ullaunna

Sitter och syr och klistrar på en låda, snön faller och radion
och datorn är mina fönster ut i världen.
Hör om den hotande härdsmältan i Japan och hjärtat oroas.
Oroas för alla människor som hotas, oroas för moderjorden.
Kärnkraften och radioaktiva utsläpp har skrämt mej alltid alltid.
Boendes nära Ringhals umgås man dock dagligen med folk som
jobbar där eller nån gång har jobbat där.
Och de är naturligtvis trygga och övertygade om säkerheten.

Konsten att oroa sig.
Tänker att de som aldrig oroar sig har dålig fantasi och väldigt
bra filtreringssystem.
Jag har skaffat mej en sån blockeringsförmåga nu, hur ska man
annars stå ut?
Värst var det när barnen var små. Skyddsinstinkten man har då, så
stark att det blir plågsamt.
Att i hela kroppen vara inställd på fara och skyddande.

Alla människor har väl något som ligger nära hjärtat och som
vi är "kallade till". Min kallelse är väl lojaliteten mot moderjorden.
Inte särskilt lojal mot samhället kanske, som den parasit jag är...
men moderjorden vill jag skada så lite jag kan.
Gå lätt på hennes yta. Men avtryck blir det. Svårt att undvika när
man lever i ett högteknologiskt västerländskt samhälle.

Hör på radion om s.k internetterrorister. Femton års fängelse
med tortyr för att vara verksam i blogg och facebook med demokratiska
intressen och mot regeringen.
En webbdesigner i Iran är dödsdömd.
Tacksamtacksamtacksam för att bo i ett snöande land utan jordbävning,
demokrati och uttrycksfrihet.

Igårkväll bröt jag mot mitt regelsystem. Låg i sängen och drack portvin
och åt mörk choklad medans jag såg programmet om den lille poetgubben
Pentti Saarikoski. Han tyckte om att bo på landet, skrev om både världs-
politik och sitt enkla liv i vardagen , söp och dog vid 49 års ålder.

Och ikväll åker vi på fest i goa glada Göteborrrrg.