ullaunna

Tar det lite lugnt efter en slitig helg, dimmigt och mulet.
Kan inte bestämma mej om jag ska cykla till stan och träna, rädd för att
all träningen rinner ut i sanden, att jag betalar massa pengar för ett kort
jag inte hinner/orkar använda.

På lördan for älsklingen iväg på bodelning och jag cyklade in till stan
och gick in och ut i affärer på jakt efter en topp som skulle passa den
vintagedräkt jag tänker ha på bröllopet i nästa månad.
( alltså inte vi som ska gifta oss)
Min blick dras som vanligt åt det gulliga, spetsar och volanger, singoalla/
prinsessbrodyr-rara, men eftersom kjolen går i nåt brokadaktigt i ljusrosa
och silver är det nog bäst att tona ner toppen.
Hittade tillslut på Lindex, enkel men litet silverglittrigt, blir fint.
Gamla silverskorna som är sköna att gå med blir också fint, kommer billigt
undan!
Min stora prioritet, fattig som jag är.
Nu ska det bantas också.
Målet är väl att kunna knäppa kjolens knapp i midjan, det hade varit suveränt.
Kaffe och macka hos dottern var en trevlig avslutning på stadsbesöket, sen
hem på cykel genom det vackra landskapet.
Ännu slutet  i dynamisk vila, men snart exploderar det.
Suckar som Sissela Kyhle gjorde sist i Spanarna, att hon inte var den allra
gladaste när våren kom. Mer sådär liksom suckande i medlidande med
naturen: hur ska den orka?

Söndan blev hektisk efter åtminstone en lugn morgon där vi drack kaffe
och läste eftersatta tidningar.
Sen packa verktyg, fylla plastdunkar med hett vatten , trasor svampar och
diskborstar, siliconsprutor.

Vädret vackert men jag nästan förtvivlande inför jobbet.
När jag ser att det kommer att ta mycket längre tid än jag tänkt,
när jag är trött och har ont i mina fötter,
när jag ser allt som finns kvar att göra innan jag kan avyttra min koloni.
Den som representerar så mycket slit, mycket sorg, mycket glädje och till-
fredsställelse...och oändlig trötthet.
Alla tillfällen då jag varit sjuk och ändå fått sköta den.
Plockat jordgubbar med hög feber, rensat ogräs med nyckelbensbrott,
vattnat tusentals vattenkannor med tennisarmbåge.
Kupat potatis med migrän i duggregn.
Sorgen när jag cyklar därifrån på kvällen, för att jag måste,
midsommarfesterna och vänbesöken, praten över staketet.
Folk som funnits där men nu är döda.

Men Torden är en klippa, jobbar på med tålamod och lovar mej att
allt ska ordna sej när mina tårar rinner ( vinden? sorgen? trötthet?)
Vi skrubbar och skrubbar, torkar och han limmar och tillslut ser det ut som
nytt nästan!
Men två smårutor saknas, glömt dem i carporten hemma?
Ändå hungriga åker vi hem och jag gör snabbt pasta med räkor,
kräftstjärtar, spenat , tomater och oliver och sen far han dit och gör det sista
själv.

Jag tar itu med de vackra men ack så dammiga mattorna han fick med sej
hem från bodelningen.
På altanen skrubbar jag och drar dammkorvar med såpvattenhjälp tills
det alldeles skymmer och mörknar.

Ett bad i det gamla badkaret i källaren, slappna av den onda kroppen i
det goda vattnet och upp till nya serien Coacherna, som jag gillade såklart.
En del igenkänning, Lena Endre suverän och så god för ögonen att titta på.
Brände mej till kvällsmat, fick den heta havremjölken över händerna när jag
skulle skake den med sista honungen i burken och locket öppnade sej.
Och avslutningen av kvällen: Walking dead, mardrömsserien som jag hatar
att titta på.
Men ibland måste vi göra saker vi hatar... eller hur?