ullaunna

Kom hem från min måndagsmorgonträning och kände de
första regnstänken mot pannan.
Tack!
Jag stannar hemma idag!
Växthuset av plast blir väl fuktigt och fullt av kondens idag med, men
jag låter det vara, vädringsluckan öppnar sej nog lite och jag har skött
vädringen exemplariskt hela våren, så en dag får vara.
Så skönt.
Fick sms från yngsta dottern som jag inte hört av på ett tag.
" Hola, förresten, jag är i Spanien..."
Jo men så bra att veta.
Efter kaffet och mackorna började jag plocka lite i några lådor.
Tanken att kanske börja röja. Men jag är en samlare som blir full-
komligt rabiat och förtvivlad över resursslöseri så jag förmår nästan
inte slänga något.
Okej, kanske de där gamla utslitna tightsen från tidigt åttiotal, men
inte utan att först klippa ut nåra remsor som man kan ha som hårband..

Min bästa Annas flytt till ett så mysigt och charmigt hus som detta nya
väcker åter min starka starka längtan.
Och avundsjuka.
Igår - söndag - hade min stackars utarbetade Tord iallafall sovmorgon
och en ledig dag. Skulle på och jobba till kvällen igen, men en liten
dag fick vi ihop iallafall.
Hämtade Annas flyttlådor och tryckte in i mitt källarförråd.
Hemnetade , men där finns inget som passar.
Priset är för högt, läget är fel. Inte helt lätt.
Jag pendlar mellan hopp, glädje och mild förtvivlan som sämst:
- Tänk om  det inte går att hitta något!?
För att riktigt trigga min längtan och iver köpte jag nåra böcker
på Waldraps antikvariats billiga utförsäljning:
Att inreda inne och ute, vackra sommarhus, english countrystyle, ja
allt detdär slitna, vackra, blommiga och romantiska som jag älskar.
Ajajajaj....
Hade inte behövt ha så bråttom om jag var yngre, men när man fyllt
femtio inser man plötsligt att livet är ändligt och vill man nåt så
får man nog se till att skaffa det rätt så nu.
Tänk om vi får en platt gräsmattetomt! Då tar det ju minst tjugo år
innan man får till det lummigt och vackert som jag vill.
Rensar mina perennrabatter på kolonin och tänker hur länge jag
samlat och fått delade plantor, hur jag nu fått allt att växa ihop
och breda ut sig.
Hur den lilla kaprifolplantan som jag fick av " stockholmarn" ( Vart
tog han vägen?) nu växt ända upp i taket till grindens lilla pergola-
överbygnad.
Och alla projekt jag vill att den stackars Torden ska få snickra ihop
och bygga...
Jaja.
Önskar bara att jag kunde vila i trygg förvissning. Men detdär med
trygg förvissning har aldrig varit min grej.
Ängslig och katastrofberedd är mer jag liksom.
Igår såg jag filmen 2012 som för att ytterligare spä på allt som
skrämmer mej.
Men den handlade nog rätt mycket om att behålla kärnfamiljen,
för alla som hotade den strök med.
Och en jäkla massa andra förstås men de var bara som pyttesmå
människomassor.

Vart ska allt ta vägen?