ullaunna

Vaknade faktiskt riktigt tidigt så det blev bra att cykla iväg
på ett bodybalancepass.Innan dess läste jag lite till frukosten i sängen,
den här kvinnan Thorbjörg Hafsteinsdottirs bok om hur man blir tio år
yngre på tio veckor.Kände att det var tur att jag kom över en sån här
bok nu,för man behöver hela tiden Ny inspiration.
Så viktigt det är, särskilt för mej som lever tämligen isolerat.
Ska jag bli inspirerad får jag ta mej dit själv,så har det nog alltid varit,
men jag är rätt bra på att stimulera mej.
Nästan hela kvällen satt jag och målade på "lejonkvinnan", sfinxen
och det var väldigt njutbart. En figur som kommit till mej lite på
senaste tiden. Min tanke om att träna som en gammal lejonhona.
Kort och explosivt med styrka och erfarenhet för att sen bara ta det
lugnt...
Lejonets tecken på min motsatta sida i zodiaken,så har vi en speciell
korrespondens.
Såg lite på Skavlan som var intressant men jag var tyvär tvungen att
byta kanal mitt i den där filosofens (Boton?) spännande utläggningen
om arbetets betydelse i vårt liv. Och både Pernilla August och Liza
Marklund är ju också två inspirerande kvinnor men jag ville ju se
serien som började på fyran av Felix Herngren.
Och den var kul. Absolut njutbart! Josefin Bornebusch eller vad hon heter
var hur kul som helst som den typiska unga snygga villa-mamman och
Mia Skäringer och Johan Rehborg var såklart klockrena.

Efter ett helt underbart bodybalancepass vände jag cykeln
mot havet för den långa vägen hem.
Riktigt riktigt kallt var det  och min flanellhalsduk är virad så bara
ögonen tittar fram,solen hade hunnit upp en bit men värmde inget ännu,
lyste upp snötäckta gnistrande klippor. Havet var stort,isen ligger stilla
på sina ställen,ljuset var makalöst.
På krönet av strandpromenaden stannar jag och ser på utsikten och
tänker att jag faktiskt är riktigt lycklig.
Och som det är med allt gott  i livet vill man stadfästa det. Behålla
det,göra det till ett stannande i varandet.
Tänkte att jag skulle hem och skriva det i min facebook,att jag var
lycklig.
Vad händer då? Jo cykelhjulet slirar iväg åt sidan och jag välter.
Tar emot med vantklädda händer men dunkar ändå kinden mot
den isisga asfalten.
Nu visade sej att det inte var nån fara,möjligtvis blir jag lite svullen
men det var ändå intressant.
Vet att det så ofta är så. Nåt slags sabotage i tillvaron precis när man
tänkt att nu är allt så bra.
Krukan som välter och sprider ut krukskärvor och jord precis när man
dammsugit och skurat och njuter av att allt är så fint . Det är ett
typiskt exempel.
Antingen har jag en elak saboterande jäkel i mitt inre som inte tycker
att jag förtjänar att ha det bra. En bestraffare.
Eller så är det tillvaron som i sig berättar för mej att jag inte ska
häfta mej vid varken bra eller dåligt. Att låta allt bli genomsläppligt
och flytande,lite mer buddhist vid livets flod.
Och aldrig tro att ett ögonblick kan stanna kvar.
Allt flyter!

Lyssnade nyss på spanarna på P 1. Alltid lika roligt.
Döm om min förvåning när Jessika Gedin gör en namnspaning som så
mycket handlade om precis det jag skrev ett par timmar tidigare i mitt
blogginlägg.
Ack ja....alltid ska folk härmas.
Nej men allvarligt, det var roligt och synkront.
Målar så ögonen går i kors. En slags sfinx på en liten kista.
En kvinna med ett lejons kropp.
Matat skatorna med bröd från mitt fönster men sen kom måsarna.
Jag gillar måsar och kråkor och skator iallafall.
Fast man får nog inte mata fåglar i varbergs bostads bostäder.
Men lite wild and crazy måste man få va en fredagseftermiddag.

Sådär ja då var fredagens massiva träningpass avklarat. Kände
mej nästan tveksam för att ge mej iväg. Var jag inte lite sjuk...? Kvar av
huvudvärken som poppade upp igårkväll,sovit lite dåligt. Var det klokt
att ta i?
Svar:JA!
Nu är jag så mycket piggare faktiskt.
Men kroppen känns lite för tung i steppen,magen välver sej under toppen.
Lite för mycket belastning.
Fotproblemet är närvarande och jag har inte vidtagit några åtgärder.
En teori är att kroppen blivit tyngre av den ökade muskelmassan och
därav protest från fötterna som var ovana.
Kanske kan dom vänja sig.
Ja,jag har väldigt svårt för att ringa upp vårdcentraler och allt vad det
heter. Dyrt är det också och jag utgår på nåt sätt att jag inte ska bli
hjälpt.
Kanske bara ett besked om att jag har nån arttrit eller artros och det
vill jag inte veta.
Fortsätter gå på förhoppningen att allt går över.
Igår kom jag till att googla mitt namn av nån anledning.
Har min namne i en mordgalen porrstjärna. Wow! Antar att det var
hon som jag läste om i en kvällstidning som mördat ett par av sina
män. Huggt och bränt upp.
Brutalt.
I min magiska värld där allt har betydelse har ju namnet en viss
energi.
Kanske jag ändå skulle göra slag i saken och byta namn?
Älsklingstorden beskyller mej ibland för just brutalitet men det har jag
mer tänkt har med hans skörhet att göra...
Han är ofta i vägen när jag sticker upp en armbåge eller så råkar
jag skalla honom när han ska ge mej en kram.
I boken av Michael Ondaatje som jag läser nu finns en romsk familj
Såhär skriver han...
" Vilket hade kommit först,frågade han kvinnan,hennes namn som var
Aria,eller hennes glädje i att sjunga? Vem vet svarade mannen, hon
är rom,de har så många namn. Det hemliga namnet som aldrig används
men är hennes rätta namn och som bara hennes mor vet,det är dolt
för att lura andarna - det skyddar barnet mot dem. Och det andra namnet
som är romskt brukar bara användas av de egna. Och det namnet är Aria."

Åååå vad jag skulle vilja ha ett eget hemligt namn. Och ett annat namn
också för övrigt för jag har alltid avskytt det jag har.

Kom nyss hem efter en lång cykeltur i vintermunderingen med täckbyxor
och huvjackan.Handlade lack på Rusta,andra änden av stan ,cyklade tillbaka
hela vägen upp genom centrum där det var trångt på vägen för alla var på väg
hem från jobb. Vägarna är smalare,isen är knagglig och snösörjan får cykeln
att slira omkring.Kräver mycket koncentration att cykla nu.
Igår cyklade jag genom Påskbergsskogen med Alvan bakpå hållandes sin stora
pulka.
"Har du ramlat av ännu?" frågade jag bakåt men hennes röst fångades in av
pulkans plastvägg och försvann. Jag antog att hon satt kvar.

Idag kom en sol som viskade löften och värmde lite ens frusna öra,
världen öppnade sej en smula.Hoppfullt och livfullt kändes det plötsligt.
Var på min första förmiddagstur till biblioteket och hittade en bok om hur
man blir tio år yngre på tio veckor och en av Inger Edelfeldt om
"Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor". Självhjälpsböcker...mmm
Älskar dom men följer väl sällan råden  och schemana som dras upp.
Men inspiration behöver man ju hela tiden.
Tinat lite björnbär nu som jag mixat med kiwi och banan,blandar i
nyponmjöl och gurkmeja och vatten så får jag mej en antioxidationskick
som heter duga.

På hemvägen nu nyss cyklade jag strandpromenaden och typiskt nog
hade jag inte med mej kameran. Det såg helt fantastiskt ut.
Längst hela kusten ligger ett grått issörjetäcke och guppar. Under det
hävde sej havet i långsamma vågor och det krasade mot stenarna i
strandkanten,ett helt obetalbart kallt ljud.Solen gick ner röd vid Subbe
fyr och på min andra sida hängde månens lysande nästan cirkelrunda
skiva.
Nöjd för jag ringt ett sånt där uppskjutet samtal till bredbandsbolaget och
det gick så bra så. Fastnade inte i nån väntekö som jag befarat.
Betalat räkningar och fått ett mejl från en vän som jag väntat på,så
allt är väl som det ska då.
Hela kvällen framför mej och jag kan måla på nyckelskåpet jag känner
går i en bra riktning. En kvinna sitter i en fåtölj och har en elak katt
på huvudstödet.
Kanske är allt väl i den lilla världen som är min.

Torden fick bra besked och en sten föll från hans goda hjärta.
Bästa Anna har skrivit på papper och dom säljer sitt hus. Ångesten är stor,
hon skulle ångra sig om hon kunde,men nu är steget taget för förändring.
Hon är bra på förändringar men det föregås alltid av stort inre betryck
och helt galen vånda.Separationsångest och sorg.
Men plupp så kommer hon ut på andra sidan.Tjosan.

Jag kom in i lyckan igår för jag började måla och kom in!
Kroppen får stå ut för det frestar på att sitta med böjd nacke och peta
med den tunnaste tunnaste lilla penseln.
Målar så smått så smått. Passar mej för då räcker färgen så länge.
Snål och sparsam som jag är till min läggning.
Lyssnade klart på Leif G W Persson,helt såld på hans komissarie
Bäckström,värsta buffeln i polisväsendet,som Karlsson på taket,fast
i vuxen och ännu mer odräglig form.
Förtjusande.
Idag missar jag "Det okända" för jag ska hämta Alvan och lägga henne.
Snöoväder ute,så det blir väl slit och släp i motvind med ispiggar mot
ansiktet.
Men kroppen behöver nog lite strapats efter två dagars stilla liv.
Balans Balans Balans.

Hade skrivit ett långt inlägg som var klart när Älsklingen kom
in genom dörren. Tryckte på publicera...men tydligen missade jag så
allt försvann. Så jag skriver väl nytt.

Han var här och fixade lite med mina trilskande cykelväxlar,vi handlade,
käkade och hann umgås en stund innan han for iväg till ett möte som
lär få betydelse för framtidsplanerna.
Lite oroligt egentligen...
Om man nu orkar oroa sej i dessa lätt stagnerade tider.
Drömmer framför hemnet och "Escape to the country". En viktoriansk
prästgård med blyinfattade fönster,utsirade träpaneler och stora öppna
spisar och en vindsvåning för tjänstefolket.
Eller ett tillbyggt sextonhundratals-"cottage" med metertjocka stenväggar
och takbjälkar.
Mitt favorit-program på åttan just nu...

Idag träningsfri dag. Annars tränat som en dåre efter helgens roliga fest
med efterföljande soffpotatisdag.
Att det blir efterverk(värk)ningar av roligheter är jag van vid. Mycket
känsligt huvud. Att det inte blir så ofta gör det ännu värre tror jag.
Annars vart jag så nöjd. Jag var glad och pigg hela kvällen,vi dansade
och hade kul.
Att man fortfarande orkar! Nöjd stupar man i säng som om man utfört
en riktig idrottsprestation.
Men nu vill jag komma in i nåt. Min tavla med barockparet i
lockigt hår och spetskragar är färdig. Nöjd är jag bara när jag är inuti,
mitt i.
Nästan hela dan har gått och man blir förskräckt över hur lite man hinner.
Att det ibland bara försvinner en dag ,till lite matlagning,att umgås, att
prata lite,göra sina grejer,bara hantera lite....poff så har ännu en dag i
livet förrunnit.
Bakar faktiskt den lite mer arbetskrävande typen av långpannebröd
som jag gör ibland,med torkad frukt och gröt,nötter och linfrön.
Rev ner lite vintersquash som fortfarande var fräsch och fin,lysande
orange inuti.
Det står och jäser nu och jag skriver ju. Det är väl ändå en slags
aktivitet?
Har läst Bodil Malmstens förtjusande underbara sorglustiga små
betraktelser. Läst ut även Per Pettersons " Jag förbannar tidens
flod". En fantastisk bok som ser trist ut på utsidan men suger in
en på nåt sätt och den gör liksom ont. Sorgligt och svidande.
Börjat läsa " Divisadero  Annas bok " av Michael Ondaatje som
jag av nån anledning trodde skulle vara svårläst .
Skulle egentligen läsa och lära mej nåt om litteraturkritik,utbilda
mej lite i all stillsamhet för jag märker att mina ord inte räcker till
när jag vill beskriva en bok.
Vet helt enkelt inte riktigt hur man gör.
Som så mycket annat i livet står jag där och känner alla mina
begränsningar...

Än så länge . Tvättstugan och biblioteket. Förnyar lånetiden på alla
böcker så finns kanske chansen att läsa de flesta. Hittar Bodil Malmstens
senaste " de från norr kommande leoparderna" på snabblån.
Läste ut Marcus Birros svartsjukeroman igår och såg honom sen käka mat
och dricka alkoholfritt  i " Kattis & company",ett program jag inte sett
förut men som var rätt trevligt och lagom långt på en halvtimme.
Nu äter jag soppa till "Escape to the country" på 4+ och
skriver i reklampauserna.
En viktoriansk prästgård i Lincolnshire var helt underbar. Kan man
hitta en sån för en billig peng här på västkusten tro? Med blyinfattat
glas och gamla eldstäder...
Ska snart springa ner till tvättstugan,känner lite av bodypumpen igår,
på ett rätt gott sätt,lite träningsvärk är helt okej.
Omstrukturerar min träningsvecka,får skippa fredagsträningen för
då är vi bjudna på fest så jag vill spara mina krafter.
Så får man göra när man närmar sig min aktningsvärda ålder.
Fast i vår del av världen är väl knappast ålder aktningsvärd.

Vintern är väl alltid lite för lång,eller hur?
Rutinerna är som ett obevekligt maskineri som som man krasar runt i,
som mal och mal.
Ibland får man nästan spykänslor när man vimsar upp i den grå
dagningen och brer sina ständiga mackor med samma handgrepp man
använt miljoner gånger.
De eviga upprepningarna. Tandborsten som vilar i handen,fast man
kan byta färg på den då och då och det piggar ju  upp...eller?
Har man tid och råd kan man ju alltid resa bort (fast inte jag förstås)
är man borta tillräckligt länge kan man t.o.m sakna sina vanor och
rutiner.
Man kan röja och ändra men av nån anledning gör jag inte
det.Väntar ett tag till men min lägenhets väggar nästan bågnar,att
alla mina saker,böcker,tidningar,papper,kläder,material,tyger,alla
bra-att-ha-saker snart håller på att växa mej över huvudet.
Av nån anledning lever jag lite som om en stundande kris skulle
kunna tvinga mej att leva på det jag har och äger.
Om jag skulle bli tvungen att stanna inne av nån outgrundlig anledning,
så måste det finnas mat i frysen,mycket torrfoder,massor av kläder
ifall alla klädaffärer skulle ta slut (?),många böcker ifall biblioteken
skulle brinna upp.
Men nånstans handlar det också om en protest,mot samhället
jag lever i. Det hejdlösa resursslöseriet som jag instinktivt avskytt
i hela mitt liv.
Att bara kasta saker för man tröttnat,eller för att det inte är modernt.
Och alla feng-shuiare som menar att man ska rensa ut allt man inte
använt de senaste tre månaderna.
Herregud,jag kan gå in i min garderob och plocka fram nåt som inte
kändes rätt förra året men som är rätt idag. Och det kan vara nåt
som är tjugo år gammalt.
Men just idag erkänner jag att jag känner mej lite instängd i mej
själv och allt som är mitt.
Himlen är vit och platt,men det kommer vackra snöflingor dalande.
Min arketyp är inte modern, krigaren, den visa kvinnan,dottern...
min arketyp är containern och just nu står jag på en blåsig kaj
i den yttersta tidens hamn och väntar på en båt...

Vaknar med ett obehag för jag drömt att någon dött,långsamt
kommer jag in i en verklighet där förändringarna inte är så drastiska
och oåterkalleliga.
Går runt hemma och plockar ihop adventsljusstakar och stjärnor,drar
fram dammsugaren och skakar dukar och flisfiltar.
Väcker den stackars Torden med oro över att han tittar för mycket på tv
nu när han är ledig, men han avväpnar mej med att kura under täcket
och hävda att det är okej.
Han mår inte dåligt av det,det är jag som hetsar upp mej.
Och då blir det lite lugnt igen. Han ber mej räkna upp vad som skulle
göras och visst det var väl två grejer som skulle göras,inte massor.

Så känns det lugnt igen. Vi är olika och jag funderar mycket
på hur det ska gå att samsas under samma tak (om det nu blir så)
Jag är inte särskilt anpassningsbar eller samarbetsvillig.

Läst bra bok,ovanlig liksom. "Bära bud" av Håkan Bravinger.
Baserad på dagboksanteckningar och brev och återigen blev jag för-
passad till det förflutna,det tidiga nittonhundratalet.
Poul Bjerre,psykoanalytiker,författare och skulptör med många intressanta
tankar om människans omedvetna och drömlivet. Jag har läst honom,
men nu fick man en annan blick i ett komplicerat och kanske stympat
känsloliv. Ett sårigt besvärligt förhållande till brodern Andreas och andra
i sin familj.
En sån här bok som ger djupa inblickar och insikter om livets förvecklingar
och komplikationer. Ett självmord,sjukdom,både psykisk och fysisk.
Präglingar och komplexa känslor.

Annars på fredan kollade jag lite på "Skavlan" som också var intressant
på flera plan. En norsk minister,Gynning och Jens Lapidus.
Hur de samlade männen hade svårt att möta Carolina Gynning där hon
satt med sitt modellutseende,liksom för stor, för övertydlig i soffan.
Blanka stora läppar,stora ögon...ministern klippte med ögonen och
tittade ner för att slippa hamna med blicken i hennes klyfta.
Och så kommer Jens Lapidus och han är ju som en manlig motsvarighet
nånstans. Vilket kap tänkte jag att Gynning tänkte (kanske hon inte alls
gjorde)
Men han var alltså helt otroligt snygg. Och så är han advokat. Och så
har han skrivit bästsäljare.
För bra för att vara sann. Liksom.
Samtalet hackade en hel del,lustiga konstellationer som haltade och
inte korresponderade.
Intressant.

Den skitiga sjaskiga årstiden har inträtt. Då lägenheten känns för trång,
då allt känns ovädrat och dammigt. Ljuset,det obarmhärtiga tränger
sig på och man upptäcker nya ålderstecken i sin spegelbild.
Samtidigt börjar ljusets återvändande kännas som en rastlöshet i kroppen,
som kan bli frustration för ute är det lika kallt och omöjligt och vintern
har fortfarande en massa dagar kvar.
Förnyelse står och knackar på men man kanske inte är redo att släppa
in den ännu.

Så trött så trött. Ute mörknar det och jag ska vara själv ikväll
och bara väntar på att det ska bli riktig kväll som man kan kolla teve,ta
kvällsbad och lägga sej.
En rörig natt med många uppvaknanden. En dröm där jag råkade peta in
mitt öga så det försvann in i huvet och bara den tomma ögonhålan stirrade
tillbaka på mej i spegeln.
Men jag bar också omkring på en tigerunge,fast det var där jag bodde förr
så det kanske refererade till den tiden.
Tränat har jag gjort men när jag skulle cykla hem hade cykeln fått punktering.
Såg när jag cyklade dit att det bildats en bubbla.
Bakar bröd och äntligen målat klart ett nyckelskåp som har en prins och en
prinsessa i medeltids-sagostil på insidan av dörrarna.
Målar så smått att det riskerar att bli obetydligt.
Sen tidiga tonår har jag varit närsynt och så lever jag hela mitt liv.
Närsynt.
Eller om man vill kalla det navelskådande.
Fördelen med att vara närsynt är annars att när mina jämnåriga blir
åldersynta och måste skaffa läsglasögon, har en  annan inga problem med
att fortsätta läsa och trä tråden utan glasögon, eller läsa det finstilta på
etiketter och prislappar.
Igår en fika med bästa Malin. Vi delar en dröm och en ambition och vill
inte riktigt slå oss till ro med att "bara leva vanligt".
Vi vill skapa nåt,komma ut med nåt,göra våra röster hörda på ett eller
annat vis.
Signifikativt nog satt vi på ett fik där ljudnivån hela tiden höjdes.
Ett tjejgäng i jämte brast ut i rungande gapskratt så vi hade svårt att
höra vad vi sa till varann.
I denna stora stora värld där man riskerar att helt drunkna bland så
många röster. Så många högljudda röster,dessutom.
Och jag försöker intala mej att även det jag gör är värdefullt, i en
värld där allt skriker på uppmärksamhet,i en värld som är som en
enda kokande soppa av medvetanden,som håller på att koka över av
information.
Nu ska jag lugnt och stilla ta mitt bröd till ugnen och medan det bakas
ska jag låta mina närsynta ögon hitta nya mönsterkombinationer,
slingor och guldblad från landet långt-borta-länge-sen.

Nu har jag lyssnat färdigt på två vackra berättelser som bägge har
havet som bakgrund. Lyssnade på sista avsnittet av Ellen Matssons "Glädje-
stranden" halv tolv på P 1 och sen medan jag målade sista CD´n av Carsten
Jensens "Sista resan". Två helt fantastiska romaner,skimrande av sitt egna
havsnära språk,väsensskilda men i mitt sinne har de flutit ihop...
Ibland tänker jag att jag genom hela livet grubblar och försöker förstå
Tiden.
Att den gör mej alldeles yr och att det alltid blåser där man står i nuet,för
nuet alltid är den yttersta utposten.
Lika vimmelkantig blir jag när jag betraktar gamla fotografier,som när vi
var uppe på museét sist och jag stannade inför gruppfotografier tagna av
Mathilda Ranch. Jag kan stå i en evighet framför ett porträtt och försöka
förstå att denhär människan faktiskt funnits,har åldrats och dött.
Eller foton av hur stan såg ut förr. Att det faktiskt är sant.
Vet inte hur många jag delar den här tidsyrseln med, men för mej blir
det förflutna aldrig trivialt.
Förutom mitt egna då.Det tråkar ut mej ofantligt.
Och mysterier långt bakåt i tiden sen då...! Jag kan nästan bli galen av
att inte kunna få veta. Hur de tänkte med sina religiösa ritualer och
föreställningar,hur det kändes att vara t.ex en tempelpräst i ett Amontempel
eller en Inkahövding,vad som helst....jag vill veta.
När gör vi den sortens tidsresor? I huvet på drottning Ulrika Eleonora.
Och jag tycker om uttrycket "Att gå ur tiden",för det är väl det vi gör,
när vi dör. Träder ut ur materien och tiden...men kanske in i något
helt annat.
Igår njöt jag av den tredje och sista delen av Jane Austen
serien som var så välgjord . Har väl aldrig gått in för Jane Austen
förut för jag har inte sett mej som en romantiker,men detta var alldeles
charmant.Den sanslöst stela etiketten var skildrad med humor och
även här får jag en såndär svindelkänsla.
Att vi i nutiden fortfarande engagerar oss i kärleksförvecklingar från
det tidiga artonhundratalet. Och jag tänker på alla tragiska kärlekar
som gått i graven utan att ha fått ord,visor eller musik till sin ära.
Allt som begravts  ordlöst.
Vi människor som sprattlar omkring på jordytan en stund för att sen
återgå till jord,vi vill uttrycka oss.Om än våra upplevelser och iakttag-
elser och känslor är banala och allmängiltiga,så vill vi synas märkas
eller höras på det ena eller andra sättet.
Och jag vill tro att det inte är meningslöst,för annars hade jag inte suttit
här nu...

Jo nu har jag det som jag vill ha det. Målar nästan hela tiden, och
tränar,det är det hela.
Lätt att hålla ihop,bra balans, bra fokus.
Det jag målar är väl bara skit,en sanslöst barnslig liten tavla med sago-jag i
ett sago-torn-i en sago värld med drakar och änglar.
Så fånigt så fånigt.
Målar guldstjärnor längst ramen nu, slutfasen är inledd och det är lite sorgligt
för då ser jag ju att det bara är ännu en naiv och fånig amatörmålning att
sätta upp på mina redan överfulla väggar.
Men jag har trivts hela tiden,att vara inne i något,en liten dröm,som jag
inte vill vakna ur.

Träningen känns bra,den ena träningsformen befruktar den
andra. Ikväll ska jag cykla ner på lite bodybalance fast jag tränat step
och core idag. Men jag  behöver sträcka ut nu efter all styrke-och -
konditionsträning som jag gjort nu,imorgon kan jag vila.
Jag har anpassat mej till de krämpor och begränsningar jag har,det
är kanske så det får vara när man börjar bli äldre.
Knäna kräver försiktighet,fötterna bråkar,fotlederna är lite stela, men
det känns fantastiskt att känna sej lite stark.
Smalare har jag verkligen inte blivit, men hullet är liksom hårdare.
Kräver hela tiden att älsklingen måste känna på mina muskler,han
börjar bli lite trött på det.
Annars befinner jag mej till hälften i en annan tid.
Läser Kerstin Ekmans " Mordets praktik" som utspelas i början av
1900-talet,radioföljetången "Glädjestranden"   är förankrad i 1800-talet
och så lyssnar jag på Carsten Jensens " sista resan" som också handlar
om nittonhundratalets inbrytningar i en gammal konstvärld.
Även nutiden känns lite gammalmodig med vargjakt och
köldvinter.
Har ett annat sätt att ägna mej åt eskapism: Tv 8 har ett engelskt
program om att leta hus på engelska landsbygden.
Hur trevligt som helst.
Och vill man utveckla anglofilin så kan man titta på den välgjorda
Jane Austen-serien på tvåan på tisdagar.,"Förnuft och känsla".
Underbara klänningar och landskap kan man njuta av.
Vintern känns inte svår att leva sig igenom. Varmt och gott har
jag inne, och varmt klär jag mej under mina korta rundor.
Annat är det på sommaren då man sitter i sin sommarklänning
och huttrar vid nån utegrillning, kall i magen av kall öl.
Aldrig fryser jag som på sommaren!

Om man nu ändå bor i hyreshus som jag ju gör och man ändå
måste ha grannar, skulle jag vilja beskriva hur min trappuppgång skulle se
ut om jag fick bestämma:
Rätt över här ( där den snälla irakiska
familjen som alltid vill ge mej mat bor) skulle jag önska mej DATANÖRDEN.
Han/hon måste inte vara en övergenialisk hacker,som Lisbeth Salanders "Plague"
det räcker gott med rätt så ordinära kunskaper.
Han/hon ska vara helt ointresserad av social  kontakt ,men vänlig
och alltid pigg på att hjälpa mej i min data-analfabetism.
Rätt under mej där rökarbalkongen finns, som gör det omöjligt för mej att
vädra, där kan den tysta,arbetsamma,mångkunnige LÄKAREN bo. Det kan vara
man eller kvinna,huvudsaken är att personen är stillsam och tyst. Emmellertid
dras denna läkare med sömnproblem, så jag vet att jag kan ringa på mitt i
natten,ifall nattlig hypokondri drabbar mej.
Där finns alltid lugnande fackmässiga försäkringar och en svalkande
objektivitet. Kanske även ett receptblock och en remiss till förtur om nåt
skulle behövas opereras.
Mittemot där bor en granne som jag aldrig har ont av, men varför
inte byta ut henne mot någon jag kan ha nytta av.
En KONSTLÄRARE  som kan alla tekniker och dessutom lider av ett inre kall
att dela med sig av alla sina kunskaper och tekniker. Hon är gift med
FOTOGRAFEN som också råkar vara en gudabenådad pedagog och som av
en händelse också lider av längtan att bara få dela med sig av allt han kan.
Ibland har dom roliga fester med inspirerande och konstnärliga
vänner från världens alla hörn.
Då bjuder dom mej också....

Längst ner där det gamla paret med rollatorerna bor, där
kan en SNYGG SNICKARE få flytta in. Kanske inte för snygg förresten,
det kunde bli problematiskt,men liksom trevligt utseende iallafall. Han kan
prata gotländska eller nån annan trevlig dialekt, som värmländska, men
han är ju inte så mycket för att prata...mer utföra.
Och tänk så hjälpsam han är sen då! Bara längtar efter att fixa lite åt mej,
för han bara avskyr att vara sysslolös. Älskar att lösa mina praktiska problem.

Sist men inte minst...nej hjälp, här måste jag klämma in två,kom jag på.
Kan en bo inneboende kanske? Och kan dom samsas? Jo det ska nog gå,
för här behöver jag den pigga lille BÖGKOMPISEN som man ju alltid har
längtat efter. Lite vass och småelak och divig,  men som av en
händelse drabbar denna roande elakhet aldrig mej. För han bara älskar
mej  av något outgrundlig anledning och vill alltid finnas till hands för
att liksom bara beundra och dyrka mej. Han ger mej såklart tips om
allt man kan behöva vad det gäller kläder och smink,dofter och design,
han skämtar om högt och lågt,fäller sarkastiska kommentarer om mina
belackare och vet alltid vad som gäller är hett och på.
Helt enligt stereotypen,och jag kan utveckla min fag-hag-kompetens på
hemmaplan.
Han kan vara känslosam också och bjuda ner mej på gråtfest i soffan
då vi tittar på sentimentala filmer och äter godis som är fat-free.
Inneboende där kan då vara MEDIET. En mystisk tystlåten man
med övernaturliga gåvor. Han sveper förbi mej i trappuppgången
nyss inkommen från nån nattlig ritual i en hemlig krypta och han
viskar åt mej att just i morgon ska jag köpa en lott.
Ganska ofta får han meddelanden från andevärlden som han utan
några kostnader, vidarebefodrar till mej. Eller berättar om mina tidigare
inkarnationer, eller vilken andeledare jag har med mej.
Vilken färg som ska ge mej tur och vilket änglanamn jag ska viska
ut i mörkret.
Han kanske dessutom utvecklar en faderlig känsla för just mej, och
ser till att jag alltid känner mej omsluten och beskyddad,på väg mot
ett högre och ljusare mål och strålande framtid.

Med sådana grannar skulle det vara svårt att flytta.

Ja nu är det verkligen ovanligt kallt. Vi västkustbor är inte vana men
jag tror att de flesta njuter. Av sol och av snö.
Har tvätt stugan och går i mina pälsiga stövlar genom knirkande snö
och tar mej en nypa sol som sneglar sig in mellan hyreshusen där
jag bor.
Tränade i morse också,step och pump. Å så jobbigt det var!
Tränade på träningsvärk, lite masochist får man nog vara förstås,
men ibland börjar man fundera på hur pinsamt det vore om man
bara klappade ihop,svimmade eller ramlade omkull,för det känns
verkligen så ibland.
Men jag hade en lugn dag igår. Skulle passa den lilla halvan
men ordnade så hon fick leka med vännen Annas barn. Så istället
kunde jag mest sitta och måla.
På min nya lilla tavla där jag målar in mej själv i ett grönt lusthus.
Där står jag på en liten tornbalkong iklädd röd klänning.
Drömmens klänning är alltid röd.
Blir det besvärligt gör jag som kinesen som gick in i sin egen tavla
och försvann...

Läst rätt mycket.
Klas Östergren var bra ,men håller redan på att falla i bakgrundens
glömska,trots sitt mästerliga språk.
Nyss läst klart Håkan Nessers " Maskarna på Carmine street". Den var
spännande, han är också en duktig skrivare. Tar jag fel, eller påminde
denhär om Paul Auster.? Kanske en tribut?
Miljön var ju New york och inte det där hitte-på-landet som han annars
beskriver.
Läste på baksidan att han inte bor i Sverige längre. Har han inte fått en del
skit här,förståeligt att folk vill flytta ibland.
Bara dom kommer tillbaks. Om inte känns det lite sorgligt.

Nu ska jag ner i tvättstugan igen,facebookar som en galning emellan
tvättarna. Tänk om folk på facebook tröttnar på en? säjer elaka
saker om en när de hittar ännu en kommentar?

Njuter av att vara insnöad och inte ha en enda tid att passa idag.
Vaknade lycklig över detta faktum.
Målar.
Efter alla helger och umgängen tar det flera dagar för mej att komma
ner till min fridfulla botten. Att hitta in igen.
Egentligen skulle jag ta itu med mitt nyfödda projekt:att skriva eller kanske jag
ska säga mitt återfödda projekt. Har väl alltid skrivit i en eller annan form men nu
ska jag seriöst försöka igen,nu när jag äger både dator och skrivare.
Sist jag försökte var det en liten icke-elektrisk skrivmaskin och tipp-ex...
Men oro i sinnet har stört så jag har ägnat mej åt "terapi" - dvs måla
harmoniska mönster,guldspiraler och cirklar,naiva dekorationer med  tunn tunn
pensel. Samtidigt ljudbok eller p 1 på.
Detta är balsam,detta är min lycka,detta är vad jag hela tiden vill komma till,men
så mycket annat hamnar ivägen. Vilket också är en lycka för hur skulle jag kunna
njuta av den ostörda friden om den alltid fanns där?
En gång hade jag en dröm som gestaltade vad målandet betyder.
Eftersom jag delvis tror på reinkarnation kan jag tycka att drömmen beskriver
mej i en annan tidigare gestalt.... men likaväl kan drömmen ge en helt igenom
symbolisk bild av nuläget.

Jag var en halvvuxen pojke som befinner mej uppe i ett torn,
ett kyrktorn eller klocktorn.Det är trettonhundratal och nån stad som Bryssel
eller Basel vill jag tänka.Kanske fjorton-hundratal.
Jag tillhör en grupp kättare som ska hängas. Utanför tornet,till allmänhetens
beskådan och jag är halvt ifrån mej av skräck.
Gruppen jag tillhört har jag bara hamnat i. Vet väldigt lite om världen eller
om nånting överhuvudtaget.
I ett angränsande rum håller några "förgyllare" till. Målar med guldfärg
på nånting.
Vi har legat på golvet i ett rum och ska nu föras för att hängas och förgyllarna
och hantverkarna vill inte riktigt se på oss där vi kommer,nersmutsade
och skräckslagna.
Jag önskar mej så intensivt in i deras ställe att jag nästan lämnar min
kropp och går över i en av dem.
Det var min dröm.
Vet inte om det verkar troligt att det kunde gå till på detta viset,om
man hängde kättare ut från kyrktorn under denna tid.
I vilket fall som helst känns det som att rädda livet att måla.
Att sitta i ett litet torn och förgylla, det drömde jag för över femton år
sen och nu är det just det jag gör!

Tränat flowing,som är en alltigenom jobbig träningsform som utgår
från att magmusklerna hela tiden ska vara spända,och man jobbar med
"pads" på händer och knän mot en stel plastmatta och glider och jobbar
funktionellt med kroppens muskler och egna belastning.
Absolut inte ett dugg roligt men   man kommer åt muskler som man inte
aldrig når annars...och efter 40 minuter är det över.
På med termobyxorna och tjocke-jackan över träningskläderna och ut i
det kalla friska vintervädret.
Möter Malin efter halva vägen efter krönet på strandpromenadens backe
och vi går hem till mej  för kaffe och kaffeprat.
Plötsligt nu har liksom dagen gått och man får lite stillsam panik åt
denna tid som bara försvinner.

Har varit en hel del arg de här dagarna. Även om nyåret
gick fint och så ,inträffade saker som triggar och får igång mej.
Återigen tankarna på att vara ensam för att förenkla livet. Att sluta
blanda ihop mej mer. En sann självständighet,ett verkligt oberoende.
På samma gång kollar jag min facebook,skriver kommentarer,ringer
och sms:ar och väntar rastlöst på samtal och kontakter.
AAAARRRGGGHHH...

Mitt nyårstarot var ganska eldigt,energi men också besvärligt. Inte
alls lätt,precis som jag befarade också med tanke på mina många
transiter nu.
Just nu är saturnus i kvadrat till mars, Uranus i kvadrat till saturnus
och snart överskuggar pluto min mars. I 7:e huset.
Och mycket just nu handlar verkligen om min ilska och hur jag ska
hitta en balans. Att inte undertrycka den men inte spilla ut den i tid
och otid.
Jag kan ju inte låtsas som om den inte finns men kanske kan jag
komma underfund med vad den har för syfte i mitt liv.
Kanske lättare att vara arg på människor än jäkligt besviken.
Kanske lättare att vara arg och besviken på andra än arg och besviken
på mej själv.
Ja vi får se om man kan få några insikter.
Och om man kan få något gjort?

Igår såg jag den alldeles sorgesamma filmen "Darling" som så
verksamt visualiserade de unga trendiga stockholmarnas blaserade
likgiltiga attityder.Helt suveränt skildrat.
Och underbara Mikael Segerströms vänliga, pratsamma,ensamma gestalt
som försökte visa en positiv och förlåtande attityd till alla motgångar
han mötte.
Sorglustigt,men mer sorgligt än lustigt.

har jag nyss hört. Jonas Hallberg är alltid förnumstig och töntrolig och
Jessica Gedins var helt suverän som vanligt men Jonas Everdahls fastnade
kanske för att den var sist.
Handlade om "lycko-tvånget". Att det nuförtiden existerar som en plikt att
vara lycklig och att våra statusrader på facebook nästan alltid ska innebära
något lyckligt och mysigt."(sitter i soffan med ett glas rött "ungefär)
Barbara Enrich (inte säker på namnet) en amerikanska som rätt nyligen skrev
en bok om sina försök att leva som fattig och på existensminimum i det
nutida USA ,drabbades av bröstcancer och blev helt överväldigad av alla
de påståenden hon mötte om hur viktigt det var för henne att hon nu skulle
uppfatta sitt tillstånd som ett privilegium nästan, som en chans till utveckling.
Så långt kan jag delvis hålla med. Men att sen i ett känsligt och säkert sorgesamt
tillstånd dessutom få tvånget över sej att "nu är det extra viktigt att "tänka
positivt" det upplever nog många som ett omöjligt tvång.
Så hon har skrivit om denna "massrörelse" som ju kommer från 1800-talets
Amerika och som uppstod som en motrörelse till den glädjefattiga och stränga
religiositeten som rådde då.
Spanarna menade att ju detta överdrivna tvång att tänka positivt och att "våga
satsa" ju faktiskt har lett till USA´s ekonomiska kris,konkurser och katastrofer.

Och trots att jag står med en fot i den "andliga" rörelsen och   new age-
tankegångarna, applåderar jag denna spaning  .
Man måste ha rätt att förhålla sig skeptisk och inte alltid odelat positiv.
Sorgen måste få ha sin tid,och ilskan och frustrationen. Man kan bara inte låtsas
som detta inte finns.
Carl Gustav Jung sa nåt nån gång om att det är tankarna som inte tänks, det
vi upplever ,men inte riktigt släpper in i det medvetna, som riskerar att växa
sig stora och ohanterliga. Det är tanken som inte tänks som blir vår fiende.
och vår största fara.

Och så upplever jag det för tillfället, då jag känner mej som en ganska
besvärlig människa med många taggar.
Att det nya året kanske blir ett besvärligt år...men jag är liksom isåfall inte
rädd iallafall.
Just nu känner jag mej ganska kompromisslös och argsint... och det är skönt.