjädrar? ) men det blev vatten.
Oj ,hajar i vattnet!  Vill de mej nåt? Kanske var jag fördomsfull men
jag har läst att man ska undvika djur med vassa tänder och insekter
i inre-resor. Så jag tog mej upp på en flotte och kom iland på en
sandstrand till en äkta söderhavsö.
En eld brann en bit upp vid den skyddande skogskanten och
där väntade en rynkig liten god och glad söderhavstant. En " Momma"
så moderlig och varm.
De var nog flera sen och de skulle "rena min aura från smog". De tog
fram så fina färger ; ljusblått, rosa , guld och gult . Såg att jag saknade
grönt och i nästa stund strålade jag i vackert turkos.
Men hur jag än försökte gick det inte att få dem ner till fötterna.
Testade olika varianter men det blev inget riktigt genomslag.
Kanske räcker det till en början med att bara rena auran ?
Ska försöka återvända till den där goda ön flera gånger.
Så -
Så roligt kan man ha när pengar saknas till resor i verkligheten!

Idag skulle vetandets värld handla om Traktorns historia. Kanske
bäst jag lyssnar.
Ska jag bo på landet får man gilla traktorer. Torden har gett mej en
traktor-almenacka för att förbereda mej.
Klar med tvättstugan, himlen har blivit blå efter förmiddagens snöfall
och solen lyser nästan varm över drivorna.
Rena fjällsemester-väder. Vad nu jag vet om fjällsemester. Nåt sånt
har jag aldrig varit på.

Attans vad allt ser dammigt ut nu.
Dammar lite och plockar in tvätten. En sojakorv tinar på diskbänken.
Till potatismos som jag ska koka. Anti-GI-mat.
Iväg på lite bodypump-träning vid fyra,blir nog bra.
Har en trisslott jag tog för ett tag sen med en femtiokronors-vinst.
Ska vänta nån vecka tills jupiter månen trigonen kommer nära,
då köper jag en ny lott för den gamla.
Sen köper jag ett hus och en traktor med snöplog till älsklingen.

Ljuset som silar in i vardagsrummet är dämpat av ett stort
sö-och is-överhäng, utanför fönstret faller snön ymnigt och radion rapporterar
kaos, inställda tåg, stängda skolor och tyngda tak.
Promenerade till min måndagsträning och hade följe hem upp genom stan med
bästa Jeanette. Vi pratar och vi pratar. Om Livet. Hur det vänder sig och vrider
sig i nya riktningar.
Riktigt riktigt trött när jag kom hem men då väntade ett nybakat bröd
och kaffet som jag intog i sängen som fortafarande stod obäddad.
Något som jag ofta funderar på är: Hur trött är det normalt att
känna sig? Och
Hur ont ska det göra?
Igår blev jag matt av en promenad med Tord till kolonin och lite
matlagning. Sen ville jag inte göra mer den dan.
Kylan och snön tar ju lite mer energi av en förstås, men ändå?
Att jag varit tvungen att gå istället för att cykla belastar mina
besvärliga fötter nu och jag försöker nonchalera det men det är jobbigt.
Men så kom jag att tänka på att den ryggskada och lilla smärta
jag hade  i mer än tjugo år, den lyser numera med sin frånvaro.
Och när jag började träna blev jag orolig för att det skulle belasta knäna
för mycket...men de känns så mycket bättre nuförtiden.
Så man kanske inte ska bli förtvivlad och tro att allt är permanent bara
för att man åldras och så.

Läser en riktig mysbok, efter all god litteratur som jag umgåtts
med en tid. Dean Koontz " Tid för Odd ". Övernaturlig spänningsroman.
Han har ju skrivit flera romaner om den underbare Odd som ser döda,
Bla både Elvis och Sinatras våldnader. En bladvändare som jag inte vill
ska ta slut.
Vem kan klandra en att man frossar i lite eskapism i en vinter som denna?

Igår kväll var man nästan orolig för att det aldrig skulle sluta
snöa. Vi skulle sakta dränkas i snö , en snöapokalyps, som långsamt
skulle kväva civilisationen.
Annars hade jag en riktigt riktigt gemytlig och social dag.
Promenerade själv ner till stan för älsklingen fick vänta på snöplogen
som inte dök upp förrän sent på eftermiddagen.
Mötte upp min bästa Malin på vägen och vi tog oss en vända till havet
som låg där så tungt mäktigt och stilla , mörkt grått under en snötung
himmel. Kontrast till den stora mängden orörd vit snö.
Vi pratar och pratar och jag fortsätter hänga henne i hasorna medans
hon handlar. Vi handlar ju inte i samma affärer , hon tar dyreaffärerna
och jag väntar tills billiga Netto.
Hänger med henne hem och hon hittar en undanstoppad lunch från
igår, så det blir laxpasta och god sallad och en stor mugg kaffe-med-mjölk
i vardagsrummet efter det.
Därefter löper jag neråt gallerian och möter upp Cilla och Magnus
som jag sitter och pratar med till tiden sprungit iväg till eftermiddag.

På kvällen dök äntligen Torden upp så slapp jag själv barnvakta.
Käkade chips och såg på melodifestivalen med Halvan som fick
somna på soffan med rufsigt hår men iallafall borstade tänder.
Pappan dök upp   alldeles totaltrött på snön och det bara fortsatte
och fortsatte.
Jag önskar jag hade promenerat hem den sköna vägen genom skogen
men jag åkte ju med Torden och det tog så mycket längre tid.
Fastnade ute på parkeringen. Han ut och skotta sig svettig och
hetsig.
Jag hatar att inget kunna göra men bilar är inte min grej och bara
en skyffel.
Det tog nog en kvart innan han lyckades. Fick inget fäste med däcken
för oturligt nog tog han inte dubbdäck iår. Brukar ju vara onödigt här
på västkusten då vägarna är i princip snöfria hela vintern

Just nu har jag ångest över att växthustaken har rasat in.
Måste dit idag.
Vattentunnorna har jag också ågren för. Hann aldrig tappa ut dem på
vatten så de spricker nog.

Allt detta skrämmer mej ändå inte från att bo på landet.
Inbillar mej att jag skulle trivas med att vara insnöad.
Att man rustar sig och har fulla förråd och vedspis och ved om
elen pajar. Att mobilisera och överleva. Lite strapatser.
Kanske är jag en blåögd drömmare.

Hör på radion om snöproblem,tak som viker sig och snökörare som
kämpar med sina snöplogar.
Ser ut på mitt oxelträd, snön faller ännu.
Hoppas Torden kan gräva sej fram till garaget och få fram bilen till vägen
och ta sej in till stan idag.
Då är fönstret ut till världen desto viktigare. Sitter här och knappar på
tangenterna. Blir mer och mer uppslukad av facebook , som ett beroende.
Tänker nästan varje dag att jag inte ska skriva så mycket, men så hittar
jag mej själv där iallafall, babblandes , kommenterande hit och dit.
Så frestande för en i grunden blyg människa som ändå vill nå ut i världen.

Värmer händerna om kaffeglaset, lyssnade nyss på "spanarna"-reprisen
som var bra ,roande och insiktsrik som vanligt. Pratat med älsklingen på
telefon, han får vänta tills snöplogen kommer.
Vi hade tänkt en liten runda på stan, ärenden och fika men det kanske inte
blir.
Ikväll ska vi vara barnvakt ett par timmar men det ska bara bli trevligt.
Kanske vill Alva-halvan spela monopol som sist. Tänker att om jag spelat
lite mer såna spel när jag var liten kanske jag skulle ha lättare för att räkna
idag.
Kanske får jag räkna med att vara insnöad idag,planera att måla nåt nytt.
Det blir nog bra det med.

Plockade ihop min tvätt,kollade datumet....jaahaa det var igår.
Det var ju inte så bra,men okej,får ner och boka ny tid och omformulera
dagens planering.

Men jag är glad. En liten genombrytning av insikter,en tavla som
jag blev nöjd med, två ihågkomna drömmar.
En om en inflyttning i en ny lägenhet,en mellanlägenhet innan jag flyttar
ihop med Tord. Lite sjaskigt om än med stora rum,gamla kvarlämnade
möbler som kunde vara bra att använda...men ganska fula.
Och barnet har jag med mej. Som i så många drömmar,det eviga barnet
som är som en blandning av mitt barnbarn och mina egna barn när de var
små.
I morgonens dröm fanns ett pojkbarn. Han fick näring genom en slang
men jag var inte orolig för honom. Det var gott gry i honom.
I nästa bild hade han tjockt tätt svart hår och tog sej fram med ett
stort leende, så liten han var.
Bra drömmar.
Såg över mina kommande transiter och där finns så mycket i vår och
en process som redan startat.
Känns som separationer och sorg  ,gamla uppbrutna relationer.
Som i drömmen - en övergångsprocess där jag fortfarande får dras med
lite gammalt övergångsmaterial innan det nya bryter fram.

Och visualiseringar: Jag har ända sen tidig barndom haft en otäck bild
som jag aldrig riktigt lyckats frigöra mej ifrån. När jag var barn och yngre
dök den upp som ett tvång, en ångestinbrytning.
I korta ordalag handlar den om att jag blir nersläppt eller nertappad i
en grotta genom ett hål i marken.
Grottan är stor och vid, som ett universum i sej, vattenfylld. Här är
min ångest i att ligga i det mörka vattnet och inte veta djupet eller vad
som finns i det.
Jag har aldrig riktigt kunnat ta mej upp ur dendär grottan...och så har
jag levt mitt liv fram tills nu nyligen.
När jag försökt visualisera min räddning ur grottan har det inte riktigt
gått, men en dag lyckades jag iallafall.
Bara för att blek och försvagad ta mej upp på en kulle i ett landskap
jag inte riktigt kunde se.
Och nu? Ja där var jag, befriad men sen då? Fanns ingen energi att ta
mej vidare.
Men igår försökte jag igen och då kunde jag känna friskt gräs under
fötterna och se klipporna och havet...ungefär som kusten vid Cornwall.
Och lusten att kasta sig ut och segla med vindarna över atlanten!

Målar och målar och ser bara att jag inte kan.
Besvärligt läge: att inte tro på sig själv...och ändå fortsätta.
Kanske det som kallas att köra huvet i väggen.

Lever man som jag får man ju hitta på sin egen arbetsbeskrivning
och hitta på belöningen och bekräftelsen.
Utifrån kommer den inte.
Men visst: Allt har ett pris....jag får vara ifred.

Slåss även med min det som jag ser som en slags svaghet:
en oförmåga att trots allt stå pall,stå självständig.
Att jämt och ständigt behöva kommunicera,
en längtan efter att bli omtyckt,bekräftad och förstådd
och en stor rädsla för att bli missförstådd och rädsla för att
väcka omgivningens ilska.
Jag tror det är skrivet nånstans att vi människor hela tiden
pendlar mellan att få vara en i gruppen...och mellan att hävda
vår individualitet.
Och ständig konflikt och pendlande mellan dessa båda hållningar.

Igår kom en repris på P 1 som jag väntat på. Handlade om
de nya social medierna,blogg-liv och facebook-kultur. Det var
ett fantastiskt bra program med många olika röster,ett kalejdoskop
av attityder och ingen slutsats om det är fel eller bra,ingen moral
huruvida det är bra att personliga saker blir uppenbara och privat-
livet så genomskinligt.
Däremot belyste programmet att det vi tror är så nytt, att vi öppnar
upp vårt privatliv såhär, inte alls är något unikt i historien.
Tvärtom var en tes att privatlivet är en historisk parantes på 150 år.
I brevkorrespondanser talas öppet om nattliga pollutioner,
tarmproblem och annat som vi kanske nuförtiden skulle tycka var
hiskeligt pinsamt.
På medeltiden skedde sånt som barnafödande,sjukdom och döende
ofta i överbefolkade rum där ingen kunde andas om integritet.
Man delade rum och säng i familjer vilket knappast gav mycket privat
område.
De generationer som nu växt upp har varit omgivna av
ett konstant flöde av ord och bilder om sex. Samtidigt är det den mest
"pryda" generationen som aldrig skulle drömma om att sola naken,
och med killar som har kalsonger under badbyxorna för säkerhets skull.

Så är det alltid genom historien,en tes och en lika stark anti-tes.
Vi har en överenskommelse, en konsensus att det är fel att lösa
konflikter med våld - samtidigt som våldsamma konflikter i världen får mer
och mer destruktiva konsekvenser.
Vi kan ha en vilja att skydda kvinnor och barn och samtidigt drabbas
kvinnor och barn mer än nånsin av våldets utsträckning.
osv osv.

Några av bloggarna som pratade i programmet karaktäriserade sig själva
som riktigt blyga i grunden. Och nu babblar de om allt.
......så kan det gå när inte haspen är på.

Igårkväll promenerade jag ner till ett kvällspass bodybalance,trots
att jag hade tränat på morgonen och söndagens skivstångsträning som
gett världens träningsvärk i låren.
Tyvär är passen jag vill gå på lite ojämt fördelade över veckan så det fick
bli såhär. Bodybalancen känns nödvändig för där sträcker jag ut alla leder
och muskler,tänjer och bänder,mycket balansövningar men även en hel del
som kräver koncentrerad styrka.
Yogan har dom ju tagit bort ur programmet tyvär och då är detta det som
lite som kompensation,med solhälsningar,triangeln och krigaren.
Och under avslappningen efteråt flöt jag ut i en mycket behaglig visualisering
under det flackande stearinljusens sken.
Vissa tider får jag lätt upp såna här "affirmationer" och de kan kännas verk-
samma och läkande just då iallafall. Så här var den :

Jag kan, när jag vill och önskar, landa i en sjö av ljus.

Gav mej en omslutande varm och lycklig känsla. Just ordet att landa kändes
förankrande och där handlar det bara att släppa taget, att just låta sig falla,
men att sen falla i något underbart.
Och för just mej låter sjö av ljus mer fungerande än ett hav av ljus. eftersom
sjö är begränsat och fattbart,överblickbart och liksom lättare att visualisera.
Men allt sånt här är så individuellt. Vi reagerar så himla olika på ord och bilder,
associerar till värt eget högst personliga universum.

Sen promenerade jag hem igen med snöflingor som dalade vackert ner från
mörkret ovanför mej.

Tränade mitt vanliga step och corepass imorse och  tydligen ger
två veckors soffliggande förskräckliga resultat!
Hade även träningsvärk efter bodypumpen igår,men det var väntat för där
räcker det att hoppa över en enda vecka så kommer träningsvärk som ett
brev på posten.
Nu märktes tydligt en försämring av konditionen. Inte klokt.
Är man alltså dömd att träna som en liten blå i framtiden för att inte tappa?
Träningslokalerna är fulla såhär års. Nyårslöftena finns kvar i minnet och
där finns ännu en chans att skaffa sej en dräglig sol-bad-och strand-kropp
till sommaren.
Nu mår jag förträffligt här hemma efter kaffekoppen trots att jag haltar
omkring med stela lårmuskler. Målar och det känns lite roligt igen.

Började läsa Inger Edelfeldts bok " Hur jag lärde mej älska mina värsta
känslor".
Blir alldeles lycklig över denna "syster i misären". Så många likheter!
En sådan omedelbar igenkänning! Självklart mycket som skiljer också
men ändå!
Samlar på systrar och bröder i tillvaron,samlar på igenkänning,likhet,
mönster....
Fast hon har en mycket lyckad yrkesidentitet: Framgångsrik författarinna
och konstnär.
Jag är en wannabe-konstnär, en wannabe-författare....
Möter hela tiden mina brister och tillkortakommanden.
Försöker kompensera med en häpnadsväckande envishet.
Tänker ofta på den där brevbäraren som tog en sten vid varje post-
runda och som sen byggde en hel fantastisk stenstad.
Känner så för alla dessa udda-människor i tillvaron som skapar mot
alla odds, på tvärs med konventioner, på tvärs mot alla konstetablissemang.

Idag blir det Seinfeld klockan tre,krockar tyvär med P 1 Annika Lanz.
Lunch intages lämpligen då. Stekt potatis och en liten omelett kanske.
Snart ska det börja sås i stor skala och skötas plantor.
Dra fram och jorda ner. Fönsterbräden som ska friläggas,ljuset som
ska tas till vara.
Blir lite trött när jag tänker på säsongen som ska ta sin början,
bundenheten och passningen,släpandet av jordsäckar och krukor
hit och dit.
Längtar längtar längtar efter ett hus där plats finns för detta och man
inte behöver gå tre trappor upp slippa flänga mellan hem och koloni.

Så nu känns det som om veckan kan börja bra efter förra veckans
alla störningar. Lyckades äntligen komma iväg och träna en timme bodypump.
Fullsatt träningslokal och jag hamnade längst ner med ett gäng grabbar.
Annars är det alltid kvinnodominans på alla pass jag går på.
Helt slut när jag cyklade hem genom isen och snön,hungrig men nöjd att
komma igång efter halsont,migrän och blåa tår och födelsedagar.
Haft en go helg med älsklingstorden också.
Firade både födelsedag och valentin i ett och samma. Käkade lunch på
stan som han bjussade på och när jag förälskade mej i en blommig väska
på GinaTricot köpte han den åt mej.
Han är inte så dum ändå,må jag säja! (har jag aldrig tvivlat på såklart,)
Fast jag  är inte förtjust i hjärtans-dagar för det kan svida i hjärtat när
man är ensam eller blir bortglömd. För mej kan man gott sänka hela skiten,
det är ju bara ett kommerstrick.
Men jag blir glad av presenter...såklart.
Läst klart Jonas Hassen Khemiris " Montecore,en unik tiger". Den var jobbig
att läsa först med det lustiga språket,men det blev ju väldigt humoristiskt
på nåt sätt och historien känns angelägen och rörande.
Fått ett nytt favoritprogram på P 3,kulturnånting med Johanna Koljonen.
Nu om vampyrromantiken som florerar nu och sen om seriealbumen
"svinet" och "hetro i Hägersten" kanske de hette. Skulle vilja läsa.
Att vampyrerna i kulturen just nu handlar mycket om utanförskap
förbjuden och omöjlig kärlek.
När jag läste Ann Rice vampyrtrilogi för flera år sen blev jag oerhört
attraherad och fängslad,men jag tror att det som mest lockade var
vampyrens långa långa utsträckta levnadsbana.
Har alltid tyckt att livet är alldeles för kort. Hur ska man nånsin hinna
allt man vill göra,lära och förstå?
Ikväll är jag ensam igen och tevens största begivenhet blir "Project
Runway". Det är fruktansvärt spännande faktiskt och nu kanske
Logan åker ut. Han är ju faktiskt inte så fantastisk....men otroligt
söt.

Nu sista dan på veckan och det har varit en rätt speciell vecka.
Inget har jag målat, det är inte klokt. Inget har jag tränat.
Migrän, ont i hals och ömma tår.
Men kalas och hälsa-på-dagar får väl ha sin tid antar jag.
Idag hem till Monika som syr och målar,knåpar och pysslar.
Drack kaffe ur koppar med nästan den akvamaringröna nyansen jag är
ute efter,hennes skjorta är starkt turkosblå liksom flera av hennes möbler.
Vi enas om att vi är barnsliga och leker i våra tittskåps-miljöer,samlar
som ivriga ekorrar på paljetter,pärlor,fransar och spetsar.
Men hon är verkligen duktig och jag blev inspirerad och fick lust att
testa att måla på tyg, som hon gör och lägga transparenta tyger
över varann för att få fram effekt.
Mobilen hade jag lämnat hemma för hon är strålningskänslig.
Cyklar sen hem för att öppna mitt fönster till världen,min facebook
som jag är så förtjust i,och beroende av.
Yngsta dottern och hennes generationskamrater tycker att vi medelålders
är så barnsligt begeistrade i detta och jag erkänner gärna.

Igår kollade jag sexans "The vampire diaries" men jag föll inte, trots
dubbelavsnitt. Huvudrollstjejen hade Lena Olin-mungipor och var söt.
Snälle vampyren såg inkrökt och svårmodig ut och elake vampyrbrorsan
såg...ja....elak ut.
Yngre publik än mej ska det nog vara till den här produkten.
Har skaffat mej en vintervana. Efter "Escape to the country" som
jag intar min lunch till följer två Seinfeld-avsnitt, och där ligger jag kvar
i soffan och går in sienfeld-universum. Och där vill jag stanna.

I köket står en lilja som långsamt öppnar sig och sprider väldoft ut
i denna luktlösaste av alla månader.
I vardagsrummet en bukett med sprakande tulpaner.
Det har sina fördelar att fylla år.
Oljor var nog temat bland presenterna kan man säga:
Weleda citronolja,Weleda björkolja (mot celluliter) och tryffelolja för
smaklökarna. Mmmm.
Annars var det en småskalig och anspråkslös mitt-i-veckan födelsedag,
med goda mackor och hemmagjord tårta,kaffe.
La mitt födelsedagtarot innan, medans jag fortfarande var ensam och
mitt femtioandra år ska väl inte bli alltför pjåkigt förutom mittenkortet
då som faktiskt var tio svärd...ruin...men sen korsat av  stavesset.
Låter likt mitt ganska eldiga nyårstarot. Svärdsesset kom upp i medveten-
tanke-position så jag antar att jag kommer att fortsätta vara ganska bråkig.
Resten var väl mjukare och mer välmenande kort.

Tyvär fick ena dottern och jag ett litet energiutbrott medan vi
väntade på resten av folket. Jag visade magövningar från träningen och
vi skojbråkade, kickboxade mot varann,skrattande och flämtande.
Jag ropade :nej nej jag blir svettig,det slutar med att nån skadar sej...
men vi slutade inte.... så jag skadade tån.
Den är blå idag och det är svårt att ta på sej skor.
Så ingen träning imorgon heller! Arghhh....får vänta till söndag eller
måndag.
Jag visste det! Hade mars opposition merkurius och då är det himla lätt
att skada just armar,fingrar,ben,tår.
Att jag ska ha så himla svårt att lyda mina instinkter och låta mej hetsas.?
För nåra år sen var det vännen Lasse som hetsade mej att ro fortare i
roddmaskinen vilket resulterade i ett ryggskott som hade efterverkningar
ett par månader och hade följden att jag slutade träna den gången!
Måste kunna följa min egen tanke om det hela.
Nu dags att samla ihop sej till det egna,målandet och det.
Tog en underbar cykeltur idag till bästa Anna ute på Läjet. Cykelvägarna
var ju rent barskrapade så det var lättare än att cykla i stan!
Rimfrost och ett infruset litet fiskeläge och en luft så hög och ren att
man kunde skära sej på den!
Svettig i termo och ylle och av cykeltramp.
Eldorado snabbkaffe och pratpratprat.
Hem med pelargoniesticklingar invirade i tidningspapper mot kylan.
Hem och äta mat med stark currypasta och vitlök-banan-sås framför
Seinfeldt.

Inte så kul att vakna imorse. Jobbig natt med många uppvaknanden.
Sömnstörd sen natten innan och huvudvärk igår. Som växte till migrän under
efternatten och morgonen.
Frukost i sängen och så illamående. Tvungen att ta tablett.
Frös och mådde pyton,sms:ade dottern om hon möjligtvis kunde fixa annan
barnvakt.
Under tiden kom tablettens dämpande verkan och svepte över värkens
värsta eggar och hon ringde och var lessen för hon hade inte lyckats.
Men nu var jag ju lite bättre så det ordnar sej nog.
Ska klä mej och cykla och handla,baka tårtbottnar. Allt känns lite över-
mäktigt men om nån timme eller två kan jag ta en tablett till och kanske
slipa av än mer.
Man har så att säja ett jäkligt känsligt huvud.
Och som detta har präglat tillvaron.! Och andra krämpor man haft under
årens lopp. Inget direkt organiska fel, inget livshotande,men små smärtor
som har varit ens följeslagare.
Någonstans i mitt psyke finns antagligen en föreställning om att
livet gör ont, och kroppen hittar lydigt på små krämpor för att lyda budet.
Eller skadar sej,det är jag också bra på.
De intressanta sammanhangen mellan kroppen och själen, som igår i
programmet " Outsiders" om elallergiker.
Detta spännande mysterium. Jag hör verkligen inte till dem som vill
avfärda det som bara "psykiskt" däremot sällar jag mej till den skara av
tänkare som inte nödvändigtvis vill skilja mellan psykiskt och fysiskt.
Människor som reagerar så starkt på elektriska spänningsfält och blir
tvungna att leva ensamma,isolerade och ofta ganska miserabla liv,det
blir ju så symboliskt.
Alla de bekvämligheter som vi andra njuter av och blir så stimulerade av
tål de inte.
De blir avskurna från samhället och det moderna samhället blir ett hot
eftersom det blir allt svårare att avskärma sej.
Denna stora spännande värld med alla mysterier!!!
( jag tror tabletten kickar in nu! )

Nu inleds en ny solfläcks-cykel med ökad elektromagnetisk strålning
som kan öka problem med bla GPS. Tydligen hela tretton år sen sist och den
vanliga elvaårs-cykeln har alltså överskridits. I gengäld kanske den varar längre.
Magnetiska stormar....
Det är inte bara på solen det stormar.
Under promenaden med väninnan,då vi skulle titta närmare på de klyftor som
blivit uppenbara under åren artade sig till att växa till öppna gravar.
Jag har inte riktigt trott på det här med att prata ut. Ganska
ödeläggande kan det vara.
Så nu också.
Cyklade hem och la mej i ett hett bad för att tina upp och kunde bara
konstatera att pluto i mitt relationshus på aktiva mars, verkligen öppnar
upp och vänder på stenar. Stenar som legat länge och bildat en väg att
gå på. Men nu är vägen uppbruten.
Fortsätter måla på min tavla med två kvinnoansikten,som jag är rätt
nöjd med. Skulle gå och träna på morgonen men fick låta bli.
Huvudvärk.
Annars är jag nog rätt frisk nu, kanske bodybalance i kväll.
Älsklingstord har överlevt sin killfest och det mesta i hans lilla hus
överlevde också.
Börjat läsa Jonas Hassen Khemiris språkfyrverkeri "Montecore,en unik
tiger".

Torden har killfest och jag är ensam, men börjar resa mej upp
från sjukdoms-eländet.
Dammsög hemma och cyklade sen lite darrbent till stan,mötte verkliga människor
och en påtaglig,stor och öppen värld. Ett par goa prat ute i folklivet,sen var jag
redo för ensamhet igen. Helt slut.
Lyckats måla, så då är allt på rätt plats igen,stekte mej lite makrill och potatis,
lite grönt och hackad rå lök.Kändes fint.
Några telefonprat,kvällsbad och en film jag ville se på teve4 film " This is England".
Först kände jag inte för det,eftersom jag visste att den skulle handla om
skinnskallar. Tänkte mej en eländesskildring. Men det var en fantastisk och
faktiskt upplyftande film. Balanserade mellan ömsinthet och våld men
mänskligheten segrade. Trodde inte den skulle vara så fantastisk ändå
som den var.
Att vara sjuk emellanåt är inte helt fel trots allt. Känns på nåt märkligt
sätt som man lär sej nåt. Eller som att sopa banan för en nystart.
Nån slags reningsprocess.
Läser Karin Fossum "den onda viljan" och den går snabbt och lätt att
läsa efter den småtråkiga "Baba Jaga la ett ägg " av Dubravka Ugresic,
som inte föll mej i smaken och jag la den faktiskt ifrån mej med bara
en liten bit kvar att läsa,och det är ovanligt.
Imorgon ska det promeneras och pratas med bästa B. Jag är en
besvärlig vän med pretantioner och anspråk.
Hoppas Torden håller ihop sin fest och sej själv.
Snart vill jag ha ett hus.
Satt paprika och selleri,tar lång tid att gro.

Kanske för att det är veckan innan jag ska "födas ut i mitt nya år",fylla
femtiotvå! Har fått för mej att veckan innan födelsedagen ofta är en ganska låg
tidpunkt,man ligger i mörkret och trycker,längtar ut i ljuset men vågar inte
riktigt tro på det.
Har alltså ont i huvet,feber och ont i halsen,svullna lymfkörtlar och
eländeskänslor.
Alla mina vägar till endorfiner är stängda.
Fast jag tog en rolig painkiller häromsist när huvudvärken blev för jävlig.
Då såg jag på "seinfeldt" och hade det jättemysigt ,slumrade och njöt
av en avslappnande värme som spred sej i hela kroppen.
Det kära gamla arvegodset. Hon lämnade inte sådär jättemycket efter
sej som var värt nåt men en del fanns där...

Usch det har varit mycket teve. En plats på landet och en plats i solen,
på åttan som mer och mer stiger fram som en kul kanal.
Efter det två seinfeldt på raken,över till scrubs och lite dr House
t.om Ghostwhisper som är dålig men jag gillar hon Jennifer hewitts(?)
klänningar.Att man kan vara så smal i ansiktet och ha så stora bröst?
Som om allt fett på kroppen dragits neråt, och fastnat där.
Var tvungen att iallafall tvätta två maskiner tvätt för jag hade tvätt-
stugetid igår.
Kändes alldeles svindlande att komma ut den korta vägen dit.
Snön var så bländande vit och luften så frisk.
Idag måste jag hämta Halvan och ta hennes till huset. Får se hur
jag orkar i alla uppförsbackar och snön. Dra henne på pulkan och
kanske lämna cykeln hemma?
Att vara hemma och inte orka måla det är en plåga.
Elände elände elände.

Efter dagens dikt kom ett fagottstycke,lite melankoliskt ,och
där är mitt uttryck. Inte oboe, som jag trodde var mitt instrument,men fagott!
Den har något komiskt över sej som jag känner igen. Varken jag eller omgivningen
kan ta mej på riktigt allvar misstänker jag även om undertonen är melankolisk.
Alltså jag spelar inte, eller är det minsta musikalisk, men det är kul att liksom
hitta sin ton...
Det börjar kännas lite insnöat. Tänkte cykla och handla men nu
yr snön så jag får spara krafterna och ta det samtidigt som jag ska träna.
Igår hoppade jag för första gången över en träning som jag ändå ställt klockan
till och bestämt mej för. Huvudvärk och oro för att nåt skulle hända om jag tog i.
Likaså är det mer ängsligt att cykla nu sen min vurpa.
Nu är fönstret till arbetsrummet nästan helt igensnöat,dricker en massa
grönt te och lyssnar på radio. Snart kommer bästa Annika Lanz,som en kul väninna
man har på lyssningsavstånd.
Två glada Jehovas Vittnen-tjejer ringde på min dörr och räckte mej ett papper som
jag inte tog emot. En undrade om jag trodde att bibeln hade nåt att säja mej.
Men jag vägrar svara på en sån komplex fråga med människor som på allvar
tror på ett bestämt antal människor som ska få evigt liv.
Då är det ju ganska kontraproduktivt att gå runt och missionera.
Ju mindre som tror som dom ju större chans till himlen,eller hur?
"Jag har pratat mycket med jehovas vittnen förr sa jag och jag delar inte
er tro, sa jag vänligt och stängde min dörr.
Sen ringde de på hos min irakiske granne...
Målar och stoppar strumpor. Ja på allvar. Mina Gekås-raggsockar,mycket
lugnande sysselsättning.
Drömde att jag plötsligt var inblandad i två resturangprojekt,sprang som
en tätting emellan.
Totalt rörigt och katastrofaktigt.
På slutet vek sig bordet på mitten och föll ihop inåt med tallrikar och glas
ner i springan och den nersölade duken.
Känns inte alls som min dröm.
Här är full kontroll....full kontroll....

Den där bilden med trassliga grenar får väl illustrera min helg då.
Man kan ju iallafall säga att det var intressant ur en astrologisk synvinkel,
men rätt jobbig ur min personliga position.
Efter min vurpa kollade jag transiterna i min ephemerid. Visste ju den
långa aspekten jag har nu med pluto på mars. För att ge ett perspektiv
av hur långsamt pluto går genom horoskopet kan jag säga att jag aldrig
haft pluto på mars förut och kommer inte att uppleva det igen. Pluto
kommer att stanna i stenbockens tecken till 2024,så ingen människa
upplever ett helt varv runt zodiaken...
Nåväl jag hade dessutom saturnus kvadrat mars, inte den roligaste
aspekten man kan ha. Vad jag hade missat var att mars,den snabba
planeten som stannar ett par dar på varje grad ställde sej på uranus,
en typisk "olycksaspekt". Dessutom i mitt tredje hus som står för
kommunikation och korta resor.
Mycket passande för en cykelvurpa. Fast det såg jag ju  först efter
vurpan. Mars på uranus varnar också för impulsivt beteende.
Senare på dan stod jag i en lång kö på Lindex. Kön delar sej i
två kassor längst fram. Ser en kvinna gå fram till den andra kassan
med varor och säjer vänligt att kön börjar därborta.
Hon blir tydligt upprörd och förolämpad och menar att hon hör till
sällskapet. Jag ber om ursäkt och säjer att jag inte förstod det.
Men hon ger sej inte utan börjar med hög röst säja ATT DÅ FÅR JAG
ÖNSKA EN GOD FORTSÄTTNING PÅ ÅRET (!?) och på alla ser jag att
hon är arg.
Jag kan inte göra nåt annat än att önska tillbaka och försöka rycka
på axlarna åt den pinsamma situationen.
Expediten blinkar lite till mej och ler och menar att det var värst vad
hon blev arg. Jag säjer att " det var andra gången idag jag la mej i,
nu ska jag sluta med det!"
Sen går jag ut.Märker att min cykelnyckel ligger kvar på hyllan i prov-
rummet så jag får återvända och knacka på en kvinna som provar
behåar och be henne kolla om det ligger en cykelnyckel.
Hon räcker mej den över dörrkanten och jag lämnar äntligen affären.
Dessutom för att ännu mer förstärka det astrologiska inflytandet
har jag köpt en klänning i "uraniskt" blått. Sammet i en väldigt speciell
blå färg (gillar vanligtvis inte blått). Kallar den färgen "ruter knekt-blå"
om ni förstår.
En riktig vattumanblå klänning,som jag ska ha på min födelsedag.
Sen fortsätter helgen med att telefonen är död och minns
då att aspekten inträffar i mitt kommunikationshus.
Besvärliga frustrationer och misshälligheter blev det senare också .
Sådant som väl hör till livet med relationer men också nödvändiga
diskussioner. Men att det ska ta sån tid!?
Huvudet har dessutom värkt. Tydligen slog jag i mer än jag trodde.
Igårkväll blev jag rädd och mindes en dokumentär jag sett om
Liam Neasons fru som dog ett par dagar efter hon slagit huvudet
i en skidolycka. En som hon trodde obetydlig skada...
Så jag blev lite orolig.
Det glömde jag också - solen som stannar en dag på varje grad den
stod i oppositionsaspekt till uranus i mitt tredje hus (kommunikation)
så det var många,inflytanden, både korta och långa som var inblandade
denna besvärliga helg.
Venus kvadrat månen också som gjorde mej gråtmild och besvärlig
och jag har märkt att venus ofta är inblandad i huvudvärksdagar,
och dagar som är trötta och energilösa.
Ajajaj och ojojoj. Vad livet ändå är intrssant när man har astrologin
och den symboliska arketypvärlden som tolkningsmall.